Ett minne blir en text.

Ända sedan jag lärde mej skriva, har jag skrivit. Om allt. Tusen miljoner saker och ingenting. Jag älskar att skriva! Idag satt jag vid datorn (efter en låååång (läs: kort) springtur) och letade gamla låtar på youtube. Jag blev aningen sentimenal och letade fram bland annat "November rain" och "Purple rain". Låtar jag mååånga gånger gråtit till, ensam i min tonårssäng. För att någon inte var kär i mej eller för att jag inte var kär i någon.

Plötsligt mindes jag en händelse, något som hände när jag var yngre. Kanske var jag 22 eller 23, jag minns inte. Men jag minns precis hur det var, hur jag mådde. Så kom jag ihåg att jag skrev något om det. Raderna finns någonstans i någon låda. Då var jag ung, jag hade inga barn, ägde inget hus. Jag hade bara mej själv att tänka på.

När jag idag tänkte på det som hände då, fick jag ont i magen. Jag började tänka på hur det skulle ha varit om det hade hänt idag. Om det hade varit jag och Johan.

Så jag började skriva. Som jag alltid gör när jag tänker, undrar och behöver få ur mej något. Orden kommer bara, storyn finns plötsligt där och fingrarna knappar på tangenterna.

Jag lämnar er nu med texten jag skrev idag. Jag lämnar er också med förvissningen om att inget av det jag skrivit har hänt i nutid. Jag har upplevt det men skulle det hända nu, överlever jag det inte. Men jag tror att det är bra ibland, bra att minnas vad man har men vad som sällan finns på andra sidan.

Varsågoda, alla fina läsare. Här kommer texten jag skrev i eftermiddag efter min "långa" springtur.

Det är mörkt ute. Han sitter på sängkanten med ryggen mot mig. Han gömmer ansiktet i händerna. Jag vet inte om han gråter men han andas häftigt. Ljusen på hyllan fladdrar och gör mönster på hans rygg. Han är fortfarande solbränd trots att sommaren för längesen är över. Han är så bekant. Jag känner minsta del av honom och mina händer skulle känna igen hans kropp bland tusen andra. Hans hår är rufsigt och jag kväver lusten att sträcka ut mina händer och dra dem genom tovorna.

Jag älskar honom, tänker jag. Jag älskar honom mer än jag någonsin kunde ana. Men det har jag väl vetat hela tiden? Att det är honom jag vill leva med. Att han är den enda som fått mig att stanna kvar, att han är den enda jag inte velat lämna när den första galna förälskelsen lagt sig. Han har varit den enda på så många sätt. Fram tills nu.

Jag känner klumpen i halsen och jag får plötsligt svårt att andas.

- Du...viskar jag.

Han lyfter ena handen i en gest som säger nej. Som säger tyst. Som säger stopp. Det skär som knivar i mig. Jag vill gråta men gråten sitter så långt ner i halsen att den inte tar sig fram. Upp. Ut.

- Säg nåt, snälla.

Min röst är fylld av rädsla och den darrar när jag försöker uttala orden tydligt.

Han reser sig.

Gud, han är så vacker, tänker jag. Men det har jag väl också vetat länge? Att han är den vackraste och finaste jag mött. Eller har jag inte förstått det förrän nu, undrar jag när han lämnar mig ensam i rummet och stänger dörren till badrummet.

Jag drar täcket tätare omkring mig och lägger huvudet på kudden. Jag blundar och sväljer. Sväljer gråten, rädslan och den otäcka klumpen som fastnat lång ner i halsen. Jag borde inte ha sagt något. Det betydde ju ändå ingenting. Jag borde ha hållt min käft och fortsatt som vanligt. Det borde ha förblivit en hemlighet.

- Jag går.

Han står i dörren, påklädd.

- Va?!

Jag grips av panik och rusar fram till honom.

- Nej!

Men jag ser på honom att det inte spelar någon roll. Mina ord räcker inte till. Aldrig mer. Jag faller ner på knä och nu kommer tårarna.

- Förlåt...stanna...snälla...

Min röst är svag. Orden går knappt att skönja. Jag hör hur han drar efter andan. Känner hans tvekan. Men så vänder han sig om och går mot dörren.

- Neeeej! skriker jag.

Men han är redan borta. Och han kommer aldrig tillbaka. Det vet jag, för jag känner honom. Han kommer aldrig att förlåta.

Jag vet inte hur länge jag ligger på golvet i fosterställning och skriker. Hur jag länge mina tårar rinner. Hur länge min kropp skakar. Plötsligt slutar jag bara. Tårarna sinar, kroppen slappnar av och jag kryper till toaletten där jag kräks. Sen lägger jag mej på det svala badrumsgolvet och somnar.

Jag vaknar av att telefonen ringer. Jag svarar. Känner plötsligt att jag fryser. Jag kommer på benen och går till sängen där jag snabbt kryper ner under täcket. Sen berättar jag allt för min vän som ringer och är orolig. Jag berättar för henne om min otrohet, mitt svek. Jag hör att hon blir chockad, att hon vill säga något men inte vet vad. Det är okej, säger jag. Du behöver inte säga något. Inget spelar längre någon roll.

För det gör det inte. Inget spelar någon roll utan honom.