Resfeber

Ja, hörrni...

Det här var stressigt.

Att jobba massor (verkligen med betoning på massor) på jobbet. Att förbereda kakelsättning i badrum. Att jaga oanträffbar rörmokar(jävel)e. Att förbereda inför resa. Att se nyheter med storm och översvämning i mellanlandningsstaden. Att fixa presenter till vänner dit vi ska resa. Att lämna djur till djurvakter. Att handla sådant som behövs under en resa (lugnande piller, nässpray, mutor etc).

Men jag klagar inte. Och jag upprepar, jag klagar inte! Jag konstaterar bara.

Att det är stressigt.

Därför passar jag (tydligen) på att frosta av frysen (?!?!).

Det är så onödigt gjort av mig i stressade tider, men jag var tvungen. Dock kan jag hålla med om att tidpunkten för avfrostandet hade kunnat vara en annan. Typ förra vintern, som planerat.

Oh, well.

Halloween har jag också hunnit med att fira. Eller firat och firat. Jag har klätt mej i passande färger. Eller klätt och klätt. Jag har burit strumpor hitskickade från USA i högtidens färger. Eller högtid och högtid... Äh, varför berättar jag ens?!?!

Våra djur är bortlämnade. Helt sjukt vad tomt det är här hemma! Drygaste, finaste hunden kommer jag inte få träffa på sex veckor. Åhhh...

Kattskrället myser hemma hos kusinerna men finner sej inte i koppel. Uppenbarligen. Det blir roliga veckor för dem...

Snart flyger vi över Atlanten. Det känns helt sjukt!

USA.

Vi ska till USA!

I can not fatta det!

Jag har sådan fruktansvärd resfeber. Jag har svårt att äta och går omkring med fjärilar i magen. Det här med att jag har svårt att äta är mej visserligen till gagn nu när jag snart ska visa mej i bikini, men illamåendet den här matolusten medför, skippar jag gärna.

Men jag klagar inte. Åter konstaterar jag bara.

Det känns overkligt lyxigt att jag snart ska få hänga med mina grabbar i fem veckor! Inga dagislämningar i ottan. Inga lager av kläder som ska på och av. Inget bygge. Inget jag-borde-städa-eller-rensa-eller-pynta-eller-fixa-eller-dona-eller-göranågotannat-tjafs. Näpp! Bara semester.

Flera veckor med Lennon,

med Vince,

och med min älskade man (som inte vill vara med på bild).

DET!

Det känns så härligt i magen att jag, som sagt, helt tappat matlusten.

Nä, med tanke på stress och så där, kanske jag borde skrida till nåt sorts verk och åtminstone låtsas att jag funderar på packning.

Eller så går jag och lägger mej