Sjukstuga

Sjuk barnaskara. Värst för vår lillalilla bebis som har snor i näsa, hals, ansikte, händer och på alla andra ställen snor hamnar när man gnider med händerna runt näsan. Feber på det. De senaste två nätterna har innehållit allt annat än sömn för mej. Och det är här jag önskar att jag kunde skriva; Istället har jag och Johan haft passionerat sex fram på småtimmarna. Men som ni förstår så har stämningen de senaste dygnen varit allt annat än sexig.

Vince är genomförkyld och som ett brev på posten får han då också falsk krupp. Lennon snorar snoret from Hell men för honom är det lindrigast. Jag och Johan är friska och jag älskar att jag fortfarande är hoppfull och tror på riktigt att vi så ska förbli. Kallas kanske självbevarelsedrift. I vilket fall är det rart av mej. Eller naivt, beroende på hur man vill se på det.

Det är badhusets fel! Alla äckliga baciller som bara frodas därinne. Men det är ju så mysigt med en mullig bebis i vattnet som skvätter, skrattar och har sej.

Han får skvätta och ha roligt en stund men sen måste jag pussa honom. Han är oemotståndlig, ungen!

Innan den höga febern bröt ut hann vi i alla fall bjuda våra grannar på brunch. Vi skulle ha gjort det för två veckor sedan men då var det magsjuka i grannhuset. Det är känns som trolleri, overkligt liksom, att man får till dejter med andra barnfamiljer överhuvudtaget denna sjukdomstid på året. Men brunch blev det, mot alla odds!

Man kan tro att jag sa till maken; "Ta ett stelt kort på oss när vi dricker mimosa!"

Men det sa jag inte. Jag sa bara; "Ta ett kort på oss!" Och trodde på allvar att det skulle bli bra. Det blev det förstås inte. Det blir det sällan när man styr upp fotografering.

Hej, här står vi och är stela framför brunchbordet;

Det vore bra om Johan nån gång, spontant så där, kunde ta en bild. Och ja, jag skyller de dåliga bilderna på honom. Det är skönast så.

Tur att jag istället spontant tog en "naturlig" selfie och addade fyrtio filter...

(För den uppmärksamme som undrar vad det är för fel på mitt finger så är det ett plåster.)

Inneaktviteter pga sjukdom denna helg. Förutom filmer och spel anordnade somliga kryp- och åltävlingar. Oklart dock om alla medtävlanden var medvetna om att det var just tävling det var...

Kan vara att jag är den enda i hela Sverige som älskar det orimliga aprilvädret denna helg. Ute singlar snöflingorna ner och inne sitter vi och kollar på film UTAN att känna att vi nog borde gå ut.

Fint väder!

Det var den sjuka delen av inlägget. Nu till friskvård.

Jag har så smått börjat springa igen. Nä, gud vad jag ljuger! Jag har börjat jogga igen. Fast det är mera som att jag går med springsteg. Ett och ett halvt år i springträda och jag har en del att bygga upp igen. Muskler, kondis och ja...typ allt som har med motion att göra. Lyckan är total när jag inte känner småknivar som sticker i fogarna! Jag joggar lite sakta och bara väntar på smärtan... Men den uteblir! Den är borta! Så nu tar jag det jävligt lugnt och bygger upp den här arma kroppen. Som om jag skulle ta det annat än lugnt förresten, hahahahaha.

Det är lika tungt i kroppen som mina ögon talar om!

Men jag gårspringer ändå och gläder mej larvigt mycket över friska fogar (med mössan högt på svaj)!

Dock!

Dock vill jag tillägga en sak. Det är mycket, mycket irriterande och möjligtvis också alarmerande att min snart 9-årige son springer lååååångt före mej och hejar, "kom igen, mamma, du orkar!!!" utan att flåsa och verka det minsta trött. Eller vänta! Nä, han springer inte bara, han hoppar fanimej indianhopp hela vägen piggt, starkt, opåverkat och glatt.

Vad i helvete?!?

Jag vet inte om jag ska vara stolt över min starka och vältränade son eller djupt deprimerad över mitt eget förfall...

Oh, well!

Nu ska jag kurera mina ungar och själv stay healthy. En mimosa kanske skulle pigga upp! Jag menar, den är ju full med C-vitamin i och med apelsinjuicen, liksom! Det finns ju USA-pankisar kvar också...

Alternativ metod istället för ingefärashots och Esberitox;

Friskhet hitåt!

Min älskade lilla sjuka snorunge! Hur är det möjligt att vara så glad med över 39 graders feber?

Håll friska tummar för oss!

Första kompisen

Nån har haft en kompis på besök.

Nån gjorde inte succé som vän. Nån ville helst sno sin kompis leksaker OCH peta densamme i ögonen.

Till slut fick nån sin kompis att gråta. Och även sej själv in the end.

Nån;

Det är bara brorsorna som tycker att han är ett charmtroll nowadays.

Eller ja, i viss utstyrsel kan väl jag också tillstå att det charmas en del.

Happy hippie;

Jag blir alldeles svettig av all kärlek på alla sätt <3

Det var fullmåne i natt. Jag sover alltid dåligt då. Det gör mitt lilla barn också. Så jag var sjukt trött i morse och hade dessutom ont i nacken. Därför var barnets tupplur efterlängtad. Han gosade ner sej i vagnen och somnade på tre sekunder och då var det aaaahhhhhh för mej.

Frukost. Ute! OCH det var dessutom varmt och skönt. Jag ville gråta av tacksamhet.

Sen vaknade den lilla människan. Då kunde han vara kvar ute eftersom det var ännu varmare då. Och jag kunde samtidigt diska och plocka. Och se den där lilla ryggen och höra det där gulliga pratandet för sej själv.

Happys och mina dagar är så fina och sköna. Vi yogar, pratar, spelar lite fotboll,

ler in i kameran under blåblåblåblå himmel,

och vill aldrig att våra dagar tillsammans skall vara till ända.

När det är matdags sätter jag mej skönt i soffan och ser fram emot det mysigaste jag vet -att amma. Tills jag minns att amning numera equals spända tuttar, ointresserad unge and milk everywhere. Så till slut ger jag upp och sätter honom vid bordet, tar på honom en haklapp och matar honom med något annat än flytande. Då hoppar han upp och ner och gapar som en fågelunge och går det för sakta får man sej en avhyvling.

"Alltså, ge hit maten! Tuttarna är old news. Ja, förutom på natten då. Då kan jag tänka mej att vakna lite då och då för en slurk. Ska vi säga så...?"

"Nej, det ska vi inte! På natten sover man! På dagarna äter man. Och det kan man lika gärna göra från mammas tuttar i några månader till!"

Man;

 

Ja... Minsann...

Nä. Annars bakar jag bröd och fixar tusen american pancakes, som den goda moder jag är. Eller ja, jag bakade en gång en filmjölkslimpa som tog tre sekunder att röra ihop;

och gjorde i alla fall trettio runda små usa-pannkisar...

Och nu är det okej för er att hissa intresseflaggor!

Klart slut.

 

Stoppa tiden (för i helvete!)

Jag jobbade i fredags. I gult. Gul tröja och röda skor. Tänkte att det kunde vara inspirerande. Färger gör mej glad, tänkte jag för mej själv när jag gick ut i min färgglada utstyrsel.

Glad i gult.

Så föreläste jag i en timme och åkte sen hem till min bebis som varit med farmor och farfar. "Har han varit ledsen och orolig utan mej?" frågade jag när jag sprang genom dörren med andan i halsen. "Nej, nej! Han har varit supernöjd!" fick jag till svar. Det var det jag sa, ungen är redo för fritids. Han kan lika gärna hoppa över förskolan, bebistiden är ändå sedan länge förbi...

Fritidsungen.

"Var rädd om dej där ute i stora vida världen, min älskling..."

"Ge dej nu! Jag är fortfarande en liten bebis. Men vänta lite här nu...jag kan alltså stå på benen... AHA!"

Det var ingen som berättade om det här för mej! Om det här att man vill stoppa tiden mest hela tiden och bara njuuuuuuta när det är ens sista bebis. Nähärå, alla mina trabarnsmamma"kompisar" ba; "Det är det bästa vi har gjort, trean! Det är bara mysigt och härligt!" Falsk marknadsföring, skulle jag vilja säga. Han var ju bara liten i typ tre sekunder!

Se! Se vilka stora mackor han äter numera!

Och som om jag inte längre existerade, tittar han med längtansfulla blickar ut genom fönstret på grannpojkarna som klättrar i trädet.

I fredags... I fredags hade jag gjort supergoda vegetariska biffar, DUBBEL sats, som jag skulle bjuda mina pojkar på. Men se då kom först den ena och sa att han hellre ville äta tacos med sin kompis och tre sekunder senare kom den andra och ba, jag vill äta OCH sova hos min kompis. Kvar blev alltså jag, Johan och Floyd och typ trettio linsbiffar. Då sa jag till Johan att han skulle tacka mej att vi åtminstone har EN unge kvar hemma. För vad skulle vi annars prata om, liksom...?

Han skakade på huvudet åt mej och pratade med Floyd som om han vore en liten bebis.

Förändringarnas vindar blåser. Sannerligen. Och jag får alltså fint anamma mina egna råd som jag öser över folk under mina föreläsningar - man väljer hur man ser på saker och ting och man skapar sitt liv med sina tankar och det är inte hur man har det utan hur man tar det och blablablablablablablablablabla PRUTT!!!!!

Men jag ska yoga mej genom denna svåra tid ;)

Fast nu måste jag ta emot mina skolungar. Kanske har den mellersta tappat sin hundrade tand på en timme.

Vilket skämt, detta tandtappande!

Hej på er!

Blåtiran

Det kändes så där, kan jag meddela, att åka med barn nummer två till en sköterska och visa upp ännu en unge med blåtira. Först Vince, alltså, hos skolsköterskan och nu denna då;

Fläskläppen är nästan borta men det blålila på sidan blir allt tydligare. Självfallet frågade sköterskan och läkaren (såklart var det läkarbesök man skulle på med ungen) vad som hade hänt och jag hade, efter lång diskussion med mej själv, bestämt mej för att säga sanningen. Att jag gjort det där som BVC-människorna hela tiden, vid varje besök, varnar om och man ba, jajajajajajajaja, enough already, jag veeeeet att jag inte ska lägga honom någonstans där han kan trilla ner. Men det är ju tydligt, att man inte alls vet. Har en ny respekt för sköterskornas överdrivna varnande om diverse faror som lurar kring en bebis.

Men jag tänkte alltså först ljuga. Jo, så illa är det... Jag tänkte först säga, lite lättsamt så där, att han är för mobil för sitt eget bästa och stupar på ansiktet titt som tätt, vilket iofs också är sant men inte i detta fall (observera gärna ordvitsen) och att blåtiran var ett resultat av för snabbt krypande. Men så kom jag på att tänk, tänk om det kommer fram på nåt sätt, att de får veta vad som verkligen har hänt, kanske försäger jag mej eller så har jag med mej nån av storebrorsorna nån gång och ja, ni vet hur sanningar då tenderar att krypa fram, då är det väldans misstänksamt att jag ljugit. Om man sedan lägger till att skolsköterskan kanske antecknat att Vince hade blåtira och sen ser man att två av mina barn... Ja, ni fattar. I might over think this, men fan, liksom!

I vilket fall fick Happy godkänt av läkaren. Han gjorde dock ingen vidare succé i väntrummet när en 1-åring kom ut och grät efter spruttagning och Floyd satte igång med sitt skrikskratt. Rakt i ansiktet på den ledsna 1-åringen. I tio minuter. Non stop. Inte ens 1-åringens pappa log förstående mot mej. Men hur får man tyst på en bebis? Jag försökte vända honom mot mej, men se DET gick inte. Nån ville hånskratta framåtvänd.

"Jamen, hur känslig får man vara? Jag tyckte att han såg väldigt rolig ut när han gallskrek så där. Jag ångrar inget!"

"Fast man kan ju ha lite medkänsla..."

"Va?!?"

"Medkänsla. Det betyder att man känner med andra."

"Äh! Jag orkar inte lyssna på det där. Allt är så roligt. Hela tiden."

"Ja, jo... Det är ju en fin inställning i och för sej..."

"Exakt!"

Glada skitunge!

Åh, vilka vårdagar det har varit! Yoga ute varje dag och t-shirt på altanen. Ungen sover utan mössa,

 

och de stora barnen tar av sej alldeles för mycket kläder och får ont i halsen.

 

Yoga, chokladfika och lite jobb. I sol med varma strålar!

 



Jorå, imorrn ska jag allt jobba! Föreläsa en timme. Längtar! Ska bli så himmelens roligt! Bebisen ska vara med farmor och farfar och det är mysigt, men samtidigt panikigt eftersom det känns som att han nästan ska börja på fritids. Att han klarar sej utan mej, liksom! Sin mamma!

"Nä, vi har verkligen ingen bebis längre." Sa Johan ironiskt. Men jag valde att inte lyssna på tonen utan svarade på innebörden av orden istället; "Jag vet! Synd att det blir en sån omställning med fyra barn...eller så..."

På kvällen fick jag inte ligga, om jag säger så.

Nämen, det rullar på här hemma. Jag håller på med lite projekt som känns spännande jobbmässigt, vi promenerar i vårvädret, skiter i att städa, yogar, skjuter upp magträning (nåt har hänt med magmusklerna efter Floyds inneboende), introducerar lite av varje till bebisen i matväg, byter miljontals blöjor till följd av det sistnämnda (jag måste klimatkompensera på nåt sätt), träffar Johan på lunch, tänker att Vince måste ha ett par jeans eftersom han inte har ett enda par men skjuter upp att inhandla, tjatar om att läxor måste göras ("Men vad är viktigast för barn att göra, mamma? Leka eller göra läxor?" "Göra läxor." "Varför det?" "Därför." "Men varför? Barn behöver leka!" "Ja, jo, men..." "Ja, exakt!" Ett barns retorik och man faller handlöst ner i ett hål av tjat utan positiva resultat), lägger mej för sent, byter blöjor även nattetid och ja...lever vårt lilla liv, helt enkelt.

Ja, och sen jagar jag bebis, förstås.

Det ska in och rotas skohyllan jämt. Jämt!

Missnöjet sen, när man inte kommer åt det man vill. Och blickarna, i samband med detta missnöje, som verkar säga, "Men hjälp mej då, i jösse namn, sitt inte bara där och ta dina bloggbilder!"

Nähä. Nu ska jag hoppa in i duschen i tre sekunder. Mer tid kan man ju, som bekant, glömma with a baby in the house. I vissa avseenden kan jag väl medge att det känns okej med uppväxande. Men i de flesta - neeeeeeeeeeej! Jag vill ha kvar min bebis.

Och ja, jag skämtar.

(Fast det vet ju alla, att i alla skämt ligger en uns sanning...)

Dusch, var det ja.

"Nämen, gå in i duschen du. Jag ska hålla mej på mattan. Titta ut genom fönstret lite bara."

"HAHAHAHAHAHAHAHA! Om hon går på det är hon dummare än jag trodde."

"Vad sa du?"

"Nä, ingenting. Kolla så snällt jag tittar ut. Se så, in i duschen med dej, bara."

Sekunden senare;

"Aha! Pappas elgitarr! Den ser tung och dyr ut..."

Hur är det ens möjligt att känna att man inte vill att han ska växa upp? Hur kan jag inte bara läääääängta tills fipplandet med allt, och jag betonar ALLT, skall vara till ända?

What is wrong with me?!?

En jävla helg

Nä.

Jag har definitivt inte kvalat in som möjlig kandidat till mother of the year.

Definitiv inte.

Alltså, irritationen ibland. Som ba, well, hello there, här kommer jag! Galenheten i att då svara och ba, jamen hej, jag agerar på det här då! Och sen gör man det. Anammar fulet och skäller hit och dit. Stör sej på saker och ting. In absurdum!

Och det är inte så att man inte KAN stoppa sej själv, för det kan man. Grejen är den att man inte VILL få stopp på eländet. Eller det vill man ju förstås, men man vill ändå inte för det är så skönt att få ur sej skiten och helst också skylla på alla andra när man ändå är i farten.

Man som i jag, alltså.

Grädden på moset sen, när man en av kvällarna har sövt bebisen i sin säng (spjälsängen ska vi skruva ihop men vi ska bara...) och bullat upp "säkert" med kuddar och "bara" ska gå och hämta barnvakten så att man hör direkt när the mobile baby vaknar, men glömmer och börjar poppa popcornsjävlar istället och hör en fet jävla smäll och sedan ett gallillvrål inifrån sovrummet. Vidare när man rusar efter maken mot skriket och det enda man ser är blodet på golvet bredvid bebisen som ju var uppbullad "säkert" och det enda man hör är makens "nej, nej, nej, nej" och man börjar gråta och så gör även de stora barnen. Den grädden. Den är fan den suraste och vidrigaste ever ever ever ever!!!

And again - man som i jag.

Vilken jävla helveteshelg!

Skadad bebis. Chockade storbarn. Stökigt hus. En jävla massa aktiviteter som visserligen är roliga att barnen är med på, but still, sådana här helger ligger inte diverse träningar samt klubboverallsprovande mej särskilt varmt om hjärtat. Alls. Helst ser jag mej själv i soffan, på säkert avstånd från bebisen pga av riskfyllt beteende, med ett stort glas vin och en god vän att spill it to.

Hua. Usch. Något börjar halvdåligt, sen blir det dåligt och så fortsätter cirkeln tills det blir uselt and in the end, katastrof. Man bör bryta det onda fort som fan. Synd bara att man liksom inte gör det eftersom man har fullt upp med att agera på ilska, irritation and what not.

But in between;

Finheten i våren och solen. Härligheten med utelekande barn. Godheten i grillat. Skönheten i att kunna jogga 100 meter (nä, jag överdriver inte, längre funkar inte) utan att det knakar i fogarna efter trenne tjockgraviditeter.

Livet är så jävla underbart härligt och fucking pissigt ibland. Och den här satans blandningen är den som gör att det är så vackert. Att allt finns. Good and bad, liksom.

Sen. I efterhand, när jag lugnat ner mej aningen, är det bra att jag kan skaka på huvudet åt satmaran i mej och möjligtvis kanske lära mej något litet till nästa gång. Månne att jag inte bör agera på varenda känsla och heller inte överdriva i letandet efter störiga saker.

Jag tog en promenad för att rensa det dåliga. Det gick så där. Bebisen var inte riktigt med på noterna och ville gärna inte sova utan maskade sej runt i vagnen. När han väl somnat frustade hästen rakt in i vagnen and the baby hade tydligen sovit färdigt. Fast det hade han ju inte. På nåt sätt.

God morgon, kamrater!

En sten. I solen. Vid vattnet. Då undrar jag alltid vad jag hetsar upp mej för.

 

 

Idag har det bara varit jag, bebisen och vännens hund. Sommarvarmt ute betyder glädjande nog också yoga ute.

 

"Jo, jag skulle vilja yoga, hörrni..."

 

 

 "Visst, sätt igång du bara."

 

 

"Jag ska lämna dej ifred."

 

 

"Dit skulle man allt ta sej... Ut i friheten."

"Äsch, jag tar mej nerför stupet istället. Det fixar jag lätt."

 

 

Hjärtattackerna jag får nu, efter helgens händelser. Jag känner mej helt slut av detta hysteriska rännande efter bebis. Det lurar ju faror bakom varenda hörn! Nä, nu får brorsorna allt ta mer ansvar.

 

Babblarna med storebrorsan är en ny hobby (som sagt, not mother of any year).

 

 

Fotboll med den andra.

 

 

"Shit alltså, vad du missköter mej, mamma. Man vågar ju knappt bo med dej. Huuuuur kan du skada mej? Mej, jag som är så sjukt sjukt sjukt sjukt söt!"

 

 

Ja, min lilla älskling, det kan man sannerligen fråga sej!

 

Med vänlig hälsning,

 

The bad bad bad bad bad mother!

 

OBS! Detta inlägg är inget fiskande efter några tröstande "du är den bästa mamman till dina barn". Jag har helt enkelt sugit denna helg.