Kapitel 2.

Finaste ni! Tack för pepp och uppmuntrande ord! Ni anar inte min tacksamhet.

Och här kommer fortsättningen.

För nu vågar jag fortsätta :)



Sara

Hon visste inte hur länge han hade skrikit men plötsligt hörde hon honom. Hans gråt var förtvivlad. Hon torkade snabbt tårarna och sprang uppför trappen. Det luktade bajs i hela rummet. Hon lyfte upp honom. Vaggade honom och hyssjade.

- Älskling, viskade hon. Förlåt mig, jag hörde inte.

Hon torkade hans tårar med sin hand, pussade honom. Sedan bar hon ner honom till badrummet där skötbordet fanns. Hon bytte hans blöja. Pratade hela tiden lugnt till honom. Han halvsov. Snyftade hela tiden mamma, mamma.

Gud, hennes hjärta kunde brista. Hur länge hade hon stått där framför soffan? Hur länge hade han gråtit? Det dåliga samvetet blev till en klump i magen.

Plötsligt blev hon arg. Hon ville slita upp dörren, springa ut i mörkret och ropa hans namn. Kom tillbaka, ville hon skrika. Kom tillbaka! Du har en jävla familj att ta hand om!

Jack började gråta igen.
´
- Såja, såja, hyssjade hon.

Hon höll honom tätt intill sig. Försökte lugna ner både honom och sig själv. Få sitt hjärta att slå långsammare. Hon förstod att hennes son just reagerat på hennes ilska.

Det tog en timme att söva honom. Han hade oroligt kastat sig fram och tillbaka och ropat mamma, mamma, trots att hon låg tätt intill honom.

När Jack till slut sov lugnt, smög hon tyst nerför trappen. I köket blev hon stående. Hon visste inte vad hon skulle göra. Klockan var mycket, hon borde gå och lägga sig. Men hon kunde inte förmå sig.

Hon mådde illa.

Niklas

Han hade ångrat sig direkt han stängt dörren. Varför hade han flytt? Hur skulle han nu kunna gå tillbaka och förklara?

Men han hade inte haft något val. Paniken hade gripit tag om honom och det enda han hade känt var att han inte ville se på henne. Han varken ville eller kunde. Han skämdes för mycket.

Han var arg på sig själv. Vad var det för fel på honom? Han var ju gift. Han var pappa. Han hade ett ansvar. Sin familj.

Han gick längs den upplysta gångvägen. Det var han och hundägarna som var ute så här dags. Han visste inte vart han var på väg men han fortsatte att gå. Han kunde inte stanna. Benen fortsatte bara framåt.

Han tänkte på Sara. Han älskade henne. Det är klart att han gjorde. Hon var fin. En bra vän. En underbar mamma.

En hund skällde. Plötsligt var han tillbaka i verkligheten. Han insåg att han gått långt. Han tittade på klockan. Han hade varit borta i över en timme. Det dåliga samvetet gnagde. Han skämdes för sig själv. Vad höll han på med?

Hem. Han måste hem. Till Sara och pojkarna, hans familj. Han började gå tillbaka. Ökade på stegen. Han måste hem.

Senare

Tyst öppnade han dörren. Huset var mörkt. En svag strimma ljus letade sig ut under dörren till deras sovrum. Han gick mot ljuset. Puttade försiktigt upp dörren. Lampan i fönstret gav ett svagt sken men han kunde ändå se att hon hade gråtit. Hennes kinder var rosiga och ögonlocken svullna.

Hon låg på sidan under täcket. Försiktigt satte han sig bredvid henne, lade en hand på hennes höft och viskade hennes namn.

- Sara...?

Hon öppnade ögonen men såg inte på honom. Hon stirrade in i väggen.

- Förlåt, viskade han.

Hon slöt ögonen. En tår letade sig fram under de slutna ögonlocken. Han strök henne över ryggen.

- Jag vet inte vad jag ska säga, sa han.

Hon öppnade ögonen, torkade tårarna med baksidan av sin hand och satte sig hastigt upp. Hon såg på honom.

- Förlåt, sa han igen. Men jag vet inte vad jag ska säga.

Hennes blick var stirrig. Han kände sig illa till mods. Visste inte hur han skulle sitta eller var han skulle fästa blicken.

- Du kan väl börja med att förklara vad du håller på med, sa hon. Eller hur du känner. Eller vad jag har gjort för fel. Eller vad du tänker. Eller ska jag komma med fler förslag?

Hennes röst var hård och kall. Hon drog täcket över sina bara bröst, lade armarna i kors och tittade uppfordrande på honom.

Han såg ner i golvet. Gned händerna över sina lår. Fram och tillbaka.

- Jag...

Han tvekade.

- Du vad? frågade hon irriterat.

- Jag vet inte...

Han tystnade.

- Du vet inte vad? manade hon. Vad är det du inte vet? Vad du vill? Hur du känner? Eller vaddå?

Hon andades häftigt.

Han gömde sitt ansikte i sina händer. Tog ett djupt andetag och mötte sedan hennes blick.

- Vad jag känner, sa han. Jag vet inte vad jag känner.

Han pausade.

- För dig, viskade han sedan.