Nej, så här bra kan det inte kännas!

Ibland är det trångt i soffan.

Trångt men mysigt.

Väldigt mysigt.

Jag har skrivkramp. Ber om ursäkt för det. Men om Johan är otrogen eller om vi har värsta bråket och jag stormar ut ur huset och bor hos en vän i några dygn å sitter där i hennes soffa å dricker vin å gråter snyggt och sådär. Då blir det nog fart på skrivandet. Så som det är med singer song writers. Brustet hjärta and the hit is a faktum.

Men Johan har inte ögon för andra kvinnor (jamen, låt mej tro det!) och bråk här hemma är sällsynta eftersom jag ba, jag är så aaaaaaarrrrrrggggg och Johan ba, ja jag ser det men lugna dej lite. Och sen är stormen över.

Så jag får nöja mej med att vara lugn, harmonisk och lycklig. Synd. För jag skriver jävligt mycket bättre när saker och ting är bedrövliga.

Men till och med den här sköter sej.

Och den här, trots svarta tänder av trill in i sten.

Men visst, livet är jobbigt ibland. Till exempel när;

- katten måste ut klockan 04.00 varje natt.
- det luktar kiss i tvättstugan och jag inte kan lokalisera källan.
- man sett fram emot värsta samlaget och båda somnar ifrån.
- minsta sonen skriker sej igenom varje dagislämning.
- stora sonens förskola inte håller vad de lovar.
- jag springer långsammare än nån annan någonsin har sprungit.
- jag inte orkat göra plankan varannan dag.
- bilarna kostat x antal tusenlappar denna månad

Men inget av ovanstående är stoff till ett spännande inlägg. Det är ju bara som det är, liksom. What else is new?

Kanske är jag trött på att vara trött på saker att vara trött på.

Vad än det är som fått mej på sånt här konstigt klockan-är-vardag-och-allt-är-lugnt-humör, så tänker jag njuta så länge det varar.

Jag pussas alltså lycklig vidare.

Tråkigt, va?!?