Serier och mat

Första advent och så fint överallt!

Det är surfarväder här, gul flagga på stranden, alltså. Helst inget bad utan bräda. Betyder också jelly fish och andra konstiga saker i vattnet. Men det spelar ingen roll för det är sjukt kul att titta på surfarna.

(ber om ursäkt för usel surfarbild, men har man glömt systemkameran i Sverige, då blir det så här)

Badar gör vi istället i poolen, där fladdrar inga flaggor. Fiskmatarpromenader däremellan.

Eftermiddagshäng på baksidan där June precis fått upp ett pingisbord. Eller June och June.... Nä, det var Johan som spenderade x antal timmar i garaget för att få ihop det. Jag är förvånad över hur sällan bollen faktiskt hamnar i poolen. Jag spelar dock inte särskilt flitigt eftersom jag har fullt upp med att dricka te i solen.

Lunch eller/och middag äter vi på restauranger vi alltid saknar i Sverige.

Här åt vi alldeles för mycket mat idag. Det går liksom inte att hejda sej.

Hejdade oss gjorde vi inte heller på Thanksgiving. Jag var mätt redan efter tusen små förätter. Fortsatte såklart ändå med varmrättsbuffén och vidare också dessertbuffén.

Några av de rätter jag kokade ihop.

Helt okej att skriva i er intressebok nu (gud, jag har tappat skrivförmågan!).

Oh, well.

Ni vet, dom där ljumma sommarkvällarna. Dom har vi nu igen. Jag älskar, älskar att sitta därute i mörkret med en liten lampa tänd och lyssna på syrsorna. Det lugnet.

Irriterande nog råkade vi dock fastna i en satans serie som June ba, YOU HAVE GOT TO SEE IT!!! Det gjorde vi. Och fem timmar senare hade jag ont i magen av obehag. En sån där äckeljobbigmenbra-serie. Outlander. Se den om ni inte har något liv och kan sitta klistrade framför teven i timmar (omöjligt att inte kolla vidare). Och vi som inte sett på teve sedan förra året. Då också här, serier rekommenderade av June. När vi gick och lade oss mitt i natten igår kändes det så befriande, serien var färdigtittad och resten av alla kvällar innan hemåk planerar jag att sitta ute vid poolen med en bok. Eller ja, planeraDE.

June i morse; "Oh, you have got to see The affair! I think you might like it!"

Så ja. Jaha. Då får vi väl lov att titta då. Men efter en annan serien som vi såg första säsongen på förra året vi var här, för den har nu gjort sin andra säsong, så den måste vi såklart se färdigt först - Masters of sex. Och nä, det är ingen porrserie. Eller ja, det beror väl på hur man ser det, hur pryd man är och så. Kanske var det porr på den tiden, 50-talet. Den är i alla fall sjukt bra. Inget obehagligt Outlander-Homeland-ont i magen, bara herregud, gjorde dom verkligen sådana där studier back then?!?

Japp, där fick ni några tips på serier. Det var väl ändå intressant skrivet...?

Nu klickar jag på publicera så att ni kan ta del av detta fantastiskt intressanta inlägg (obs! ironi). Jag måste nämligen värma upp en massa mat som är över från Thanksgiving och en massa luncher på diverse restauranger (portionerna man får, alltså!!!).

Teveserier och mat är teman för denna resa, som ni märker. En passande bild som avslut på detta tema;

Drunken burrito - best burrito I´ve ever had!

Jössses...

Thanksgivingförberedelser, spindlar och läxor.

Dagen före Thanksgiving. Ska snart sätta igång med citron- och limepajen så att den är klar till imorrn då det är kalkon i ugn och en hel massa annat.

Tidsomställningen går superbra. För barnen. För oss, not so much. Vaknar jag 04.00 inatt också, då blir det yoga i mörker. Tant får alldeles för ont i ryggen av att ligga kvar klarvaken och lyssna på snarkande pojkar.

Halv sju ljusnade det till slut, så då tog jag en varm promenad.

Skönt och fint och underbart.

Ända fram tills spindlarna började blocka min väg.

Jag tror att detta är nån sorts bebistarantella. Den bedömningen gör jag utifrån kroppsformen. Rund och hårig, liksom. Liten, visserligen men det är ju alla bebisar. Så obehagligt för de spinner sina nät rakt över gångbanan. Denna höll jag på att gå rakt in i.

Men okej, den var ju inte så stor. But it gets worse. Much worse!

Alltså!!!!

Zoomade så mycket det gick med mobilen eftersom man aldrig kan vara säker på deras rörelsemönster.

Så på två dagar har jag alltså utsatts för alla mina rädslor (jo, jag har bara två) (okej, mörker också) - flygplan och spindlar. Konrollfreakens ärkerädslor. Ska yoga mej lugn ikväll.

Efter promenaden och innan regnet kom (det vrääääääker ner), blev det frukost ute på Junes nya, fina terrass.

Det är så märkligt för det känns som att det var igår vi satt ute i värmen och åt. Som om vi alltid gör det. Fast ändå inte. I vilket fall känns det väldigt fint. Att vi har ett paradis här i värmen och ett hemma i Sverige i mindre värme :)

Efter en mysig och god (bagels, alltså! Bagels!) frukost förflyttade vi oss in för läxläsning. Vår stora kille har en massa uppgifter med sej och det har tydligen vår lilla också (?!?!).

I Lennons läxbok;

Passande eftersom vår pappa/make är, precis som i fjol om ni minns, helt besatt av dessa fåglar. June har matat dem medan vi varit borta men inte lyckats få dem att komma. Ana då glädjen hos vår fågelskådare när han kokade sitt sockervatten och lyckades locka till sej en kollibri typ direkt.

Den syns inte. Den har förmodligen regnat bort.

Lennon skriver också dagbok som läxa. Idag berättade han om djuret han såg igår. En possum/pungråtta. Han har också i uppgift att rita till det han skriver.

"Mamma, kan du rita en possum så att jag vet hur jag ska göra den?"

Visst kan jag väl det, sa jag och skred till verket. Alltså ordet "kan", kan betyda mycket, det beror på vilken värdering man lägger i ordet. Och man måste faktiskt ge mej kredit för att jag åtminstone bjuder till. Gör mitt absolut bästa. Fast det blir så sorgligt, liksom. Så sorgligt att detta är det bästa jag kan. Och nej, jag ljuger inte. Det är dagens tragiska teckningssanning.

Possum, by Christin.

Jaja. Det är som det är. Lennons possum blev i alla fall väldigt söt och det är huvudsaken.

Idag blir det som sagt lite bak och andra förberedelser inför imorrn. En tur till lekparken som ligger längre ner på gatan, kanske. Till middagen hoppas jag få med mej grabbarna till Cheesecake Factory. Maten där är rätt så oslagbar.

Avslutar nu med en bild på Johan utanför Super Target på en permobil. En man orkade inte gå tillbaka till sin bil och bad oss därför att köra in permon och parkera den.

Only in America.

USA

Ja, nä... Det här känns allt lite ovant det här. Att blogga. Kul. Men annorlunda.

Varför bloggen har legat i träda i x antal månader återkommer jag nog med. Och det är ingen cliffhanger jag försöker mej på, att ni som läser ska ba, så där skriver hon bara för att man ska bli nyfiken. Faktum är att det inte ens har varit ett aktivt beslut från min sida att ta en paus från bloggandet, utan mer en naturlig konsekvens av tiden efter vår långa resa. Jag har fått så många frågor om hur vår resa förändrade mej och mina svar förvånar nog mest mej själv. För det är inte tiden under vår resa som förändrade mej, eller oss ska jag skriva, det handlar om min man också, utan tiden efter vår resa. Jag anar att resan lade grunden för vad som sedan växte fram, men sedan juni, då vi landade på svensk mark, har så mycket förändrats att jag tänker nu när jag skriver att nä... Jag kommer aldrig att kunna förklara. Allt är förändrat, fast ändå inte...

Djupare än så blir det inte (och där drog min pappa en djup suck av lättnad, förmodligen fler med honom).

Nä, nu blir det reseskildringar!

Japp.

USA, alltså. Igen. And again and again. Hur ska vi kunna sluta återvända hit...? Det som länge varit mitt andra hem verkar också ha blivit mina pojkars andra hem. Detta är tredje året i rad vi firar Thanksgiving med vår amerikanska familj. Such a blessing!

I söndags steg vi på planet som faktiskt styrde sin kosa direkt till Fort Lauderdale. Skönt att slippa byta trettio gånger (överdrift). Dock startade vår resa som de flesta av våra resor brukar göra. Det finns ett genomgående tema där. Strul. Johan blev fast i nån ny storts säkerhetskontroll. Som ung resande blev han ofta det - långhårig, ganska så ovårdad (aaaaahhhh!!!) ensam kille med gitarr och en smutsig ryggsäck -  och det verkar som att han kan vara tillbaka på den banan, fast nu med ytterligare suspekta attribut - långhårig medelålders man med långhåriga barn och nervös fru. Det hela gick dock relativt smärtfritt, så efter kropps- och väskscanning kom han loss och kunde stiga på planet tillsammans med oss.

Min flygrädsla ni vet, den är fortfarande ganska så närvarande. Om än oändligt mycket rimligare (säger i och för sej inte särskilt mycket). Alltså, nu tänker jag inte överdriva och skryta med hur jag hela tiden lyckades andas mej lugn genom turbulensen men när även flygvärdinnorna måste sätta sej, då ÄR det verkligen inte roligt. Vulkaner känns också rätt överskattade när man sitter högt däruppe med sitt överdrivna kontrollbehov.

Jo, så här var det med vulkanen;

När den värsta turbulensen lagt sej och jag ba, ahhhh, nuuuu. Nu känns det bra. Ett glas vin på detta så. Då hörs det från cockpit - "om ni tittar ut till höger ska ni få se någonting mycket ovanligt, en aktiv vulkan", varpå alla (galna jävla) passagerare förflyttar sej till höger sida av planet och glor ut genom fönstret. Och nu vill jag att ni tror på mej (också Ulli!) när jag säger att planhelvetet lutade. Det lutade av tyngden från alla som ba, ååååååhh, kolla, en vulkan!!!

Nåväl.

Jag blev ändå liiiite nyfiken och var tvungen att resa mej (OBS!!! Jag stod kvar vid min plats i mitten som normalt folk och bidrog således inte till det lutande planet) och tittade ut. Och ja, mycket riktigt, långt där nere syntes ett stort hål med kokande lava. Ascoolt, men samtidigt skrämmande. Kunde inte låta bli att tänka på att det ju fanns en överhängande...jag menar förstås en liten risk, att planet skulle kunna störta i där. Jag besinnade mej dock och skakade av mej dessa tankar, lyfte upp Vince och pekade ut genom fönstret, tänkte att det skulle vara superkul för honom, såklart. Och det är nu jag tror att min skräckblandade förtjusning lyste igenom för ungen blev hysteriskt livrädd och började gråta. "Jag vill inte ramla i lavan!!! Tänk om planet störtar i där!!! Hjälp! Jag vill gå av! Jag vill inte åka till USA!!!" Som om ungen läste mina tankar.

Och där någonstans lämnade jag över ansvaret för barnen till Johan.

På väg iväg. I väntan på pappa och make. Ovetandes om turbulensen from hell och aktiva vulkaner.

Tio timmar senare landade vi (Gud ske lov!) säkert på amerikansk mark och efter ytterligare två timmar var vi så hemma hos June. Såklart hade vi med lite presenter. Och ännu mer såklart hade hon köpt presenter till oss!!!! Inte klokt, ju!

Hon är sannerligen fantastisk vår fina och bästa June <3

Resvana ungar sov på planet men somnade ändå två timmar efter vår ankomst och vaknade sedan på morgonen i perfekt USA-tid.

Värmen. Solen. Palmerna. Havet. Poolen. Dofterna. Maten. Åh, verkligen åh!!!

Och så Starbucks förstås - pumpkin spiced latte.

Nu väntar två veckor i vårt lilla paradis.

So, so thankful! Vilket ju passar utmärkt eftersom Thanksgiving stundar på torsdag. Storhandling idag och matlagning imorrn.

Men först poolen.

Carry the energy you want to see in the world

Det du gör mot andra, gör du också mot dej själv.

Jag har som aldrig riktigt förstått den där meningen. Innebörden har inte riktigt nått fram till mej. Förrän nu. Nu lyser orden mot mej i neonbokstäver och jag blir nästan bestört över att jag inte fattat. Tydligare än så kan det väl inte bli!?!

Det jag gör mot andra, gör jag också mot mej själv.

Jag har nästan slutat läsa bloggar. Jag har slutat titta på teve. Jag läser sällan dagstidningar och allra helst inte krönikor. Jag scrollar snabbt över feeden på Facebook, ibland finns det kloka saker skrivna där, men jag hoppar över det mesta.

Det finns för mycket ilska. För mycket hat. För många uppfattningar om saker och ting, människor och företeelser. För mycket kritik. För arga svar på tal. För många smutsiga debatter. Tyckanden är i allmänhet av negativ art. Det är fel på än det ena och än det andra. Den och den och de är dumma. De tycker fel. De gör fel. Det där är sjukt. Det där är hemskt. Det där och det där och det där är dåligt.

Jag fattade plötsligt, bara så där, när jag läste den där meningen;

"Det du gör mot andra, gör du också mot dej själv."

Jag fattade att allt det jag sänder ut, blir som ett eko - det kommer tillbaka till mej, på ett eller annat sätt. När jag kritiserar någon eller något, när jag förmedlar min ilska i tal eller skrift, när jag förminskar andra och därmed också förstorar mej själv, när jag uttrycker mitt hat mot någon eller något - kommer detta tillbaka till mej på något sätt. Den energin jag ger, blir den energi jag får. Den energin jag delar med mej av blir ju också mina medmänniskors. Det negativa i mej är vad luftföroreningar är för jorden och detta gift sprider jag alltså vidare. Jag ger det till någon som ger det till någon som ger det till några som ger... Och plötsligt har jag fått tillbaka det.

Det är då jag fattar vad vi håller på att göra med oss själva och den jord vi lever på. Vi förgiftar den. Varje dag. Vi gör det genom att dela med oss av vår ilska, våra besvikelser, våra rädslor och vårt hat. Om jag ser något i en krönika eller i en blogg eller på teve eller som en facebookstatus, då spyr jag ut mitt misstyckande, antingen till människor som just då finns i min närhet eller så gör jag det via någon social media. Ofta får jag många med mej. Det är bra, tänker jag, att jag står för vad jag tycker och kämpar mot det jag tycker är orättvist. Jag får hejarop och det förstärker vad jag känner. Eller snarare, det förstärker mitt ego. Men det stannar inte där. För den eller dem jag kritiserat, ger tillbaka med samma mynt. Ett försvar kanske. Ledsamhet eller ilska eller frustration. I vilket fall, med samma energi.

Det är nu jag märker hur vi håller på. Övertygade om att vi kämpar för sådant vi tror på och att det är gott (ändamålen helgar medlen), fortsätter vi att förorena vår jord i form av ilska och hat som i sin tur leder till separation och därmed är vi alla åtskilda. Vi har skapat ytterligare gränser och kan än mindre nå varandra.

Men jag kämpar ju för en god sak. Jag vill hjälpa de svaga, de utsatta, de som är offer. Jag vill kämpa mot krig och sjukdomar, mot svält, orättvisor och miljöförstöringar.

Ja, det är vi många som vill!

Men tro mej, det gör vi inte genom att skriva arga krönikor, bloggar eller facebookstatusar. Det gör vi heller inte genom att ständigt rapportera om det obarmhärtiga våld som råder. Vi gör det definitivt inte genom att kritisera varandra i teve (Idol, dokusåpor) och vi gör det heller inte genom att ständigt visa vårt missnöje med exempelvis vår avgående- eller rådande regering.

Vi måste sluta svara med samma mynt. Vi måste, och det här trodde jag aldrig att jag någonsin skulle citera, vända andra kinden till. Vi måste stoppa det negativa flödet och det kan vi endast göra om vi vänder oss mot det vi vill uppnå. Om vi vänder oss mot kärleken och medkänslan.

Vi är alla sammankopplade. Vi hör ihop. Det finns inget dom och vi. Inget är åtskilt.

Tills vi gjorde det så.

Det är vi som har skapat alla dessa klyftor och gränser. Det är vi som har skilt oss från varandra. Och det har vi gjort för att VI, för att JAG, vill ha det och det och det. Vi har gjort det genom att hävda att det jag tror på är rätt och det du tror på är fel. Våra egon har tagit över, vi har skapat ett behov vi aldrig kan mätta. Men vi fattar inte det och därmed fortsätter vi att kriga MOT varandra.

Vi måste vakna NU! Annars är det för sent.

When all the trees have been cut down,
when all the animals have been hunted,
when all the waters are polluted,
when all the air is unsafe to breathe,
only then will you discover you cannot eat money.

Jag har svårt att skriva nu för tiden. Aldrig att jag trodde att jag skulle ha det. Att skriva är glädje för mej, lycka och flow. Men så upptäckte jag att det jag skrev ofta blev till åsikter som jag tyckte att andra skulle ta till sej. Så här ska man tänka. Eller det här är bra. Det här är dåligt. Det här är rätt eller fel. Jag märkte att jag dömde de som inte var som jag. De som kritiserade mej och mina texter, blev nästan mina fiender och energin som mina tankar och känslor gav mej, blev som kvävande gift. Och detta gift blev således den energin jag bar och gav. Endast för en sådan liten sak som att någon eller några kritiserade en egentligen ganska så obetydlig text jag skrivit.

Det jag gör mot andra, gör jag också mot mej själv. Därmed verkade mina texter, som alltid kom till mej, upphöra.

Men så händer något. Som idag. Och så plötsligt finner jag ord igen. Ord som idag blev till detta inlägg. En vädjan, kanske. Visst verkar det så...? En vädjan om att sluta döma, sluta tycka att andra är fel, sluta hata, sluta sprida ilska, oro och rädsla.

En vädjan om att vara kärlek och bära den energin inom dej. För den energi som råder inom oss, är också den energi vi sprider. Och vilken annan energi än just kärlek och medkänsla, kan hjälpa i det mörker som råder på så många platser runt jorden och också inom så många av oss...?

Idag, via Instamgram, läste jag den klokaste text jag läst på länge;

The only thing that truly matters is love and happiness. If it´s not present in the current conversation - stop it! If it´s not present in the situation you are in - leave it! If it´s not present in your relationship - end it! Stop gossiping. Stop the negativity. Stop the drama. Every person that ticks you off, says more about you than it does the other person. Learn from it. Project peace and peace will come your way. This world needs love! Why bother with anything else?

Rachel Brathen (yoga_girl)

Sociala medier är fantastiska. Om vi bara använder dem på rätt sätt. Sprid budskap som innehåller kärlek och medkänsla. Förmedla hopp. Fred. Lycka.

Tänk om vi alla gjorde så! Tänk vilken fantastisk värld vi skulle skapa!

Och nej, det är ingen utopi. Om jag gör det, sen du och du och du och du... Till slut kommer det att ta över. Kärleken kommer att ta över. Och någonstans måste vi börja!

So let´s get to it!

Be the light you want to see in the world!

Vi kan inte besegra mörker med mörker. Hat väcker ännu mer hat. Motstånd och kamp ökar motståndet och kampen.

Det hat som nu sprids i Sverige via media, sociala medier och samtal människor emellan kommer inte att förändra vad som nu råder, utan istället göra det vi fruktar mest - förstärka det mörka.

Alla som avskyr, hatar och fruktar är just nu med och bidrar till det kaos som råder. Alla som startar ett krig mot främlingsfientligheten kommer att förstärka den. 

Att kriga mot krig är att skapa mer krig. Och det är precis vad som händer nu. 

Vi  måste sluta våra ögon för en stund, andas i stillhet och acceptera. Acceptera att det är precis här vi står nu. Det som råder, är. Nuet är. Så här. Vare sig vi vill det eller inte. 

Ett rasistiskt parti är det tredje största partiet i Sverige. Var tionde svensk röstade på dem.

Så. Låt det sjunka in. Låt det vara så. För så är det. Vi står i kvicksanden och ju mer vi fäktar och spjärnar emot, desto djupare sjunker vi. Så var stilla. Var stilla och acceptera det som nu råder.

För när vi gör det, när vi accepterar det så som det är, då kan vi vända blicken åt andra hållet. Vi kan inte kämpa mot något, det kommer bara att förstärka motståndet, vi måste kämpa för något.

För allas lika värde. För ljuset. För medvetenheten. För kärleken.

Vi tror att vi fattar och vet. Vi tror att vi måste kämpa mot hatet och därför hatar vi. Men det enda vi gör är att skapa mer hat. Vi är alla sammankopplade och det vi gör och känner mot varandra gör vi också mot oss själva. 

"Hurting you is hurting me."

När vi inte bara förstår det utan också känner det, först då kan vi tända ljusen i mörkret. Tillsammans. För varandra.

Om alla vi 87% av Sveriges befolkning som röstade för allas lika värde igår, accepterar vad som är och slutar ge näring åt hatet genom vårt eget hat, så kan inte det mörka fästa. Ljuset som kommer från acceptansen av nuet, som tänds när vi ser på det som är, är oändligt mycket starkare än någonting annat. Vi måste använda det för. Inte mot. Nu går allt vårt ljus och all vår energi åt till rädsla och oro. Och ju mer av det vi sänder ut desto mer av det kommer vi att få. 

Hur kan man acceptera något så hemskt?!? Jag vägrar acceptera främlingsfientlighet! Aldrig att jag bara kan nicka, sänka min blick och låta det vara som det är!

Nej, gör inte det. Inte på det sättet som du tror att jag menar i alla fall. 

Skrik. Gråt. Få ur dej allt mörkt och ont inom dej. Ta några minuter till det. Ta en timme om du vill eller en dag om du så behöver. Men sen - acceptera. Acceptera mörkret, se det. För när du ser det, belyser du det och i det ljuset kan inte mörkret bestå. Fortsätt så att lysa, mot det goda, mot kärleken. När rädslan kommer, när hatet knackar på, se det igen och acceptera att det finns där. Belys det igen och fortsätt sedan att lysa mot det du önskar. Mot kärleken.

Inget mörker kan överleva i ljus. Inget hat kan överleva i kärlek. 

Att acceptera är inte att ge upp. Att acceptera är att bli medveten. Och är vi alla medvetna, kommer vi att inse vad vi behöver göra. Vi kommer att fatta att det är vi och bara vi som kan förändra den värld vi lever i. Men det kan vi inte göra om vi inte förstår att var och en av oss bidrar till hatet när vi själva sänder ut det. Hat, rädsla, oro, ilska, avsky - alla dessa känslor - föder bara mer av detsamma.

"As within, so without."

Så. 

Titta inåt. Vad råder inom dig? Hat eller kärlek? Mörker eller ljus? Rädsla eller mod? Oro eller hopp? 

När du vet det, gör då det du måste för att acceptera nuet. Och sen, vänd dig mot ljuset. Se siffran 87 istället för 13. Vi är många, många, många fler som väljer det ljusa! Om vi alla riktar detta ljus mot det vi vill se i världen - rätten till allas lika värde, respekten, empatin, kärleken - så kommer inget mörker att någonsin kunna överleva. Vi är alldeles för starkt lysande för det.

Tillsammans är vi det. 

Lights will guide us home