Argt öppnade han paketen och argt slängde han dem ifrån sej.
Vi tänkte att jaha, det var ju tacksamt att ge den ungen något han önskat sej länge. Irriterat tänkte vi så tills vi fattade att han trodde att han öppnade paketen till oss.
Lennon: "Det här paketet är från mej."
Blev för Vince "det här paketet är mitt."
Jag: "Det här paketet är från mej och pappa."
Blev för Vince "det här paketet är mitt och pappas."
När han till sist öppnade paketet från Geisha, som innehöll en film, var förvirringen total. För hundar kan väl inte titta på film?!? Till slut lyckades vi få honom att förstå att paketen var till honom och då blev han överlycklig och ville titta, öppna och bygga. Å jag ba, pjuh! Argheten hade alltså inte antagit oanade proportioner (annars lätt att dra den slutsatsen i sammanhang där Vince medverkar).
En helg med kalas, alltså. Mor- och farföräldrar, kusiner och några kompisar kommer och firar vår 3-åring. Vince är mycket förväntansfull. Själv är jag både stolt och nöjd med mej själv eftersom jag helt förlorat min pretentiösa ådra när det kommer till barnkalas. Jag bakar en chokladtårta (för att jag och grabbarna älskar den), rullar några chokladbollar, köper glass och kakor och sen är alla fina välkomna. Inget jag-måste-baka-tusen-olika-bakverk-löjl detta år.
(Kanske att jag har ältat min skrala bakinsats för min man, men jag tänker att det är hans jobb att (låtsas) lyssna när jag oroar mej för att inte vara en nog god mor/hustru/väninna/värdinna/dotter/svärdotter/och-allt-annat-jag-vill-göra-top notchigt.)
Förut sa jag att det viktigaste var att alla kom och låtsades som att jag menade det. Egentligen menade jag att det viktigaste var att allt jag bjöd på var hembakat och det godaste någon någonsin hade ätit. Nu säger jag att det viktigaste är att alla kommer och menar det från djupet av mitt hjärta. Och denna känsla är nästan bättre än sex. Med betoning på nästan.
Hur har veckan varit då?
Jo...
Vardagen är igång och det är så vardagligt. Jamen, både skönt och jobbigt. Tidiga morgnar är sannerligen inte min kopp te. Jag är så trött att jag vill grina när jag vaknar. Jag vet att jag borde lägga mej åtminstone en timme tidigare men det är ju så deprimerande. Älskar att hänga i soffan med Johan. Vi har tusen saker att prata om och det känns så bortkastat att sova.
Men jag tänker på vad som är bra med den här vardagliga vardagen. Till exempel är det av stor vikt att onsdag inte längre är lördag för mej. Meaning, no more skåpätande. Även om skåpet fortfarande är sprängfullt.
Nu när vi äter på regelbundna tider igen övergår vi till nyttigare matkategorier som ju också kan vara gott. Hälsosamt, fräscht och så där. Och det är ju bra för en.
Men även om det är gott med fetaostfyllda älgfärsbiffar med nyttigt tillbehör,
eller lax med ostöverdrag,
så kan jag inte sluta längta efter sånt här,
och sånt här (coolaste iscuberna ever är såklart införskaffade i United States of America).
Så det är tur att hela vardagliga veckan har gått och att det idag är fredag, för då kan jag åter titta in i vårt välfyllda skåp.
Jaja, jag vet att även om det är helg så behöver man inte go bananas på onyttigheter, but I couldn´t care less. På riktigt, jag är så obrydd att det är skrämmande! Tänker att jag någon dag springer några extra steg så jämnar nog det där ut sej i slutändan.
Nä ni, nu ska jag fira min galet fina (arbetsbyxorna till trots) Vince med pussar, glass och några pussar till.
Önskar er en härlig helg!
Stort grattis till ursöta Vince!!!!
SvaraRaderaGullig, Geisha får en film...... ;-)
De dör iskuberna var jättecoola!
Kram och trevlig helg!!!!