Nytt utseende!

Jamen, hej!

Jag har absolut inget av vikt att skriva i detta inlägg men alltså jag bara måste krysta fram några rader för shit, kolla in nya utseendet på min blogg! Hur sjukt snygg är den inte?!? Jag öppnar den typ hela tiden för att beundra den. Älskar bilden på mej själv och palmerna i bakgrunden och texten. Men mest älskar jag Anna, min fina vän, som skapat detta! Själv har jag suttit och stirrat på skärmen när jag läst om etiketter, skapa mall och inställningar från helvetet och faaaaaaaaaaan! Till slut hade jag inget annat val än att besvära Anna om hjääääääälp. Verkligen hjälp, alltså. Hjälp! I can not do this! Utan att bli galen.

Och hjälpen sen. Hallelujah! Jag blev så glad så glad så glad! Och tacksam!

Tacksam äro jag också för min sjuktsjuktsjukt knäppgulliga bebis. Jamen, alltså kolla in my beautiful little weirdo <3

Så där ska han se ut i Florida varje dag. Så att vi gläder folk var vi än går. Så kan dom också tro att det är Sheldon Cooper som gjort mej på smällen. Likheten is uncanny!

Tacksamma och glada är inte mina äldre söner på onsdagar. Då har jag nämligen infört städdag här i huset. Alla deltar. Det gnälls några gånger men knappt numera. Det har dom ingenting för, mer än en mamma som på ett pedagogiskt sätt förklarar att det är viktigt med teamwork och... Nääääää! Vad jag menar är förstås; det har dom ingenting för, mer än en mamma som hotar om indragna spel på plattor. Då dras det snabbeligen igång med torkning och dammsugning. Och snart är dom i städflowet.

Torkflow.

Jag själv går då omkring och är obrydd om att torktekniken knappt rengör. Eller alltså, jag låtsas som att jag är obrydd fast jag innerst inne brinner av lust att säga; "Nej, inte så. Så här..." Men istället säger jag; "Åh, vad jag är tacksam för att ni hjälper till och vad bra du torkar men nej toaletten behöver du inte ta för den tar jag men vad fint att du erbjuder dej och neeeeeeej, inte torka med blött på teven."

Denna onsdag är dock städdagen inställd. Lennon blev överlycklig tills han blev varse om att den endast är framflyttad till fredag. Det var tydligen orättvist. Jag försökte peppa med att det ju är jätteskönt att lämna ett rent hem på lördag men det kunde han inte se skönheten i, för på fredagar är det ju Fångarna på fortet (mitt värsta värsta värsta program ever!!!). Jamen, det hinner du se ändå, sa jag. Det är ändå tråkigt, sa han. Men på lördag åker vi till USA, hurrade jag! Men det är ändå tråkigt att städa, sa han. Då undrade jag varför jag ens försökte. Det är klart att barn tycker att det är tråkigt att städa.

Still, är jag fast beslutet om att städdag för hela familjen är rätt. Strängt.

Nä, nu har jag krystat fram nog med rader till detta inlägg. Huvudsaken är ju att ni fått se min oerhört snygga blogg ;) Så nu avslutar jag med den finaste teckning jag nånsin sett;

Vince: "Så här mycket längtar jag till USA. Det där är jag, en USA-kille!"

That´s my boy!

Floyd och jag berättar

Jag berättar om våra morgnar;

Klockan ringer.... Eh, jag menar förstås, Floyd hoar som en uggla. Jag sneglar på klockan. Den visar på kvart i sex. Jag gäspar. Floyd skrattar. Jag blundar och tänker att jag kanske kan slumra några minuter medan han ligger där och ler. Då tar dreggliga bebishänder tag i mina kinder. Nähäpp, inget slummer idag heller. Hans söthet tar över min trötthet och vi ligger kvar en stund. Pussas och så. Sen brakar det i blöjan and the day has begun.

Sen är det skolpojkar som ska väckas och födas. Med en av dem tar man också kläddiskussionen.

"Nej, det är inte varmt ute. Och ja, solen kan vara framme ändå. Och nej, din tunna tröja är inte anpassad för att användas utan jacka utomhus på vintern. Och nej, det finns bara dom här strumporna. Och ja, dina adidasbyxor är fortfarande i tvätten, som jag förberedde dej på igår kväll. Och ja, det är nog för kallt att gå utan vantar but what do I know, så ta gärna shorts, vettja!"

Sen pussas det hejdå och jag älskar dej, brorsan och du är så sööööt och jag kommer hem snart och leker med dej.

Floyd fortsätter att berätta;

Det blir dystert när brorsorna stänger dörren. Det blir så tyst här hemma. Bara jag och min gamla mamma.

Nåväl

Jag fördriver tiden med att äta. Sen drar jag katten i öronen istället för att rapa. Och eftersom det nu är flera minuter sedan jag bajsade så tänker jag att det nog är dags. Det är det. Alltid.

Skötbordet är roligt. Särskilt roligt är det att rulla runt och höra när mamma drar efter andan. Jag vet inte varför hon gör det. Sååååå högt är det väl ändå inte.

Tydligen går det inte att sätta på en blöja när jag ligger så här. I couldn´t care less.

Sen vill mamma yoga. Samma visa varje morgon. Fine! Jag somnar väl en stund då!

Med betoning på en stund då. För snart är det;

God morgon, kamrater!

And in my defense för min kortsovning - när hon yogar låter hon som brorsorna när de leker Darth Vader. Ibland tror jag att hon skämtar. Men det gör hon inte. Det ska tydligen låta så.

Det är inte bara jag som stör Darth Vader-yogandet med min vakenhet. Vi är flera som ba, men lägg av nu! 

Jag tar förorättad över berättandet;

Man får vänta ut tills någon är trött. För då kan man ta en lång promenad utan att någon börjar hoa efter tre sekunder. Då sover någon gott i några timmar.

Någon;

Boken ni ser på bilden - läs! Läs den bara! Alltså, på riktigt, you have got to!!!

Nä, nu ska jag packa ner någon i vagnen och gå ut i skogen. Om våra eftermiddagar kan ni få höra en annan gång.

Hej!

Snart drar vi!

Vi ska resa snart. Till USA. Ni ba, nähä! Ja, alltså, I know att det verkar lite tjatigt men its where my heart belongs.

Fast denna gång ska vi faktiskt vidga våra vyer. Förutom häng hos June i Florida ska vi dessutom bege oss ut på en roadtrip. Vi flyger från Florida till Colorado och kör därifrån ner till Grand Canyon och vidare till Las Vegas. Med stopp på vägen.

Denna resa är första gången vi åker med en liten liten liten unge. Den yngsta vi rest med tidigare är Lennon, som var ett och ett halvt när vi åkte till Thailand, men nu blir det alltså flyg med en spädis. Det kommer gå så bra så. Jorå! Det gör inget att jag inte kan dricka vin för att lugna nerverna inför påkliv på dödsmakin och det gör inget att resan tar tjugo timmar och det gör inget att det ska baxas med vagn och bilstol. Nähärå! It will go som en dans. Johan fixar det där ;) Han har ju dessutom utomordentlig hjälp av två resvana söner.

Närå, skämt åsido! Jag hjälper ju till, såklart. Med amningen :)

Vi förbereder inför avgång. Vad som ska fixas innan och vad som ska packas och så. Det hör till ovanligheterna att vi är ute i så här god tid men det tillkommer ju en del huvudbry när en bebis ska ut på flygtur. Igår satt vi och kollade resevagn på nätet. Vi låtsades vara trevliga och tålmodiga med varandra och andades lugnt och fint när dator(jäveln) tog åttio år på sej att uppdatera de miljoner sidor som innehöll miljarder olika vagnsorter. Och till slut, voila! Hittade vi en svindyr vagn. Då kom Johan på den briljanta idén att kolla samma vagn i USA och sen pratade vi med June och vips betalade vi endast halva priset. Yay!

Det är inte bara extra planering på grund av tjock bebis, det är också en hel del funderingar kring klädval för oss övriga. Vi ska ju liksom befinna oss i fyrtio (slightly överdrivet antal, men så ni fattar hasslet) olika klimatzoner. Sol och varmt. Snö och kallt. Sol och kallt. Snö och varmt. Vaaaarmt. Kaaaaallt. Vad ska man ha då, liksom? Täckisar? Långkallingar? Tjocka (läs: skrymmande) jackor? Ja, ni fattar. Smart packing är det som gäller. Helst slim också, för vi orkar inte bära och dra på extra när tjock bebis kräver en famn alternativt en arm at all times.

But again, det där fixar Johan så bra ;) Närååååå! Jag mä, såklart!

"Det blir kul att flyga, mamma! Sa du att det var tre olika plan varav ett som tar åtta timmar? Perfekt för mej att vara vaken på ju! Det blir kul. Ja, för mej alltså. För er - not so much. Du får leva på min söthet, vettu. Då blir det bra, ska du se."

"Men menar du att du inte ska sova något alls? På hela resan?!?"

"Nämen, det måste du väl förstå, att det här är ju ett äventyr för mej. Kanske att jag tar en tupplur eller så men du kan ju glömma att jag tänker sitta fast i nåt bälte däruppe."

"Jamen, om det är turbulens då?"

"Turbulens schmurbulens! Dom ska få se på turbulens om jag tvingas sitta fast mot min vilja."

"Oh, dear..."

"Som sagt, jag är ju söt. Och det vinner jag på i längden, har jag märkt."

Nä, som sagt, det blir bra det här. Kommer att gå som smort. Om inte annat blir det kul att blogga om i efterhand och ännu roligare för er att läsa.

Nåväl.

Alla virus, bakterier och infektioner börjar försvinna här hemma. Och så vill vi förstås att det ska förbli. Johan gjorde således en flaska med ingefärashots. Halsen fräter typ sönder när man dricker ett litet miniglas men det måste ju betyda att den är fullsmockad med vitaminer som dödar varenda bacill. Så det är helt klart värt lite frät och kräkkänslor på det.

En flaska sprängfylld med friskhet. In the background - the baby.

Jo!

Jag har ju glömt att berätta, ju! I samband med packplanering upptäckte jag att mina föregraviditetenjeans fortfarande hånar mej med att sitta larvigt tajt. Till min förtvivlan fick jag acceptera ett besök på någon passande butik för inköp av nya. (OBS! Bara ett par! Och inte i alltför stor storlek. Bara ett par mellanbyxor, liksom. Har INTE tänkt shoppa en ny garderob så kilona får lov att vara så vänliga att bege sej iväg inom en överskådlig framtid. Förslagsvis nu.)

In på Lindex och nån minut senare provrummet. Någon inspekterade.

Det var skönt, för han hade inget att invända mot efter de första brallorna jag drog på. Klart och betalt! Jag äger nu ett par svarta jeans som jag kallt räknar med att ska vara en storlek för stora till sommaren.

Nähäpp, nu pockar bebis på uppmärksamhet. Han har tröttnat på att leka med tuggummipaketet jag gav honom för en hundradels sekund sedan. Leksaker? Out of date. Old news. Så att säga.

Men snart kommer hans lyckligaste stund på dagen. När storebrorsorna kommer hem och larvar sej så att han kiknar av skratt.

Ääääälskar den här synen! Rump-ungen exalterad och två stora barn hemkomna. Fin tid <3

Hej så länge!

Infektioner

Infektionerna avlöser minsann varandra här hemma. En av dem tänker jag inte nämna här, för allas trevnad, men en annan är infektionen i mitt finger. Inne på vecka två med svullet och varigt pekfinger, sitter jag och gråter av det fina teveprogrammet "Sofias änglar". Där har en kvinna med två småsmåsmå barn blivit ensam. Hennes sambo, som också är barnens pappa, dog plötsligen av akut blodförgiftning. Med betoning på plötsligen! Jag sitter där i soffan och hör hur kvinnan på teve berättar om ett sår som blivit infekterat och plötsligt bara, mannen blir febrig och dör. Paniken griper tag om mej och jag stirrar med uppspärrade ögon på mitt finger som inte ser friskt ut. I två veckor har jag gått med det... Jag paniklägger om det med alsolsprit (för tusende gången) och håller det högt (alltså, det här med höghållandet kan ha varit övedrivet och möjligen också fel men paniken, liksom!!!). Dagen efter tycker jag att det ser bättre ut. Dagen efter det - not so much. Så jag får en tid på Vårdcentralen och där skriver läkaren direkt ut antibiotika. And here I am, knapring it. Paniken har förflyttat sej till det faktum att jag ammar och nu även ger mitt barn piller genom mjölken. Men jag vågar verkligen inte annat. Jag blev så tagen av programmet och andra historier jag har hört om infekterade sår som inte tagits omhand att jag inte ser någon annan väg.

Men mina infektioner må så vara. Floyds är miljoner gånger värre att genomlida. Fy fan, för att se sin bebis må dåligt. Liten blöder näsblod och är så igentäppt av helvetessnoret att jag ibland tror att han kommer att kvävas. Slemmet i halsen ska vi inte ens tala om. Åååååhhh! Det gör så ont i mej att jag vill gå sönder när han snuttar på bröstet och inte får in en endaste liten nypa luft. Han släpper taget och andas genom munnen som värsta tävlingssimmaren (usel metafor, det medger jag, men som den gamla simmerskan jag är...). Jag vill spränga alla bakterier och virus åt helvete! Alternativt ta dem själv. Nåja, dela dem med Johan åtminstone...

Sjuk liten finbebis <3

Infekterad mamma med finfin 80-talstischa och omlagt finger. Man är fager, minsann...

Underbart att orka sej ut idag! Ner till vattnet och aaaaandas frisk luft. Sol på näsan dessutom. Bacillerna kändes långt långt borta därute. Jag älskar vårt hem!

Angående den gröna osten - det är pesto och den är farligt god!

Lillis sov skönt i vagnen. Lite mindre snorsnark utomhus.

Nu ska jag  byta bajsblöja. En utmaning, these days, med klumpigt omlagt finger och en bebis som tycker att det är omodernt att ligga still på skötbordet.

Läkaren: "Det får absolut inte komma bajs på fingret när du byter blöja!"

Utmaningen i det! Floyd var tyvärr inte med och hörde doktorns varnande ord. Han åmar sej således vidare på farlig höjd.

Vi kryar på oss, då!

Omoderlig och sjuk

Lennon sitter i soffan och gullar med Floyd. Sen tittar han på mej med tindrande ögon och jag tänker att nu. Nu! Nu kommer det något jättefint. Kärleken lyste liksom från hans ögon.

Lennon: "Alltså, mamma! Jag är såååå glad för att Floyd är här!"

Jag nickar vist, som att jag liksom saw it coming: "Ja! Jag också! Visst älskar man honom sjukt mycket!"

Lennon utan att lyssna till vad jag sagt: "För det var verkligen katastrof när han låg i din mage!"

Mitt leende stelnade liksom till. Hur menade ungen?!?!

Jag: "Jaha, tyckte du...?"

Lennon med stora ögon: "Jaaaaaa! Du åkte ju in och ut på sjukhus hela tiden! Katastrof!"

Joråsåatte....

Man känner sej kvinnlig och moderlig. Sannerligen. (Obs! Ironi.)

Tänker att jag väger upp min omoderlighet med att föda sjukt fina pojkar. Jomen, jag har sagt det förr och jag säger det igen; Jag och Johan tillverkar dem som värsta proffsen (takes a lot of practicing ;))

Oh, well.

Jag blir inte frisk. Inte Floyd heller. Det är halsont, kroppsont, prickar, igensatta bihålor och snoret från helvetet. Men ibland vaknar jag på morgonen och känner att nu! Nu är jag piggare. Då tar jag en rask promenad och vips så är jag fanimej sjuk igen. En infektion i fingret har jag fått dessutom, som inte vill ge med sig. Min fråga blir således; är jag sjuk för att jag har en infektion i fingret eller har jag en infektion i fingret för att jag är sjuk? Ni vet, hönan eller ägget-frågan.

Jag har storslagna planer för raska promenader och andra aktiva aktiviteter. But I always end up like this;

Sjukt mysigt (märk väl ordvitseriet, tack!) visserligen, men omväxling skulle förnöja, faktiskt. Känner att jag vill röra ordentligt på mej nu!

Idag har jag en vovve på besök så, vi tänkte ge oss ut i stormen på halkiga grusvägar. Lite motion åtminstone.

Igår fixade jag pass åt lille korven. Han sov jätteskönt i vagnen och därför blev jag otrevligt bemött av kvinnan på polisen. Jomen, det får man ju förstå. Att man blir arg när en bebis har mage att SOVA i vagnen.

Jag: "Hej! Jo, jag ska fixa pass till min bebis."

Kvinnan på polisen i otrevlig ton med snörpig mun: "Men han sover ju!"

Jag: "Jag vet. Men jag väcker honom nu."

Kvinnan ännu surare: "Men det brukar aldrig bli bra!"

Jag: "Jorå, det blir bra."

Kvinnan argt: "Nä! Då blir det bara gråt."

Jag, något förvånat: "Men... Nej... Han brukar inte gråta..."

Kvinnan: "Är du säker på det?!?"

Jag: "Ja."

Kvinnan med en suck: "Jahapp. Jamen, då måste jag väl hämta en kollega då, så att han får hjälpa till att ta kortet."

Under tiden lyfter jag upp Floyd, som klipper nyvaket med sin små fina ögonfransar. Sen kommer arga kvinnan tillbaka och också hennes manliga kollega som har ett mjukisdjur med sej. Då börjar Floyd darra på läppen.

Kvinnan med mästerlig ton: "Japp! Vad var det jag sa! Nu gråter han! Det här går aldrig!"

Alltså, jag tränar på att inte döma andra människor. Jag tränar också på att inte dras med i dåliga energier. Och förmodligen var mötet med denna kvinna ett test som livet kastade åt mej. Ett test i hur kapabel jag är att vända andra kinden till, så att säga. Jag fick inte MVG, kan jag meddela. För jag ville fanimej slå henne. Hårt, dessutom! Dock tror jag att jag fick godkänt i yttre uppförande, för min inre dialog kunde hon nog inte avläsa. Hon hade fullt upp med munsnörpande.

Jag: "Jorå, det här kommer att gå bra."

I mitt stilla sinne: "Snälla lilla krumelur, du får inte bliva sur. Le nu då för i helvete! Annars får mamma skäll!"

Floyd tystnar och tittar förvånat på den manliga polisen som viftar med pandan. Jag agerar snabbt och sätter ungen på stolen, lutar mej ur bild och ber (läser: väser, möjligtvis) till kvinnan att (för fan!) knäppa kort(helvetet) nån gång.

Hon kan en del av sitt jobb åtminstone. Snabbt knäpper hon och kortet är taget.

Kvinnan: "Så här blir bilden. Är du nöjd? Det hoppas jag, för det blir bökigt att ta om."

Jag stirrar på henne blankt. Nöjd...? Vem fan blir nöjd med ett passfoto? Och vad skulle det ha för betydelse, egentligen?!? Jag nickar åt henne och säger skämtsamt; "Nej, jag vill nog att du tar ett nytt." Jag får en lika blank blick tillbaka. She did not care for that joke. Appearently...

Nåja. Passet är i alla fall fixat så nu kan vi resa. Yay! Om tre små veckor - America, here we come! Och under den resan kommer jag blogga röven av mej!

Pausade en timme i bloggandet på grund av övertrött bebis. Vi tog en promenad. Eller rättare sagt, jag skrinnade fram på glansisen. Hade jag knäppt upp jackan hade jag kunnat surfa fram längs gatorna i stormen.

I stormens öga (ja, jag kanske överdriver, men erkänn att det låter lite roligare så!);

Nu ska jag fixa lunch till mej. Det betyder i dagligt tal här hemma; Nu ska jag fixa lunch till mej och äta den kall eftersom bebisen vaknar glatt och färdigsoven sekunden efter att jag öst upp på tallriken och ba; God morgon, kamrater! Då bör man handla snabbt, annars verkar han svälta ihjäl. Fram med patten på sekunden or he´ll die of hunger, skulle man kunna tro!

Hej på er!