Kapitel 3

Sara

Hon hade åkt innan Niklas och barnen hunnit vakna. Hon var tacksam över att slippa dagislämningen. Hon tvivlade på att hon hade fixat det. Klockan vara bara sju och hon hade redan gråtit tre gånger. I duschen, i bilen och i omklädningsrummet.

Han älskar mig inte längre. Han vill inte ha mig. Orden högg som knivar i magen. 

Hon hade pressat honom hårt. Ställt tusen frågor. Varför? När slutade du älska mig? Har du träffat någon annan? Vill du skiljas? Hur har du tänkt med barnen? Huset?

"Jag vet inte vad jag ska säga." Det hade varit hans svar på allt. "Jag vet inte, Sara. Jag vet ingenting längre." Hade han sagt och sett på henne med den mest ledsamma blick han någonsin gett henne.

Hon hade varit rasande. Gråtit. Anklagat. Han hade bara tagit emot. Lugnt. Uppgivet. Hon hade sett hans lidande. Förstått att han önskade att han kände annorlunda. Konstigt nog hade det gjort henne ännu argare. Hon hade aldrig i hela sitt liv känt sådan maktlöshet. Den var förlamande.

Till slut hade han tagit sin kudde och sitt täcke och lämnat henne ensam. Hon förstod honom. Hon hade gått över många verbala gränser. 

- Jag sover på soffan, hade han sagt.

Så hade han stannat i dörröppningen, vänt sig om och sett på henne.

- Du har all rätt att vara arg. Jag fattar. Förlåt.

Sen hade han stängt dörren.

Hon ville springa efter honom. Slita tag i honom, klänga sig fast vid honom och be om ursäkt för allt som var orsaken till att han kände som han gjorde. Men såklart förstod hon att det inte var så enkelt. Såklart fattade hon att det var mer komplicerat än så.

Hon började frysa. Hon drog täcket tätare omkring sig. Hon skakade, kunde inte kontrollera sin kropp. Illamåendet fick henne att lägga sig i fosterställning.

Hon var rädd. Livrädd.

Niklas

Han åt frukost med barnen. De var glada. Pratade på om vad de skulle göra på dagis. Jack kladdade med filen så att det skvätte på storebror.

- Säg åt honom pappa! sade Filip argt.

Niklas torkade bort det vita som landat över hela bordet och på båda brödernas tröjor.

- Jack, nu räcker det! hade han strängt förmanat.

- Nu jäckej det! hade Jack glatt upprepat.

- Sluta härmas! Det är fult! upplyste storebror.

- Häjmas, häjmas, häjmas! härmade Jack.

Filip skulle precis ta till orda när Niklas stoppade honom.

- Låt honom hålla på, sa han till sin äldsta son. Visa honom hur man ska bete sig istället. Du som är sex år vet ju hur man uppför sig vid matbordet.

- Men pappa, jag får ont i öronen när han slår med skeden så där! klagade Filip.

Det fick Niklas också. Ont i öronen och i huvudet. Han tog ett djupt andetag. Försökte behålla lugnet och bad i sin yngste son att sluta upp med de där dumheterna. Det hjälpte föga.

- Dumhetej, härmade han. Filip å pappa dumhetej.

- Men pappa, säg åt honom!!! gastade Filip.

Niklas masserade sina tinningar.

- Vem vill ha en liten chokladbit innan dagis? frågade han och ångrade sig såklart direkt han hört vad han själv sagt.

Herregud, klockan vara bara sju. Choklad? Hur tänkte han nu?

- Jaaaaaaaag! skrek båda barnen i kör.

- Men då får man inte kladda så där med filen. Och heller inte skrika, fortsatte han.

Båda barnen satt som ljus, åt ordentligt upp sin frukost utan varken kladd eller bråk. Niklas kände det dåliga samvetet som ett tryck över bröstet. Gud, tänkte han. Han mutade alltså sina barn med godis. På morgonen! Nog för att han var trött efter bara ett par timmars sömn på den obekväma soffan men någon sorts gräns borde han väl ha. Fast nu hade han ju lovat. 

De fick varsin liten chokladbit. 

- Neeeeej, gnällde Filip. En större! Den har är ju yttepytteliten! Den syns knappt!

- Yttepytte! vrålade Jack fast han inte hade en aning om vad storebrorsan menade.

Så var bråket igång. Filip tyckte att han blivit lurad varpå Jack härmade allt han sa vilket medförde att Filip skrek till sin lillebror att han var lika liten som chokladbiten han just fått. 

Så mycket för den mutan, tänkte Niklas och lämnade de båda bröderna gastandes i köket. 

Han var oändligt trött. Han förstod inte hur han skulle klara sig igenom dagen. Dessutom mådde han illa. Kaffet hade smakat otäckt och frukostmackan hade han inte förmått sig att äta. 

Han hade hört Sara göra sig klar för jobbet tidigare på morgonen. Följt varje moment. Duschen, frukosten, tandborstningen. Varje gång hon passerade vardagsrummet hade han låtsas sova. När hon till slut hade stängt ytterdörren efter sig hade han känt lättnad. Han visste inte hur han skulle bemöta hennes ilska och förtvivlan. 

Han kände sig maktlös. Han ville inte känna så här. Under hela deras samtal kvällen innan hade han velat ta henne i sin famn och viskat i hennes öra att inget av det han sagt var sant. Han ville säga att han visst var kär i henne. Att han kände precis som han gjorde när de gifte sig. Att han inte alls tvivlade på sina känslor. Men nu gick det inte att blunda för det längre. Nu var det ute. Nu hade han sagt det han så länge känt.

Att han inte visste. Någonting.

Kväll igen.

Klockan var åtta när han parkerade utanför deras hus. Pojkarnas sovrum var mörka. Han kunde se att hon tänt ljus i vardagsrummet. Han satt kvar i bilen en stund. Lutade huvudet mot nackstödet och slöt ögonen.

Hon såg strålkastarljuset på långt håll. Vin, ost och kex var redan framdukat. Hon slängde en blick i spegeln. Sedan satte hon sig i soffan och tog en stor klunk av vinet. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen.

Han öppnade dörren. Tog av sig sina skor och sin jacka. 

- Hej, sa han när han klev i in vardagsrummet.

- Hej, svarade hon.

- Vad mysigt du har gjort, fortsatte han.

- Ja, jag känner att vi behöver det. Kom och sätt dig.

Han satte sig bredvid henne, längst ut på soffkanten. Hon gav honom ett glas med vin.

- Skål, sa hon och lutade sitt glas mot hans.

- Skål, sa han.

De satt tysta en stund. Hon lade sin han på hans lår. 

- Jag är ledsen att jag blev så arg igår, sa hon försiktigt.

- Ingen fara, jag fattar.

- Nej, jag menar det, upprepade hon. Jag lovar att hålla mig lugn ikväll. 

Han skrattade till. 

- För det är du ju känd för, lugnet, sa han och log mot henne.

Hon log tillbaka. Han var ironisk. En av orsakerna till att hon älskade honom, hans ironiska humor.

Hon fortsatte.

- Snälla Niklas, du måste förklara för mig. Jag fattar inte.

Han ställde sitt glas på bordet och började breda ost på ett kex.

- Jag har funderat hela dagen. Tänkt på hur jag ska förklara för dig. Men det är så svårt. Det enda jag känner är att jag inte känner längre. 

- Inte känner vad?

- Det där du vet. Som man ska känna. Att jag är kär i dig och så...

Han tystnade.

- Vad menar du med kär? frågade hon. 

- Jag vet inte, svarade han sanningsenligt.

Hon ställde ned glaset med en smäll.

- Jamen, för fan! 

Hon hejdade sig.

- Förlåt, viskade hon. Men jag blir bara så arg.

- Jag fattar, sa han.

Tysta åt de kex. Sippade vin. Så tittade han på henne.

- Vi kanske borde prata med någon, sa han tvekande.

Hon tittade förvånat på honom.

- Vad menar du? frågade hon.

- Ja, prata med någon som kan sådant här.

Hon tog en klunk vin.

- Du menar en terapeut.

- Typ, svarade han.

Hon flyttade sig närmare honom. Drog sin hand genom hans ostyriga hår. Han såg på henne. Hon drog hans ansikte mot hennes. Hon kände att hans andetag blev tyngre. Så kysste hon honom. Han besvarade kyssen och drog henne tätt intill sig.

- Jag älskar dig så, viskade hon. Älskar dig, älskar dig...

Han förblev tyst. Kysste henne bara hårdare.