Kapitel 10

Sara

Det var måndag. Hon tog en kaffe med Maria på jobbet. Hon tyckte om när de två jobbade samma pass. Maria var hennes bästa vän och det var skönt att ha henne nära nästan varje dag.

- Hur har ni det där hemma? frågade Maria och knaprade på en skorpa.

Sara rörde runt i sitt kaffe.

- Så där, svarade hon. Egentligen borde du fråga Niklas, jag vet inte längre.

Maria rynkade ögonbrynen.

- Hur menar du? undrade hon.

Sara ryckte på axlarna.

- Tja, sa hon. Alltså, det är ju han som velar. Han vet inte hur han känner och det tycks ändras dag för dag. Ena stunden vill han ligga med mig och andra stunden vill han skiljas.

- Skiljas? frågade Maria förvånat. Har han sagt det?

- Nä, kanske inte rakt ut men det är ju vad han menar. Vi var hos terapeuten idag och när hon frågade hur han skulle vilja ha det så sa han att det kanske var bättre om vi bodde isär ett tag.

Maria såg på henne. Skakade på huvudet.

- Gud, sa hon. Vad är det som har flugit i honom?

- Han har väl tröttnat på mig, sa Sara. Och vem skulle inte tröttna på någon som alltid går omkring osminkad och för det mesta är trött och sur.

- Men va fan, Sara! Vem gör inte det? Fråga hur mycket Stefan uppskattar min klädstil och mitt humör om kvällarna. Fast det är väl det som är det härliga med att vara gift, men behöver liksom inte bry sig.

- Det är just det jag menar. Man kanske borde bry sig mera.

Maria skakade på huvudet.

- Nej, fan! Någon gång måste man väl bara få vara.

- Men på riktigt, sa Sara. Jag har fan tröttnat på mig själv. Jag känner mig sällan glad, orkar varken träna eller äta bra, jag har inget tålamod med ungarna och gör nästan aldrig något jag tycker är roligt. 

Maria såg ner i sitt kaffe.

- Jag menar det, jag är verkligen trött på mig själv och mitt liv. Men jag orkar bara inte ta tag i det. Jag har gått så här sedan Jack föddes och undrat när fan jag ska bli lite gladare. Men nu känns det lite väl sent påtänkt. Han är liksom redan på väg bort.

- Men så kan du väl inte säga, protesterade Maria. Ni måste kämpa! Han kan ju inte bara dra, liksom.

Sara suckade och skakade på huvudet.

- Nä, det kan man tycka. Men han kan ju inte hitta på att han känner något han inte gör.

- Maria! Sara! En ambulans är på väg!

Det var Eva, deras kollega som kom springandes. De övergav genast sina kaffekoppar och följde Eva ut till ambulansen.

En svår bilolycka. Ett skadat barn. Det skulle hålla hennes tankar ockuperade för ett tag. 

Niklas

De lunchade. Han kände sig lugn och glad. Det var skönt att prata med Nina och han kunde inte minnas sist han skrattat så mycket.

- Förlåt, sa hon och log ursäktande. Det var inte meningen att låta sarkastisk men hur såg människan ut, liksom?

Han skrattade.

- Du behöver inte be om ursäkt. Jag tycker att det var väldigt träffande och roligt sagt. Min humor.

- Tur för mig, sa hon och tog en klunk av sitt bordsvatten.

Han såg på henne. Hon hade långt svart hår och mörka bruna ögon. Han undrade om någon av hennes föräldrar var från något annat land. Hon är fin, tänkte han. 

- Vad? frågade hon.

Niklas så ner.

- Nä, nä... Ingenting. Jag bara tittade på dig.

- Men kom igen nu! Säg vad du tänker.

Han tittade på henne.

- Du är mörk, sa han.

Han ångrade sig genast. Det lät dumt.

- Ja, och du är ljus, sa hon och log åt honom. 

Han skrattade.

- Det där lät ju inte så bra, sa han och skruvade på sig.

- Nä, verkligen inte. Nu får du allt förklara dig.

Niklas tog en tugga av sin sallad. Sen sköt han undan tallriken. Han var inte hungrig.

- Fan, vad stort det här blev nu då, sa han och skrattade spänt. Jag menade bara att du är mörkare än...

- Än? manade hon.

- Äsch! sa han. Än oss andra. 

Hon flinade åt honom. 

- På ett bra sätt, alltså, sa han sen.

- Tack, vad gulligt sagt. 

De såg på varandra. Niklas blev torr i munnen. Kände sig klumpig och obekväm. Han försökte komma på något att säga.

- Min mamma är från Chile, sa hon plötsligt. Det är därför jag är mörk. 

- Jaså, från Chile, sa han. Din pappa då?

Han undrade vad han höll på med. Vad spelade det för roll? Varför pratade han med henne om hennes föräldrar? 

- Han är norsk. Jag är en salig blandning, sa hon och log.

Han tyckte om hennes leende. Han kände sig kallsvettig. Jag måste härifrån, tänkte han. 

- Vad är klockan? utbrast han.

Han hörde hur desperat han lät men han kunde inte kontrollera sig.

- Halv två, svarade hon lugnt.

Hon höll fast hans blick. Han kände sig konstig. Yr på något sätt.

- Jag måste tillbaka till jobbet, sa han och reste sig snabbt. 

- Är allt okej? undrade hon.

-  Visst, visst, mumlade han. Måste bara skynda mig. Jag har ett möte om några minuter.

Han tog på sig sin jacka och vände sig mot henne. Hon hade också rest sig. Han tog ett steg mot henne.

- Vi ses, sa han tyst.

Hon såg ner.

- Visst, sa hon. Jag åker tillbaka till Stockholm ikväll men jag är här på fredag igen.

Han nickade.

- Okej, sa han. 

Han la en hand på hennes axel.

- Hej då! Och tack för att du lyssnade.

Hon viftade bort hans tack.

- Inget att tacka för, sa hon.

Han stod kvar en stund. Visste inte vad han skulle göra eller vad han skulle säga.

- Hej, sa han.

Sen vände han och gick. Han kände att hon tittade efter honom.

Måndag kväll

Han hade hämtat barnen. De satt i baksätet och sjöng en konstig version av Imse vimse spindel.

- Igen, sa Jack förtjust när de hade sjungit färdigt.

Och så sjöng de en gång till. Niklas såg på dem i backspegeln. Han skrattade åt dem. Det var härligt när de hade så kul tillsammans.

- Galningar, sa han.

Sara hade precis kommit hem. Hon mötte dem i hallen.

- Hej, mina älsklingar, sa hon och gav sina söner varsin blöt puss.

De protesterade och slet sig fria. Sen sprang de upp på övervåningen där Filip satte på sin cd-spelare.

- Nu sjunger vi igen, Jack. Du får dansa.

- Danta, danta! ropade Jack av glädje.

Sara log och började plocka ihop kläderna som bröderna slängt på hallmattan.

- Hej, förresten, sa hon och gav Niklas en puss på kinden.

- Hej, sa han.

- Bra dag? undrade hon.

Han ryckte på axlarna.

- Som vanligt. Du då?

- Mycket att göra, sa hon. En otäck bilolycka bland annat. 

- Usch, sa han och gick ut i köket.

Hon ställde sig i dörröppningen mellan hallen och köket.

- Har du bokat hotell i Stockholm till helgen? frågade hon.

- Visst jävlar! utbrast han. Jag gör det ikväll.

Hon nickade.

- Vad ska vi äta? undrade hon.

- Jag vet inte, vad har vi hemma?

Hon gick till kylskåpet. 

- Typ, inget, sa hon.

- Jag åker och hämtar pizza.

Han letade i lådan efter pizzerians meny.

- När ska vi handla? frågade hon och såg på honom.

- Vet inte. Imorrn?

Hon suckade.

- Och när ska vi städa? 

Han slog ut med händerna.

- Men vad är det med dig? frågade han irriterat.

- Inget, sa hon. Jag är bara trött. Trött på att alltid behöva vara den som håller koll och fixar.

Han skakade på huvudet.

- Jag har väl koll, sa han argt. Vad har jag nu gjort som inte duger?

- Jamen, du har ju inte ens kollat upp hotell i Stockholm fast det var din egen idé att vi skulle åka dit.

Han drog sina händer genom håret. Bet ihop käkarna. 

- Det spelar ju för fan ingen roll vad jag gör, utbrast han. Och du undrar varför jag inte vet vad jag känner.

Han tittade på henne. Visste att han gått för långt. Hon var svart i blicken. 

- Dra! väste hon. Dra härifrån. Då slipper du se mig.

Hon slog igen kylskåpet med en smäll och gick snabbt ut ur köket. 

Han stod kvar vid diskbänken. Vågade inte gå efter.

- Sara, ropade han. Jag menade inte det sista. Förlåt. 

Han suckade.

- Jag är också trött, sa han tyst för sig själv.

Kapitel 9

Niklas

Han tog cykeln in till stan. Han kände sig inte glad. Dagen hemma hade varit allt annat än bra. Sara hade tränat och sedan åkt in till stan. Hon hade kommit hem en halvtimme innan han skulle åka och han hade lämnat huset med en olustig känsla i kroppen.

- Hej då, alla! hade han ropat från hallen.

Han hade inte fått något svar. Han hade gått in i köket där pojkarna satt och ritade.

- Hej då, hade han upprepat. Jag åker nu.

- He å hå, pappa! hade Jack sagt och vinkat glatt.

Filip hade fortsatt med sin teckning.

- Hej då, Filip. Kan jag få en kram? hade han frågat.

- Nej, stör inte. Jag ritar en teckning till mamma.

- Nej kjam, jag jitaj mamma, hade Jack härmat.

Niklas hade pussat sina söner på deras kinder och ropat efter Sara. Hon hängde tvätten.

- Hej då, hade han sagt till henne.

- Hej, hade hon svarat och gett honom ett tillgjort leende.

-.En kram?  hade han frågat han.

Hon hade gett honom en snabb kram och sedan gått till pojkarna i köket. Han fick ont i magen. Ville plötsligt inte åka.

- Hej då, hade han sagt ytterligare en gång.

- Hej, hade Sara svarat tyst.

När han stängde ytterdörren efter sig började han må illa.

Janne och Lars hade redan köpt varsin öl. De satt i vid ett bord tillsammans med Nina från Stockholmskontoret och en till tjej han aldrig hade träffat. Niklas gillade Nina, hon var enkel. De hade lunchat några gånger och han kände sig alltid bekväm i hennes sällskap. Han blev glad över att se henne. Han köpte en öl och slog sig ner vid bordet.

- Det här är Anna, sa Janne och pekade på tjejen bredvid Nina.

- Tja, jag heter Niklas, sa Niklas och tog henne i handen.

Han förstod att det måste vara Jannes nya. Han blev förvånad över att hon var i hans egen ålder. Han hade förväntat sig att hon skulle vara äldre. Janne var ändå snart femtio.

- Hej, sa hon och log.

Niklas gav Nina en kram.

- Jag visste inte att du skulle med ikväll.

- Nej, det var inte meningen, sa hon. Egentligen skulle jag ha ungarna i helgen men deras pappa ville ta med dem och fiska. Så jag kände att det skulle vara kul att haka. Dessutom får jag hänga med Anna, det var längesen vi sågs.

Niklas tog en klunk av ölen.

- Jaså, känner ni varandra? frågade han.

- Vi gick gymnasiet ihop, svarade hon.

- Jaha på det viset, sa han.

- Jamen, skål då! sa Lars och lyfte sitt ölglas.

- Skål, sa alla i kör.

Niklas tittade på Nina som mötte hans blick. Hon log mot honom och slog sitt glas mot hans.

- Skål, sa hon. För att slippa vara ensam en lördagskväll.

Han gav henne en frågande blick. Hon skrattade till.

- Ja, alltså jag har inte riktigt vant mig vid det här varannan veckalivet än, sa hon. Jag och barnens pappa är separerade sedan ett par månader och jag hatar veckorna utan barnen. Jag blir galen om jag inte har något att göra. Därför var det perfekt att jag fick haka på ikväll.

Niklas såg ner i sitt glas. Han visste inte att hon var separerad. Han hade alltid trott att hon var lyckligt gift. Hon pratade alltid så gott om sin familj.

- Vad tråkigt, sa han och såg på henne.

- Ja, suckade hon. Men vi var överens, jag och Mats. Vi hade inte haft det bra på länge och ungarna började fara illa av alla bråk.

Han fick ont i magen.

- Hur gamla är dina barn? frågade han.

- Min äldsta är åtta och min yngsta fem, sa hon.

Hon såg ledsen ut.

- Hur tar dom det? frågade han och blev förvånad över sin rättframhet.

Hon tittade ner i sitt glas.

- Förlåt, sa han. Det var inte meningen att snoka. Du behöver inte berätta.

Hon log.

- Ingen fara, sa hon. Det är bara lite ovant att prata om det. Det känns fortfarande så overkligt. Jag har till och med vigselringen på mig än.

Hon fingrade på ringen.

- Nä, en till öl innan vi drar! sa Lars och reste sig för att gå till baren.

Niklas önskade att de andra skulle gå. Han ville prata med Nina. Fråga ut henne om hur hon och Mats hade haft det. Varför de valt att separera. Om det gått i parterapi. Hur de hade löst det med barnen. Om det skulle skiljas eller försöka igen efter en tid isär.

- Allt bra med dig? frågade Nina plöstligt.

- Ehhh... Öööhh... Ja, visst, svarade han.

- Fast nu ljuger du väl, sa Lars.

Niklas gav sin vän en arg blick. Han visste inte ens att Lars hade lyssnat och han blev irriterad på honom. Han tyckte att det var onödigt sagt av Lars, han hade ingen rätt att säga så. Lars lyfte sina händer i försvar.

- Sorry, inte meningen, Trodde inte att det var hemligt.

Sen vände han sig mot Janne och Anna.

Niklas kände att Nina såg på honom.

- Alltså, jag... Vi... började han.

Nina la sin hand på hans arm.

- Du behöver inte berätta, sa hon. Det är okej.

- Nä, det är lugnt, sa han. Det är bara lite lustigt att du precis berättade om dig och Mats.

Nina gav honom en frågande blick.

- Ja, alltså, jag och Sara har det inte så bra.

Han förvånade sig själv. Det hörde inte till vanligheterna att han öppnade sig så enkelt för någon. Särskilt inte när det gällde hans familj.

- Vad tråkigt, sa Nina och tog en klunk av sin öl.

- Ja, sa Niklas.

Och innan han visste ordet av det hade han berättat för Nina om de sista veckorna. Det kändes skönt att få ur sig det men han kunde inte skaka av sig känslan av att han svek Sara.

Sara

Hon skakade av sig oron. Hon blev irriterad på sig själv. Han skulle ut med jobbet, det var inget konstigt med det. Hon ångrade att hon inte kramat honom hårdare och längre innan han gick. Hon hade hållit sig undan hela dagen, nu blev hon arg på sig själv för det. Så onödigt, tänkte hon.

- Mamma! ropade Filip. Jack har bajsat och det stinker!

Hon suckade.

- Kommer, sa hon och gick för att byta blöja.

- Kom, hjärtat, sa hon och lyfte Jack ur stolen.

- Neeeej, bajtat! gastade han och sprattlade med sina små ben.

- Sluta, sa hon strängt och slängde en blick på Filips teckning.

Han hade ritat två gubbar. En lång och en kort. Mellan dem hade han ritat ett hjärta. Han såg att hon tittade på det han ritat.

- Det är du och jag mamma, sa han.

Hon log mot honom.

- Åh, du fina unge, sa hon och rufsade honom i håret. Vad fint du har ritat!

- Jag är alltid kär i dig mamma, sa han. Även om pappa inte är det.

Hans ord högg som knivar i henne. Hon fick svårt att andas.

Natt

Klockan var halv tre. Sara kunde inte sova. Hon vred sig av och an i sängen. Tittade på klockan, undrade när han skulle komma hem. Då hörde hon nyckeln i låset. Hon blundade, låtsades sova. Hon hörde hur han borstade tänderna och spolade i toaletten.

Han kröp ner under sitt täcke så tyst han kunde. 

- Vad sen du är, sa hon plötsligt.

- Är du vaken? undrade han.

- Jag blev orolig, sa hon.

Han flyttade sig närmare henne. Höll om henne.

- Jag tappade tiden. Ledsen att jag gjorde dig orolig.

Hon gömde sitt ansikte i hans hals. Smekte honom över ryggen.

- Jag menade inte att verka nojig, sa hon. Men det är så tomt i sängen utan dig.

Han kysste henne.

- Men nu är jag här, sa han.

- Förlåt att jag blev arg idag, sa hon..

- Oroa dig inte för det, sa han. Jag fattar att det inte är lätt för dig heller.

De kysstes igen. Han luktade öl och cigarr och en svag doft av svett. Hon tyckte om hur han luktade. Hon flyttade sig ännu närmare honom. Han smekte henne. Hon andades tyngre. 

Plötsligt sköt hon honom ifrån sig. Tände lampan och såg på honom. Han tittade förvirrat på henne.

- Vill du verkligen ligga med mig? frågade hon.

Han stirrade på henne.

- Vad menar du? frågade han.

- Jag menar det jag säger. Vill du ligga med mig? Verkligen? Eller tycker du bara synd om mig.

Han drog henne intill sig. Höll henne hårt.

- Det är klart jag vill, sa han och smekte henne på ryggen.

Hon stoppade hans hand.

- Niklas, du måste fatta att det känns konstigt för mig. Du säger att du inte längre vet vad du känner men ändå vill du ligga med mig.

Han släppte sitt grepp om henne. 

- Men jag älskar dig fortfarande, Sara. Jag tycker fortfarande att du är fin och sexig.

Hon gömde sitt ansikte i sina händer.

- Alltså, det känns så fånigt att prata så här, sa hon. Men hur kan du fortfarande älska mig men ändå inte veta hur du känner?

Han låg tyst en lång stund. Hon släckte lampan och la sig nära honom.

- Försök förklara, sa hon. Att inte veta tar död på mig. Jag mår så fruktansvärt illa av det, Niklas.

- Jag vet, sa han. Jag vet att du mår illa. Det gör jag med. 

Han suckade. Så vände han sig mot henne. Smekte hennes ansikte. Pussade hennes panna.

- Vet du? sa han.

- Nä, mumlade hon.

- Jag är så trött på att känna efter. Ju mer jag känner efter desto svårare känns det att förklara hur jag känner. Det bara känns som en massa känslor och nu har jag sagt ordet känna i alla former som finns så nu håller jag käften.

Han log mot henne. Smekte henne.

Hennes hand följde hans längs hennes hals, hennes mage, längre och längre ner. Hon flämtade. Hon drog honom över sig. Höll sina händer om hans ansikte, kysste honom.

- Nu slutar vi prata, sa hon.

- Det låter bra, viskade han. Jag hoppas iallafall att du känner vad jag känner just nu.

Hon log och kysste honom.

Kapitel 8

Sara

Det var fredag kväll. Hon satt i soffan med barnen. De hade fått varsin skål med chips och tittade nu på en av deras favoritfilmer. Själv bläddrade hon i någon heminredningstidning hon fått av sin svärmor.

Hon kände sig glad och förväntansfull. Niklas hade verkat så säker igår när han sagt att han verkligen ville försöka. Hon valde att tro på honom. Hon var tvungen, hon var livrädd att förlora honom. Hon ville kräkas bara av tanken att leva utan honom. Och att ha sina barn bara varannan vecka ville hon inte ens tänka på. 

Dessutom hade Niklas rätt. De hade låtit vardagen rulla på alltför länge, inte vårdat sitt äktenskap som det så fint hette. Det hade varit två tuffa år sedan Jack föddes. För lite sömn, för mycket logistik och för lite tid bara de två.

Det kanske var bra att det hade blivit så här, tänkte hon. De kanske behövde ett uppvaknande. Hon ignorerade den otäcka oron i magen. Tänkte att det inte var konstigt att hon kände sig osäker med tanke på de sista dagarna.

- Mamma, när kommer pappa? frågade Filip.

Hon strök honom över håret.

- Han kommer lite senare ikväll, när ni redan har somnat. Han måste jobba.

Filip suckade besviket.

- Åh, vad tråkigt! sa han och fortsatte knapra på sina chips.

Några minuter senare hade Jack somnat i soffan. Sara bytte hans blöja och satte på honom pyjamasen. Han gnydde men vaknade inte.

- Kom nu, Filip. Nu är det din tur, sa hon när hon kom ner från Jacks rum.

- Men mamma, jag kan väl få vara upp lite längre.

Sara tittade på honom. Hennes stora pojke. Han var så fin och klok. Hon hade varit så orolig för honom de sista dygnen.

- Såklart du får, sa hon. Jag ska fixa lite mat tills pappa kommer hem så du får titta på filmen tills jag är färdig. Okej?

- Jaaaaa! ropade han förstjust.

Hon hade köpt hans favoritöl. Nu stod hon i köket och skalade räkor. Hon skulle göra varsin räkmacka till dem. Det var det bästa han visste. När Filip hade somnat skulle hon duka mysigt framför teven. Hon hade laddat ner en science fictionrulle som hon visste att han gärna ville se.

Klockan var nästan halv tio när han kom hem. Hon mötte honom i hallen.

- Hej, älskling! sa hon och kramade honom.

- Hej, sa han och ofamnade henne.

- Vad fint du har gjort, sa han när han klev in i vardagrummet.

- Och filmen du ville se, sa hon och visade honom på datorn.

Han smekte hennes kind.

- Tack, sa han.

Han satte sig i soffan, öppnade en öl och lutade sig tillbaka.

- Tuff dag? undrade hon.

- Fråga inte, sa han och tog en klunk av den kalla ölen.

Hon såg på honom. Hon skulle så gärna vilja krypa upp i hans famn. Hon ville strunta i mat och film. Hon ville bara att han skulle hålla om henne, kyssa henne, älska med henne. Men hon satt kvar, vågade inte flytta närmare. Han verkade så avlägsen.

Hon svalde. Det kändes inte bra. 

Niklas

Klockan nio hade han äntligen kommit ifrån jobbet. Några av hans kollegor skulle gå ut och ta en öl och han hade gärna följt med, men han visste han var tvungen att åka hem. Han hade bestämt sig för att ordna till allt mellan honom och Sara. Det kändes som den enklaste vägen. Han mådde illa av blotta tanken att leva utan sina barn hälften av tiden.

- Kom igen då, Nicke! sa Lars. Bara en öl. Det blir inte sent.

Det var lockande.

- Nej, jag är trött. Måste hem och sova.

- Äh, va fan! Tråkmåns, fortsatte Lars.

- Vi tar igen det imorrn, innan biljarden, sa Niklas och önskade sina kollegor en trevlig kväll.

I bilen på väg hem började han känna sig irriterad. Han hade gärna tagit en öl med kollegorna. Nu var han tvungen att åka hem och försöka bli kär igen. För det var exakt så det kändes. Att han skulle försöka bli kär i Sara igen.

Innan han öppnade ytterdörren och klev in, tog han ett djupt andetag. Försökte skaka av sig den begynnande irritationen.

 Hon hade gjort räkmackor, köpt hans favoritöl och dukat fint framför teven. Filmen han länge hade velat se var nedladdad och i kaminen brann det en brasa.

- Hej, älskling, sa hon och gav honom en kram.

Han tittade på henne och på det dukade bordet. Tänkte att det var gulligt gjort av henne att fixa så fint.

- Hej, sa han och kramade om henne.

Hon hade verkligen bjudit till. Konstigt nog gjorde det honom bara ännu mer irriterad. Såklart förstod han att det var hennes sätt att visa att hon verkligen ville att det skulle bli bra. Men det kändes så överdrivet. Hon hatade science fictionfilmer, hon såg hellre drama eller komedi. De brukade nästan aldrig komma överens om någon film som båda ville se. Räkmacka var heller inte något hon åt om hon fick välja och han kunde inte minnas att hon någon gång tänt i kaminen. Hon hatade när det var för varmt i vardagsrummet.

Han öppnade ölen och lutade sig tillbaka. Hoppades att hon inte skulle flytta sig närmare. Han ville sitta själv.

- Ska vi dra igång filmen? frågade han.

- Visst, sa hon.

Han såg att hon blev besviken. Att hon hade väntat sig att han skulle vara gladare, kanske tacksam. Han kände sig som en skitstövel men han kunde inte hjälpa det. Han tänkte att han borde flytta sig närmare henne, ta hennes hand och säga hur fin och bra hon var som fanns där, som försökte. Men han förblev sittande med sin öl i handen.

Hon satte igång filmen. Han tog en tugga av räkmackan. Den var ljuvligt god.

- Ahhh, stönade han. Så gott!

Han kände sig som den värsta mansgrisen på jorden.

Morgon

De åt frukost under tystnad. Barnen hade för längesen ätit upp och satt nu framför teven och tittade på något tecknat barnprogram. Niklas läste tidningen på webben och Sara läste igenom de bloggar hon brukade följa.

- Jag drar vid fyratiden, sa Niklas.

Hon tittade förvånat upp.

- Så tidigt?

- Det är väl inte tidigt, svarade han.

Hon ryckte på axlarna.

- Nähä, nä det kanske det inte är. Jag trodde att ni skulle träffas och käka och då är ju fyra ganska tidigt.

- Jag ska ta några öl med Lars och Janne innan.

Hon blev spänd.

- Jaha, sa hon och försökte verka oberörd.

Hon drack upp sitt kaffe och började plocka bort frukosten. Barnen hade börjat bråka inne i vardagsrummet så Niklas tog med sig sitt kaffe in dit.

- Men pappa, säg åt Jack! Han tar mina leksaker hela tiden, klagade Filip.

Hon hörde hur Niklas medlade mellan bröderna. Han var bra på det, bra på att lösa konflikter mellan deras pojkar.

- Vill du göra något innan jag drar? ropade Niklas från vardagsrummet.

Hon gick dit.

- Vaddå, menar du? frågade hon.

- Jamen, typ ta en promenad eller springa eller gå en vända på stan.

- Jaha, du menar så.

Han nickade och väntade på hennes svar.

- Jag tänkte att vi kanske skulle hitta på något alla fyra, sa hon försiktigt.

- Visst, sa han och tittade på barnprogrammet på teven.

- Visst. Är det det enda du kan säga? frågade hon surt.

 Han tittade på henne.

- Men vad vill du att jag ska säga då? frågade han irriterat.

- Det var inget, sa hon.

Hon suckade, skakade på huvudet och gick tillbaka till köket. Han följde efter.

- Sara, jag menade bara väl, sa han. Tänkte att du ville ha tid för dig själv en stund.

Hon svalde bort gråten.

- Jag vet, sa hon. Och det är det som är problemet. Du vill att jag ska göra något själv. Med andra ord vill du inte att vi ska göra något tillsammans.

Han suckade. Drog handen genom sitt hår. Hon vände sig bort från honom. Började fylla diskmaskinen.

- Så menar jag inte alls, sa han. Vi kan visst göra något tillsammans. Säg bara vad.

En tår trillade nerför hennes kind.

- Sara? Vad gjorde jag för fel nu? undrade han. Jag försöker här.

Hon skakade på huvudet. Torkade de envisa tårarna. Hon harklade sig.

- Jag vill göra något tillsammans, då ska jag hitta på något. Jag vill mysa i soffan, då ska jag fixa. Jag vill att det ska bli bra, då måste jag bjuda till. Du då?

Hon blev irriterad på att hon grät samtidigt som hon tydligt ville tala om för honom hur det kändes. Hon skämdes. Kände sig löjlig och krävande.

- Okej, sa han. Vi åker och badar med ungarna. Sen käkar vi lunch på stan. Låter det bra?

- Nä, jag tar en springtur och sen åker jag och handlar till ikväll. Åk och bada med ungarna du.

Hon lämnade köket och började byta om till träningskläder. Niklas stod kvar. Han ställde ifrån sig kaffekoppen och fortsatte fylla diskmaskinen.

- Jag vill inte bada med dig, pappa.

Han vände sig om. Filip stod på tröskeln in till köket och såg argt på honom. 

- Vill du inte bada? frågade Niklas och satte sig på knä framför honom.

- Nä! Jag vill bada med mamma.

Han drog sin son intill sig men Filip puttade bort honom.

- Sluta, pappa! sa han och lämnade köket.

Niklas reste sig upp och såg hur Filip sprang fram till Sara som just bytt kläder och nu skulle ge sig av. Han kastade sig i hennes famn.

- Gå inte mamma, grät han! Gå inte!

Niklas stirrade på sin fru och sin son. Han undrade för tusende gången vad fan han höll på med.

Kapitel 7

Sara

Det var torsdag kväll. Niklas hade tagit barnen med sig till sina föräldrar för att äta middag. Hon hade stannat kvar hemma. Nu satt hon i soffan. Huset var mörkt men hon kom sig inte för att tända. Hon visste inte hur länge hon hade suttit där. Kanske en halvtimme, kanske två timmar. Hon stirrade på den avstängda teven. På soffans armstöd stod en kopp te. Det hade för länge sen kallnat. 

Hon grät. Det var det enda hon gjorde nu för tiden. Efter den där kvällen för två veckor sedan, när Niklas berättat för henne hur han kände, hade hon gråtit fler tårar än under hela sin livstid. Hon undrade om de någon gång skulle ta slut. 

I början hade hon hållit skenet uppe, både på jobbet och för sina vänner. Men efter några dagar hade muren hon byggt upp rasat. Det var på en lunch med fyra av hennes närmaste vänner det hade brustit. När en av dem, Maria, hade frågat hur det stod till, hade hon inte kunnat hålla emot längre. Hon hade hulkande berättat för dem om Niklas obefintliga känslor för henne och de hade alla blivit lika chockade.

Alla hade de varit överens om en sak. Niklas och Sara var det sista paret i deras bekantskapskrets man trodde skulle skiljas. De var ju det perfekta paret, hade Maria sagt. Och Niklas som var så kärleksfull och romantisk. Niklas som var den mest fantastiska pappa man kunde tänka sig. Så höll de på. Sara förstod att hennes vänner menade att trösta henne men hon kände sig bara ännu mer misslyckad. Niklas som var så fantastisk! Det borde betyda att det var hennes fel att han inte längre älskade henne.

Nu visste de flesta i deras närhet. På ett vis kändes det skönt men samtidigt obehagligt. Hon gick ständigt omkring med en känsla av att man talade om dem. Att man tyckte synd om henne som hade en man som inte längre älskade henne. Niklas som var så fantastisk. Det hade ju till och med hennes bästa vänner sagt. Det är väl klart att han inte kunde nöja sig med henne.

Telefonen ringde. Hon hoppade till av signalen. Displayen visade att det var Maria. Hon svarade.

- Hej, sa hon matt.

- Hej, gumman! Ringer jag och stör?

Maria lät bekymrad.

- Nej. Jag är ensam. Niklas och barnen är hos svärisarna.

- Kan jag komma över? frågade Maria.

Sara dröjde med svaret. Orkade hon?

- Visst, svarade hon till slut.

Det var det enklaste svaret. Hon orkade inte känna efter vad hon egentligen ville.

- Men jag är inte rolig att hänga med, la hon till.

- Gumman, man behöver inte alltid vara rolig. Jag är där om tio minuter.

Sara reste sig från soffan och gick ut i köket. Hon satte på vattenkokaren och plockade fram två olika tesorter. Sedan tände hon alla fönsterlampor i huset. Hon upptäckte att hon frös. Temperaturen hade sjunkit till nollan under dagen. Hon brukade gilla när det blev kallare. Hösten var hennes bästa årstid. Hon älskade när man kunde tända ljus och krypa upp i soffan med en filt omkring sig. 

Nu kändes hösten skrämmande. Mörkret kändes otäckt och kylan gjorde att hon kände sig sjuk. Hon huttrade, tände några värmeljus och dukade fram teet. Just när hon satte sig i soffan knackade det lågt på dörren. Det var Maria.

De satt tysta en stund. Maria höll hennes hand och strök henne över håret. Sara grät. 

- Älskade vän, tröstade Maria. Det gör så ont att se dig så här.

- Vet du vad det värsta är? sa Sara plötsligt.

- Nej, vaddå? frågade Maria och gav henne ytterligare en pappersnäsduk.

- Att Filip fattar, hulkade hon.

Maria väntade medan hon snöt sig. 

- Att Filip fattar men att jag inte orkar ta hand om det. Att jag inte klarar av att prata med honom. Att jag vet att jag skulle börja gråta och göra honom ännu oroligare. Att jag inte kommer att kunna hantera hans känslor.

Hon snöt sig igen.

- Gumman, viskade Maria.

- Att jag inte kan ta hand om mitt barn. Fattar du?!?! Jag kan inte ta hand om min sexåring. Hur usel får man bli?

Hon gömde sitt ansikte i sina händer, lutade sig mot sin vän och grät. Mer förtvivlat än hon någonsin gråtit.

Niklas

Han sprang sin vanliga runda på en mil. Det var gott om syre i luften och han gillade att det var nollgradigt. Benen kändes pigga och han var inte ens andfådd. Han ökade takten.

Det var skönt att komma ut en stund. Han hade slutat tidigare från jobbet för att hinna ut på en tur innan han hämtade barnen. De skulle åka till hans föräldrar på middag. 

Han hade frågat Sara om han skulle vänta tills hon hade slutat, om hon ville följa med till hans föräldrar. Hon hade avböjt. Han var glad för det. Han kände sig hemsk men han orkade inte ta sin mammas frågor. De hade valt att inte berätta för sina föräldrar. De ville vänta tills de själva hade smält allt som hänt. Niklas mamma jobbade som familjerådgivare och han var helt övertygad om att hon skulle lista ut hur det förhöll sig mellan honom och Sara om hon skulle se dem tillsammans. Och det sista han ville var att få råd av sin mamma.

Två veckor hade passerat sedan han, helt oplanerat, hade avslöjat hur han kände för Sara. På ett vis kändes det skönt att hon visste men samtidigt hade han aldrig mått så illa som han gjort den senaste tiden. Att se Sara så förtvivlad tog hårdare på honom än vad han någonsin kunnat ana. När barnen inte var i närheten grät hon eller så var hon arg eller orolig eller likgiltig. Han kände ett obehag varje gång de var ensamma. 

Det värsta var på kvällarna när de skulle lägga sig. När de låg där på varsin sida av sängen. Det kändes konstigt att inte veta hur han skulle bete sig. Det kändes fel att ligga så långt ifrån henne men samtidigt ville han inte krypa närmare. Han ville inte att hon skulle tro att han kände mer än vad han gjorde samtidigt som han ville trösta henne.

Så var han orolig för Filip. Han verkade förstå mer än vad de trodde. Han hade försökt fråga honom lite försiktigt. Hur han mådde. Vad han tänkte på. Om han var glad eller ledsen. Filip hade berättat att det var kul på förskolan och att han nog var kär i Klara. Sen hade han blivit tyst. Niklas hade frågat om det var något som bekymrade honom. Då hade Filip tittat på honom och sagt att han nog inte alls var kär i Klara utan i mamma. Som du pappa, hade han sagt. Visst? Visst är du kär i mamma?

Han kände sig misslyckad och skämdes över sig själv. Vad var han för en pappa egentligen? Inte var väl han någon som svek? Lämnade? Han blev kall bara av att tänka på att ha barnen varannan vecka. Han skulle ju missa halva deras uppväxt. 

Han ökade takten ytterligare. Pressade sig själv hårt. När han åter var hemma flåsade han högt och hade svårt att komma ner i puls. Han kände hur det brände bakom ögonlocken. Som om han ville gråta. Han såg Filips bekymrade ansikte framför sig. Han lutade sig mot staketet, böjde sig framåt och försökte hämta andan. Det förvånade honom när han upptäckte att det som droppade från hans ansikte inte var svett, utan tårar.

Kväll

Han öppnade dörren. Bar in två sovande pojkar från bilen och tog av sig ytterkläderna. Hon satt i soffan och tittade på teve. Han satte sig bredvid henne.

- Hur mår du? frågade han.

Hon stirrade på teven.

- Som jag ser ut, sa hon.

Han nickade.

- Vad har du gjort ikväll? frågade han.

- Maria har varit här. Vi har pratat.

Hon tittade fortfarande inte på honom. Fortsatte att stirra på teven.

Han gick ut i köket, hämtade två glas och en vinflaska. Sen satte han sig bredvid henne igen. Han hällde upp vin åt dem och gav henne ett glas. Han tog två stora klunkar. Sara blev förvirrad. Visste inte hur hon skulle reagera. Hon kände sig osäker och illa till mods.

Så stängde han av teven.

- Gud, Sara. Det här funkar inte längre, sa han och drog handen genom sitt hår.

Det högg som knivar i henne. Hela hon blev spänd. Hon slöt ögonen, beredd på det hon var livrädd för att höra.

Niklas fortsatte.

- Jag kan fan inte tänka på annat än hur jag ska säga och göra för att inte såra dig. Det går inte mer. Jag klarar inte det här.

Han lutade sig tillbaka. Hennes tårar hade åter börjat rinna.

- Jag snackade med morsan och farsan. Dom kan vara barnvakt nästa helg. Då drar vi, bara du och jag.

Hon tittade på honom. Chockad över vad han just sagt.

- Va? sa hon och tittade på honom.

- Vi drar. Bor på hotell. Snackar.

Hon kunde inte ha hört rätt.

- Vad menar du? frågade hon.

- Jag menar det jag säger. Vi drar, du och jag. Inga ungar. Ingen som avbryter. Inga tider att passa.

- Vad har hänt? frågade hon.

Han suckade.

- Inget. Eller allt, sa han.

- Gud, Niklas! Du kan inte bara vända så här. Det fattar du väl. Vad ska jag tro?

Han tog ytterligare några stora klunkar av vinet. Sen tittade han på henne.

- Vi fortsätter prata med hon den där Karin. Hon kan säkert hjälpa oss. Jag orkar inte det här längre. Fan, Filip har ju fattat. Jag klarar det inte. Vi försöker lappa ihop det. Det fixar sig. Vi är ju inte det första paret som är i en kris.

Han tittade bedjande på henne. Hon stirrade på honom.

- Sara, för fan! Säg nåt.

Hon försökte hitta orden. Men hon visste inte vad det var hon ville säga.

- Har du ångrat dig? frågade hon.

Han drog återigen handen genom håret.

- Jag ångrar att det är så här. Att vi inte tagit tag i oss förrän nu.

Hon höjde sin hand.

- Stopp! sa hon. Jag har inte startat det här Niklas. Det är du.

- Visst, visst! sa han. Det är mitt fel. Allt. Men skit i det! Nu fixar vi det här. Nu lappar vi ihop det. Jag vill det. Vill inte du?

- Det är klart jag vill. Det är det enda jag vill. Men det är ju inte jag som inte vet. Det är du, Niklas.

Han nickade.

- Ja, ja, ja. Okej, det är jag. Men jag vill vilja, Sara. Jag vill vilja vara med dig.

Han flyttade sig närmare henne. Smekte hennes kind. Drog hennes ansikte mot sig och kysste henne. Han kände hur hon slappnade av.

- Vi fixar det, eller hur? viskade han.

Hon flyttade sig bakåt. Såg honom i ögonen.

- Men vill du? frågade hon.

- Jag vill, sa han. Klart jag vill.

Han drog henne mot sig igen, flyttade närmare henne. De kysstes igen. Han önskade innerligt att han kunde känna mer. Hon önskade innerligt att han skulle känna som hon.

De fattade båda att det nog inte var så enkelt. Men ingen klarade något annat just nu.

Kapitel 6

Sara

Väntrummet var kalt och opersonligt. Hon tyckte att det var märkligt att de inte hade inrett det mer inbjudande. Det var ju liksom ingen plats man valde att besöka för att det var roligt. Kanske vore det en fördel om man kände sig en aningen bekväm åtminstone, tänkte hon.

Niklas hade inte kommit än. Klockan var bara tjugo i två och de hade inte tid förrän klockan två. Hon hade medvetet kommit tidigt. Hon ville sitta en stund för sig själv. Samla sig.

Hon kände sig misslyckad. Misslyckad och arg. Hon skämdes och mådde illa av blotta tanken att öppna sig för en främmande människa. Hon önskade innerligt att Karin var en tant och ingen i hennes egen ålder. Det skulle kännas bättre om hon var äldre, trodde hon.

Niklas kom tio minuter före utsatt tid.

- Tja, sa han och gick fram till henne och gav henne en puss i pannan.

-Hej, svarade hon.

Han slog sig ner bredvid henne och drog sin hand genom sitt ostyriga hår. Hon älskade när han gjorde så. Hon tvingade sig själv att inte sträcka ut sin hand och ta hans.

- Jag vill inte vara här, sa hon.

Han tittade på henne, sedan ner i golvet.

- Inte jag heller, sa han. Men det blir nog bra.

De satt tysta. Niklas mobil ringde.

- Tjenare! svarade han.

Hon lyssnade. Försökte uttröna vem det var som ringde.

- Nä, jag sitter lite illa till men jag ringer senare. Klart jag vill med!

Hon fick genast ont i magen. Med vart, undrade hon?

- Nämen, va kul! Ska han med också. Då får man till slut träffa hans nya?

Hon vände bort sitt huvud. Svalde flera gånger för att tvinga bort gråten. Det värkte i hennes mage. Känslan av att inte veta gjorde henne illamående. Vem pratade han med? Vart ville han följa? Vem hade träffat en ny? Hon ville slita telefonen ur hans hand och be vem det än var att dra åt helvete. Skrika åt personen att Niklas inte alls skulle någonstans. Han hörde hemma med henne. Med henne och ingen annan.

Jag håller på att bli galen, tänkte hon. Han pratar ju bara med en vän. Det har han gjort under alla år, det är inget konstigt med det alls. Hon tog upp sin egen mobil, öppnade Facebook. Hon behövde något att fokusera på.

- Jag hör av mig sen. Ha det gott! Tja.

Han avslutade samtalet. Hon ville så gärna fråga vem det var. Det tog all hennes kraft att stå emot.

- Det var Lars, sa han. Som om han hade läst hennes tankar.

- Jaha, sa hon och försökte verka ointresserad.

- Janne har träffat nån ny, fortsatte han. Hon ska med på lördag.

På lördag? På lördag? Vad händer på lördag? tänkte hon. Hennes hjärna jobbade på högvarv. Hon kände hur paniken växte. Var skulle han på lördag? Känslan av att inte ha kontroll gjorde henne galen.

- Var ska du på lördag? frågade hon.

Hon kämpade med att låta oberörd. Som om det inte spelade henne någon roll alls.

- Jobbet ska ut och käka, sen drar vi nog någonstans och spelar biljard.

Så mindes hon. Niklas hade redan för ett par veckor sedan berättat det. Då hade hon inte reagerat på det, bara konstaterat att det var kul för honom. Hon försökte att andas lugnare. Intala sig själv att allt var i sin ordning. Han skulle ut med jobbet, ingen fara med det. Men oron gnagde i henne. Hon kände sig spänd.

Om han skulle ut med jobbet, tänkte hon, varför skulle då Janne ta med sig sin nya? Hon kunde inte minnas att Niklas frågat henne om hon ville följa. Innan hon han hejda sig hörde hon sig själv fråga.

- Men varför ska Janne ha med sig sin nya?

Han tittade frågande på henne.

- Inte vet jag, sa han.

Hon såg ner i golvet. Hon skämdes över sig själv. Hon betedde sig galet. Hon kände inte igen sig själv.

En dörr öppnades och en kvinna i 35-årsåldern klev ut i väntrummet.

- Hej! Är det Sara och Niklas? frågade hon och log mot dem.

- Ja, det stämmer, svarade Niklas och reste sig.

Han tog henne i hand.

- Välkommen, sa hon. Jag heter Karin.

Sara satt som fastklistrad på stolen. Såklart var det någon i hennes egen ålder. Såklart.

- Sara? sa Niklas frågande.

Han och Karin såg på henne. Hon svalde. Stirrade upp på Niklas och försökte förgäves tvinga sina tårar kvar bakom ögonlocken. Men en trängde sig envist igenom och trillade ner längs hennes kind. Hon kunde dö av skam.

Niklas

Han hade lunchat med kollegan som rekommenderat relationsterapeuten. På något konstig vis kändes det tryggare att anförtro sig till honom än till någon av hans nära vänner. Kollegan, som hette Lars, hade bara nickat och förstått när han berättat om sin situation.

- Det är inte enkelt, hade Lars sagt. Vem fan tröttnar inte ibland, liksom.

Lars och Lina hade tre barn. De hade gått igenom en kris ett par år tidigare, så Lars var enkel att prata med. Han fattade. Det enda som besvärade Niklas var det faktum att Lars hade varit otrogen.

- Jag tror att mitt prassel räddade oss, hade Lars sagt. För mig behövdes det för att jag skulle fatta hur jävla bra Lina är.

Niklas hade känt sig illa till mods. Han undrade vad Lina tyckte. Men han hade inte sagt något. Istället hade han bytt samtalsämne.

Sara satt redan i väntrummet när han kom fram. Hon satt längst ut på en stol och såg besvärad ut. Han tyckte genast synd om henne. Vad hade han ställt till med, tänkte han.

Hans mobil ringde. Det var Lars. Han blev lite irriterad, Lars visste ju vart han var. Men han svarade. Mest för att slippa ett obekvämt samtal med Sara. Han kände sig usel.

När han hade knäpp av telefonen berättade han vem det var som hade ringt. Mest för att ha något att prata om. Det förvånade honom att hon inte mindes att han skulle ut med jobbbet. Hon brukade ha koll.

- Men varför ska Janne ha med sig sin nya? frågade hon.

Han tittade på henne. Han undrade vad hon menade. Han tyckte nästan att hon lät misstänksam. Han blev irriterad. Visste inte hur han skulle bemöta henne.

Men han hade tur, han behövde inte fundera så länge på vad han skulle säga, för dörren öppnades och en kvinna kom gående emot dem.

Han tyckte att hon såg sympatisk ut. Det vilade ett skönt lugn över henne och hennes leende gjorde honom avslappnad. Hon såg ut att vara i hans egen ålder och han tyckte att det kändes skönt. Han hade varit orolig över att det skulle vara någon äldre. Han ville inte öppna sig för någon som hade kunnat vara hans mamma.

Sara reste inte på sig utan satt kvar på sin stol. Han tittade ner på henne. Hon var blek i ansiktet. Såg nästan illamående ut.

- Sara? sa han.

Hon såg upp på honom. En tår trillade längs hennes kind. Han ville springa därifrån.

Hemma

Barnen hade somnat. De satt i soffan. Båda stirrade på teven som visade någon gammal serie som gått i repris i flera år. Sara höll en kopp te mellan sina händer. Hon drack långsamt den varma drycken.

- Vad tyckte du? frågade Niklas.

- Om vad?

Hon visste förstås vad han menade men hon kom inte på något annat att säga.

- Om hon, Karin. Om det vi pratade om.

Hon tog en klunk av sitt te.

- Tja, inte vet jag, sa hon och fortsatte stirra på teven.

Han harklade sig.

- Jag tycker att hon verkar bra, fortsatte han.

Hon förblev tyst. Fortsatte sippa på sitt te.

- Alltså, hon verkar veta vad hon pratar om. Eller hur?

Hon hörde att han kämpade med att hitta orden. Hon lät honom fortsätta.

- Jag menar, hon ställde ju ganska bra frågor och så...

- Tja, sa hon.

Plötsligt knäppte han av teven och vände sig mot henne.

- Sara, du måste hjälpa mig här. Jag försöker verkligen.

Hon blev förvånad över intensiteten i han röst. Hon ställde ner sin kopp på bordet. Flyttade sig högre upp i soffan och svepte en filt om sig.

- Jag vet inte, Niklas, sa hon. Jag vet inte vad jag tycker om henne. Precis som du inte vet vad du tycker om mig.

Han såg på henne. Hon fortsatte.

- Inget svar man vill ha, va? frågade hon och log menande.

Han skakade på huvudet, suckade och drog handen genom sitt hår.

- Är det så här det ska vara? frågade han. Att det är jag som ska försöka? Att allt är mitt fel?

- Jag vet inte, svarade hon.

Plötslig slog han näven i bordet. Han stirrade på henne.

- För i helvete, Sara. Jag bjuder ju till! Jag försöker verkligen här, kan du inte se det?

Han nästan skrek. Det hände sällan. Niklas brukade inte skrika. Niklas var lugnet själv. Alltid.

Hon ryckte till av hans utbrott. Kände hur hennes egen ilska bubblade i henne, hur tårarna brände bakom hennes ögonlock. Hon ville inte gråta. Hon var trött på det. Hon hatade att hon hade så nära till gråt. Hon slet av sig filten och reste sig. Torkade ilsket sina ögon.

Hon höjde rösten, högre än vad hon hade menat.

- Nej, det kan jag inte se! Det enda jag ser är hur du glider längre och längre ifrån mig. Det enda jag ser är hur jag förlorar dig. Så jag är ledsen att jag inte kan säga vad jag tycker om den där jävla Karin. Förlåt så jävla mycket! Men jag har annat att tänka på.

Sen rusade hon i på toaletten och stängde dörren med en smäll.

- Maaaaammmaaaaa?

Det var Filip som hade vaknat

Kapitel 5

Sara

Hon låste om sig och satte sig på toalettlocket. Hon behövde komma ifrån sällskapet. Hon andades långsamt in och ut.

Skärp dig, Sara. Skärp dig. Skärp dig. Hon viskade till sig själv. Tog ytterligare några långsamma andetag.

Kristian och Louise hade tre timmar tidigare kommit instormande med sina tre barn. Huset hade fyllts av prat och barnaskratt. Till en början hade hon tyckt att det var skönt. Det hade känts som en befrielse när de hade ramlat in och brutit den spända stämningen som fanns mellan henne och Niklas.

Niklas hade kommit hem från jobbet vid tre. Hon hade blivit förvånad över att han var så tidig. Hon hade tolkat hans tidiga hemkomst som ett gott tecken och känt sig glad. Han hade handlat vin och mat och han hade pratat på om sitt jobb precis som om allt var som vanligt. Hon hade känt lättnad.

- Skönt att du är hemma så tidigt, hade hon sagt.

- Ja, jag tänkte att vi skulle hinna städa och så, hade han svarat.

Hon hade precis tänkt sträcka ut sin hand och smeka hans kind när han plötsligt hade vänt sig om och gått ut i hallen.

- Just det, hade han sagt. Innan jag glömmer. Här.

Han hade gett henne ett visitkort. Hon hade läst.

Karin Jansson
Relationsterapeut

Hon hade stirrat på kortet.

- Du skämtar väl? hade hon sagt och tittat på honom.

Men hon hade sett på honom att det inte var något skämt.

- Men du kan inte mena allvar! hade hon fortsatt. Det är ju typ en minut sen du började vela. Det är ju inte så att du gått omkring och känt så här i evigheter. Väl...?

Han hade skruvat på sig.

- Eller? hade hon frågat.

Han hade inte svarat henne.

- Niklas?!? Prata med mej! Eller? Har du känt så här länge?

- Jaa, ett tag, hade han svarat och vikt undan blicken.

- Men va fan, Niklas! Hur länge då? hade hon frågat.

Han hade inte kunnat stå still. Istället hade han börjat fylla diskmaskinen med de smutsiga tallrikarna som låg i diskhon. Han hade börjat prata utan att se på henne.

- Jag vet in...

Hon hade avbrutit honom.

- Och säg inte, jag vet inte en gång till för då skriker jag!

- Men lugna dig, hade han sagt. Vi kan väl bara gå dit och prata med hon den där.

Han hade pekat på visitkortet.

- Hon kanske vet hur man ska göra, hade han fortsatt.

Hon hade helst av allt velat kasta kortet i ansiktet på honom och stormat ut ur huset. Men barnen hade suttit vid köksbordet och lekt. Kanske förstod de inte innebörden av vad de pratade om men hon var livrädd att göra dem oroliga. Därför hade hon samlat sig.

Hon hade ställt sig nära honom.

- Du får fan ringa, det här är ditt fel, hade hon väst och lagt ifrån sig kortet på diskbänken.

- Fan jinga! hade Jack utbrustit.

Storebror hade givetvis tillrättavisat honom. Men det bråket hade Sara inte hört utgången på, för hon hade skruvat på vattenkranen till badkaret och ljudet hade dränkt båda ungarnas skrik och hennes förtvivlade gråt.

De hade inte pratat mer med varandra innan vännerna hade anlänt. Tyst hade de fixat med mat och dukning. De hade båda ägnat sig mycket åt barnen, pratat och lekt med dem. Sara hade märkt hur Niklas gärna särade på dem när de kivades, hur han, utan att de frågade honom, hade satt sig ner på golvet och lekt med dem och hur han lämnade köket vid minsta lilla vink från någon av dem. Allt för att slippa vara där hon var alltför länge.

Hon såg sig i spegeln igen. Hon log åt sin spegelbild. Hon ville försäkra sig om att ingen kunde läsa i hennes ögon hur hon egentligen mådde. Hon var glad att Lousie inte kände henne väl, då hade hon sett oron bakom de välsminkade ögonen.

"Mer vin", viskade hon till sin spegelbild och lämnade badrummet.

När hon kom in i köket omfamnade Niklas henne plötsligt. Han höll henne hårt intill sig. Han visakde i hennes öra.

- Du är vacker ikväll.

Hon blev varm, yr och förvirrad.

Niklas

Han hade slutat jobbet tidigare. Tänkt att hon nog skulle bli glad för det. I fickan låg visitkortet han fått från sin kollega tidigare under dagen.

- Hon är bra, hade hans kollega sagt. Det var dit jag och Lina gick efter mitt snedsteg, du vet.

- Tack, hade Niklas sagt och mumlat något om att det ju inte var otrohet det var frågan om för deras del men ändå.

Det kändes konstigt. Han hade alltid sagt att parterapi var trams. Älskade man inte varandra så gjorde man väl inte det. Det var väl inget att älta om med en person man aldrig hade träffat. Men nu när han själv tvivlade, kändes det inte lika självklart och enkelt att bara inte älska längre. De var gifta, hade två pojkar tillsammans, hus och bil. I tio år hade de levt ihop. Det var inget man bara kastade bort. Det förstod han nu.

Hon hade blivit arg när han visat henne visitkortet. Själv var han heller inte överlycklig men han visste verkligen inte hur han skulle lösa detta. Han var så förbannat arg på sig själv att han låtit det gå så långt. Att han inte tagit ansvar och pratat med Sara tidigare. Men för honom hade det tagit lång tid att fatta att det inte bara var en svacka de var i. Att det inte bara berodde på att de levde i vardagen med allt vad det innebar. Logistik, barn som inte ville sova, syskonbråk, lämning och hämtning på förskolan, matlistor, tvättberg och ett enformigt sexliv.

Han kände sig orolig. Det var en känsla han inte kände igen. Det var sällan han oroade sig. Han tog oftast saker som de kom, funderade inte så mycket. När hans kollega hade frågat vad han ville, om han ville stanna eller gå, hade han inte kunnat svara honom.

Det var klart att han inte ville gå. Eller det kanske han ville, men han ville inte vara skild. Han ville inte ha barnen bara varannan vecka. Han ville inte flytta ifrån huset och han ville inte ha en exfru att bråka med livet ut.

Han tyckte att det var skönt att ha vänner över på middag. Det skingrade tankarna och han behövde inte leta efter svaren på Saras frågor. Visst såg han att Sara verkade spänd och obekväm men han behövde iallafall inte vara orolig över att hon helt plötsligt skulle börja gråta. Han kände henne väl och visste att hon aldrig skulle visa sig sårbar inför männsikor hon inte stod väldigt nära.

De hade precis avslutat maten och skulle nu sätta på en film till barnen. Lite lugn och ro till kaffet skulle uppskattas. Sara ursäktade sig med att hon behövde besöka badrummet. Niklas såg efter henne. Hon verkade besvärad.

Hon hade varit i badrummet oroväckande länge, så när hon kom ut därifrån, utan rödgråtet ansikte, ville han krama om henne av lättnad. Det gjorde han också. Han höll henne hårt intill sig och viskade in hennes öra att hon var vacker ikväll.

Han ångrade sig genast.

Söndag

Han lät henne sova. Gav barnen frukost och gick sedan ut med dem i solen.

- Men mamma då? hade Filip protesterat.

- Hon behöver sova, hade han svarat. Hon är trött.

Filip hade nöjt sig så och glatt följt med ut.

Klockan var nio när hon vaknade av att det var tyst. Alldeles för tyst. Hon tog på sig morgonrocken och tassade ut i köket. Gårdagskvällens tallrikar och glas var undanplockade och det var skinande rent i köket. En helt vanlig lördag hade hon blivit glad. En helt vanlig lördag hade hon gått tillbaka till sängen, somnat om och känt sig lyckligt lottad över att ha en sådan fin och omtänksam man.

Men det var ingen vanlig lördag. Det var bara ännu en dag i det vakum hon levt i de två senaste dygnen. Hon blev inte glad och hon kände sig definitivt inte lycklig. Hon hade aldrig känt sig olyckligare. Hon visste ju att han gjorde det bara för att slippa möta henne.

De hade kommit tillbaka två timmar senare. Barnen var glada och uppspelta. De hade gått till lekparken där de träffat kompisar.

- Morsan ringde, sa Niklas. Klockan sex är det mat.

- Jaha, svarade Sara.

- Så vi åker väl vid fem då, fortsatte han.

- Visst, svarade hon.

Hon satt och ritade med barnen och tittade inte ens på honom när han pratade med henne.

- Är du arg på pappa, mamma? frågade Filip plötsligt.

Både Niklas och Sara tittade på honom. Sen tittade de på varandra.

- Nej, älskling, sa Sara. Jag är inte arg på pappa. Bara lite trött och så där.

Hon reste sig från stolen, pussade sin äldsta son på kinden.

- Jag älskar dig, sa hon. Jag kommer snart. Jag ska bara gå på toa.

Hon drog med sig Niklas in i sovrummet. Hon pratade med låg röst.

- Ser du vad du har ställt till med? Filip fattar! Nu får du fan se till och fixa det här.

Hon torkade argt sina ögon, irriterad på sig själv för att hon inte kunde hålla tårarna borta.

- Men snälla Sara, sa han. Du tror väl inte att jag gör det här för att jag vill?

- Fast då förstår jag inte varför du gör det. För jag vill inte och inte dina barn heller, sa hon och torkade bort fler tårar.

Han suckade.

- Ja, sucka du! väste hon. Men kom ihåg att det här är ditt fel. Jag hoppas att du vet det. Jag skulle aldrig svika dig och barnen. Aldrig!

Sovrumsdörren gled plöstligt upp.

- Jack gråter, sa Filip och tittade på dem med oro i blicken.

Kapitel 4

Kära läsare,

Ni är fina. Jag är så glad för er. Så tacksam för era uppmuntrande ord. Jag känner mej stolt och glad och varm och härlig. Utan er skulle jag aldrig våga publicera.

Jag skriver från boken som funnits i mitt huvud ganska länge. Jag har tänkt så många gånger att jag vill att någon ska läsa. Men jag har aldrig vågat. Nu har jag gjort det. Skrivit ner min historia som följt mej så länge.

Den handlar inte om mej. Inte om någon jag känner. Men såklart använder jag min känslobank. Saker jag känt och upplevt, sett och hört. En del av det jag skriver kommer direkt från mitt hjärta, en del från min fantasi.

Tack fina, fina ni! Utan er skulle denna text för alltid stannat i mitt huvud (och i Johans, för jag har tjatat om den länge!).

Kärlek till er!

Kicki

 Här kommer kapitel 4.

Sara

Hon låg på hans arm. Lyssnade till hans andetag. Han sov. Själv ville hon inte somna. Hon ville bara ligga där stilla och lyssna, känna hans kropp mot sin. Hon ville stanna tiden. Hon mindes att det var så här hon hade känt i början, när de precis träffats. Hon hade inte kunnat slita sig ifrån honom. Ville bara vara nära. Känna honom. Så kände hon nu, hon ville aldrig släppa honom. Aldrig.

- Sover du, viskade hon.

Det visste hon förstås, att han sov. Men hon behövde höra hans röst.

- Mmmmm... mumlade han.

- Niklas... Jag kan inte sova. Håll om mig, bad hon tyst.

Han vände sig mot henne. Flyttade sig närmare. Strök henne över ryggen.

- Försök sova, mumlade han.

Hon svalde. Tvingade bort gråten.

- Jag vågar inte, viskade hon.

Båda låg tysta.

- Varför då? frågade han.

- Jag är rädd för i morgon. Rädd för vad du ska säga.

Han tryckte henne mot sig. Pussade henne i pannan.

- Oroa dig inte för det. Sov nu.

Tårarna gick inte längre att stoppa. De trillade ner längs hennes kinder. Blötte ner hans axel.

- Lämna mig inte, Niklas, viskade hon. Jag gör vad som helst, bara du inte lämnar mig.

Hennes röst darrade. Han höll henne hårdare intill sig. Men han förblev tyst.

Niklas

Han hade precis somnat när hon väckte honom. Hon kunde inte sova. Hon sa att hon inte vågade. Han tryckte henne mot sig. Hoppades att det skulle lugna henne. Han kände hennes tårar. Det knöt sig i magen på honom. Det var han som orsakade dem och hur mycket han än ville, kunde han inte lindra hennes smärta.

- Lämna mig inte, Niklas, viskade hon. Jag gör vad som helst, bara du inte lämnar mig.

Han tryckte henne hårdare intill sig. Sökte efter ord som inte vill komma till honom. Han ville lossa hennes grepp, han ville därifrån. Han fick svårt att andas.

De hade älskat med varandra. Han hade njutit men inte känt sig närvarande. Hon hade hela tiden sökt hans blick, kysst honom, visat var hon ville ha hans händer. Han hade nästan blivit irriterad på henne. Han hade bara velat komma.

Hur hade det blivit så här? När hade han slutat längta efter henne? När hade hans lust till henne försvunnit?

Han stoppade sina tankar. Vågade inte längre in. Han kände att det fanns något där, något han inte vågade tänka. Något han bara anade.

- Mamma!

Det kom från Jacks rum.

- Jag går, sade han snabbt och lirkade sig ur hennes grepp.

Aldrig hade han varit tacksam över att någon av barnen tvingade honom att lämna den varma sängen. Nu önskade han att Jack aldrig ville sluta ropa. Kanske var han tvungen att sova kvar i hans säng.

Han lämnade henne gråtande i sängen.

Morgon

Hon vaknade av en liten hand som buttade på henne.

- Mamma. Mamma. Mamma.

Det var Jack som stod vid hennes säng.

Hon såg sig förvirrad omkring. Hon hade alltså somnat till slut. Hon låg på Niklas sida av sängen, ensam. Så mindes hon natten. Hur de hade älskat och hur han sedan hade lämnat henne gråtande kvar i sängen.

- Fjukost, pep Jack.

Hon väcktes ur sina tankar, lyfte upp honom i sängen och kramade honom hårt.

- Klart du ska få frukost, sa hon. Kom.

Det var mörkt i köket. Hon tittade på klockan. Den var halv sju. Hon var ledig idag men Niklas skulle jobba och Filip skulle till förskolan. Hon bytte Jacks blöja, satte på kaffe och serverade Jack gröt och macka.

- Jag kommer snart, älsking, sa hon till honom. Jag ska bara väcka pappa och brorsan.

Han låg i Jacks säng. Täcket hade trillat ner. Hon lyfte upp det från golvet och lade sin hand på hans axel. Han vaknade direkt.

- Vad är klockan? frågade han yrvaket.

- Halv sju. Väck Filip innan du kommer ner, sa hon och lämnade rummet.

De satt alla runt frukostbordet. Filip berättade om utflykten på förskolan dagen innan. Sara nickade och log mot honom. Hon såg i ögonvrån att Niklas tittade på henne. Hon mötte hans blick.

- Köper du vin på vägen hem? frågade hon.

Han tittade ner i gröten.

- Visst, svarade han. Men vi har väl en flaska hemma?

Hon skakade på huvudet. Suckade.

- Vad? undrade han.

- Jag vet att du har fullt upp med att tänka på hur lite du tycker om mig men jag påminde dig senast igår om att Kristian och Lousie kommer ikväll.

Hon ångrade genast sättet hon uttryckt sig på. Men det hade bara kommit. Hon hade inte kunnat hejda sig själv.
.
Niklas tittade på henne. Hon skämdes

- Visst fan, sa han. Det är ju fredag idag.

- Man får inte säga fan, utbrast deras uppmärksamme äldsta son.

- Fanfanfanfanfan! gastade deras yngsta.

- Neeeeeeeej! Ajabaja! Fy! tillrättavisade Filip.

- Fanfanfanfan! fortsatte Jack.

- Mamma, säg åt Jack! skrek Filip.

- Nu räcker det Jack, uppmanade Sara.

- Jag köper en box rött och några öl, sa Niklas. Det borde räcka.

Sara reste sig och började plocka undan frukosten. Niklas såg att hon torkade ögonen med kökshandduken. Han reste sig och gick fram till henne. Hon stod vid diskbänken. Han lade armarna om henne bakifrån. För hundrade gången viskade han förlåt i hennes öra. Hon drog sig undan. Försvann i på toaletten. Där blev hon kvar. Länge.

- Vi åker nu, ropade Niklas.

Sara kom skyndande. Hon pussade Filip hej då och önskade honom en fin dag på förskolan. Sedan gav hon Niklas en inköpslista och lyfte upp Jack som stod på hallgolvet och gastade i högan sky.

- Bli inte sen hem, sa hon till Niklas.

Sedan försvann hon med Jack uppför trappan.

- Jag älskar dig, mamma! ropade Filip efter henne.

- Jag älskar dig, hjärtat! svarade hon.

Niklas hörde att hon grät.

Kapitel 3

Sara

Hon hade åkt innan Niklas och barnen hunnit vakna. Hon var tacksam över att slippa dagislämningen. Hon tvivlade på att hon hade fixat det. Klockan vara bara sju och hon hade redan gråtit tre gånger. I duschen, i bilen och i omklädningsrummet.

Han älskar mig inte längre. Han vill inte ha mig. Orden högg som knivar i magen. 

Hon hade pressat honom hårt. Ställt tusen frågor. Varför? När slutade du älska mig? Har du träffat någon annan? Vill du skiljas? Hur har du tänkt med barnen? Huset?

"Jag vet inte vad jag ska säga." Det hade varit hans svar på allt. "Jag vet inte, Sara. Jag vet ingenting längre." Hade han sagt och sett på henne med den mest ledsamma blick han någonsin gett henne.

Hon hade varit rasande. Gråtit. Anklagat. Han hade bara tagit emot. Lugnt. Uppgivet. Hon hade sett hans lidande. Förstått att han önskade att han kände annorlunda. Konstigt nog hade det gjort henne ännu argare. Hon hade aldrig i hela sitt liv känt sådan maktlöshet. Den var förlamande.

Till slut hade han tagit sin kudde och sitt täcke och lämnat henne ensam. Hon förstod honom. Hon hade gått över många verbala gränser. 

- Jag sover på soffan, hade han sagt.

Så hade han stannat i dörröppningen, vänt sig om och sett på henne.

- Du har all rätt att vara arg. Jag fattar. Förlåt.

Sen hade han stängt dörren.

Hon ville springa efter honom. Slita tag i honom, klänga sig fast vid honom och be om ursäkt för allt som var orsaken till att han kände som han gjorde. Men såklart förstod hon att det inte var så enkelt. Såklart fattade hon att det var mer komplicerat än så.

Hon började frysa. Hon drog täcket tätare omkring sig. Hon skakade, kunde inte kontrollera sin kropp. Illamåendet fick henne att lägga sig i fosterställning.

Hon var rädd. Livrädd.

Niklas

Han åt frukost med barnen. De var glada. Pratade på om vad de skulle göra på dagis. Jack kladdade med filen så att det skvätte på storebror.

- Säg åt honom pappa! sade Filip argt.

Niklas torkade bort det vita som landat över hela bordet och på båda brödernas tröjor.

- Jack, nu räcker det! hade han strängt förmanat.

- Nu jäckej det! hade Jack glatt upprepat.

- Sluta härmas! Det är fult! upplyste storebror.

- Häjmas, häjmas, häjmas! härmade Jack.

Filip skulle precis ta till orda när Niklas stoppade honom.

- Låt honom hålla på, sa han till sin äldsta son. Visa honom hur man ska bete sig istället. Du som är sex år vet ju hur man uppför sig vid matbordet.

- Men pappa, jag får ont i öronen när han slår med skeden så där! klagade Filip.

Det fick Niklas också. Ont i öronen och i huvudet. Han tog ett djupt andetag. Försökte behålla lugnet och bad i sin yngste son att sluta upp med de där dumheterna. Det hjälpte föga.

- Dumhetej, härmade han. Filip å pappa dumhetej.

- Men pappa, säg åt honom!!! gastade Filip.

Niklas masserade sina tinningar.

- Vem vill ha en liten chokladbit innan dagis? frågade han och ångrade sig såklart direkt han hört vad han själv sagt.

Herregud, klockan vara bara sju. Choklad? Hur tänkte han nu?

- Jaaaaaaaag! skrek båda barnen i kör.

- Men då får man inte kladda så där med filen. Och heller inte skrika, fortsatte han.

Båda barnen satt som ljus, åt ordentligt upp sin frukost utan varken kladd eller bråk. Niklas kände det dåliga samvetet som ett tryck över bröstet. Gud, tänkte han. Han mutade alltså sina barn med godis. På morgonen! Nog för att han var trött efter bara ett par timmars sömn på den obekväma soffan men någon sorts gräns borde han väl ha. Fast nu hade han ju lovat. 

De fick varsin liten chokladbit. 

- Neeeeej, gnällde Filip. En större! Den har är ju yttepytteliten! Den syns knappt!

- Yttepytte! vrålade Jack fast han inte hade en aning om vad storebrorsan menade.

Så var bråket igång. Filip tyckte att han blivit lurad varpå Jack härmade allt han sa vilket medförde att Filip skrek till sin lillebror att han var lika liten som chokladbiten han just fått. 

Så mycket för den mutan, tänkte Niklas och lämnade de båda bröderna gastandes i köket. 

Han var oändligt trött. Han förstod inte hur han skulle klara sig igenom dagen. Dessutom mådde han illa. Kaffet hade smakat otäckt och frukostmackan hade han inte förmått sig att äta. 

Han hade hört Sara göra sig klar för jobbet tidigare på morgonen. Följt varje moment. Duschen, frukosten, tandborstningen. Varje gång hon passerade vardagsrummet hade han låtsas sova. När hon till slut hade stängt ytterdörren efter sig hade han känt lättnad. Han visste inte hur han skulle bemöta hennes ilska och förtvivlan. 

Han kände sig maktlös. Han ville inte känna så här. Under hela deras samtal kvällen innan hade han velat ta henne i sin famn och viskat i hennes öra att inget av det han sagt var sant. Han ville säga att han visst var kär i henne. Att han kände precis som han gjorde när de gifte sig. Att han inte alls tvivlade på sina känslor. Men nu gick det inte att blunda för det längre. Nu var det ute. Nu hade han sagt det han så länge känt.

Att han inte visste. Någonting.

Kväll igen.

Klockan var åtta när han parkerade utanför deras hus. Pojkarnas sovrum var mörka. Han kunde se att hon tänt ljus i vardagsrummet. Han satt kvar i bilen en stund. Lutade huvudet mot nackstödet och slöt ögonen.

Hon såg strålkastarljuset på långt håll. Vin, ost och kex var redan framdukat. Hon slängde en blick i spegeln. Sedan satte hon sig i soffan och tog en stor klunk av vinet. Hon lutade sig tillbaka och slöt ögonen.

Han öppnade dörren. Tog av sig sina skor och sin jacka. 

- Hej, sa han när han klev i in vardagsrummet.

- Hej, svarade hon.

- Vad mysigt du har gjort, fortsatte han.

- Ja, jag känner att vi behöver det. Kom och sätt dig.

Han satte sig bredvid henne, längst ut på soffkanten. Hon gav honom ett glas med vin.

- Skål, sa hon och lutade sitt glas mot hans.

- Skål, sa han.

De satt tysta en stund. Hon lade sin han på hans lår. 

- Jag är ledsen att jag blev så arg igår, sa hon försiktigt.

- Ingen fara, jag fattar.

- Nej, jag menar det, upprepade hon. Jag lovar att hålla mig lugn ikväll. 

Han skrattade till. 

- För det är du ju känd för, lugnet, sa han och log mot henne.

Hon log tillbaka. Han var ironisk. En av orsakerna till att hon älskade honom, hans ironiska humor.

Hon fortsatte.

- Snälla Niklas, du måste förklara för mig. Jag fattar inte.

Han ställde sitt glas på bordet och började breda ost på ett kex.

- Jag har funderat hela dagen. Tänkt på hur jag ska förklara för dig. Men det är så svårt. Det enda jag känner är att jag inte känner längre. 

- Inte känner vad?

- Det där du vet. Som man ska känna. Att jag är kär i dig och så...

Han tystnade.

- Vad menar du med kär? frågade hon. 

- Jag vet inte, svarade han sanningsenligt.

Hon ställde ned glaset med en smäll.

- Jamen, för fan! 

Hon hejdade sig.

- Förlåt, viskade hon. Men jag blir bara så arg.

- Jag fattar, sa han.

Tysta åt de kex. Sippade vin. Så tittade han på henne.

- Vi kanske borde prata med någon, sa han tvekande.

Hon tittade förvånat på honom.

- Vad menar du? frågade hon.

- Ja, prata med någon som kan sådant här.

Hon tog en klunk vin.

- Du menar en terapeut.

- Typ, svarade han.

Hon flyttade sig närmare honom. Drog sin hand genom hans ostyriga hår. Han såg på henne. Hon drog hans ansikte mot hennes. Hon kände att hans andetag blev tyngre. Så kysste hon honom. Han besvarade kyssen och drog henne tätt intill sig.

- Jag älskar dig så, viskade hon. Älskar dig, älskar dig...

Han förblev tyst. Kysste henne bara hårdare. 

Kapitel 2.

Finaste ni! Tack för pepp och uppmuntrande ord! Ni anar inte min tacksamhet.

Och här kommer fortsättningen.

För nu vågar jag fortsätta :)



Sara

Hon visste inte hur länge han hade skrikit men plötsligt hörde hon honom. Hans gråt var förtvivlad. Hon torkade snabbt tårarna och sprang uppför trappen. Det luktade bajs i hela rummet. Hon lyfte upp honom. Vaggade honom och hyssjade.

- Älskling, viskade hon. Förlåt mig, jag hörde inte.

Hon torkade hans tårar med sin hand, pussade honom. Sedan bar hon ner honom till badrummet där skötbordet fanns. Hon bytte hans blöja. Pratade hela tiden lugnt till honom. Han halvsov. Snyftade hela tiden mamma, mamma.

Gud, hennes hjärta kunde brista. Hur länge hade hon stått där framför soffan? Hur länge hade han gråtit? Det dåliga samvetet blev till en klump i magen.

Plötsligt blev hon arg. Hon ville slita upp dörren, springa ut i mörkret och ropa hans namn. Kom tillbaka, ville hon skrika. Kom tillbaka! Du har en jävla familj att ta hand om!

Jack började gråta igen.
´
- Såja, såja, hyssjade hon.

Hon höll honom tätt intill sig. Försökte lugna ner både honom och sig själv. Få sitt hjärta att slå långsammare. Hon förstod att hennes son just reagerat på hennes ilska.

Det tog en timme att söva honom. Han hade oroligt kastat sig fram och tillbaka och ropat mamma, mamma, trots att hon låg tätt intill honom.

När Jack till slut sov lugnt, smög hon tyst nerför trappen. I köket blev hon stående. Hon visste inte vad hon skulle göra. Klockan var mycket, hon borde gå och lägga sig. Men hon kunde inte förmå sig.

Hon mådde illa.

Niklas

Han hade ångrat sig direkt han stängt dörren. Varför hade han flytt? Hur skulle han nu kunna gå tillbaka och förklara?

Men han hade inte haft något val. Paniken hade gripit tag om honom och det enda han hade känt var att han inte ville se på henne. Han varken ville eller kunde. Han skämdes för mycket.

Han var arg på sig själv. Vad var det för fel på honom? Han var ju gift. Han var pappa. Han hade ett ansvar. Sin familj.

Han gick längs den upplysta gångvägen. Det var han och hundägarna som var ute så här dags. Han visste inte vart han var på väg men han fortsatte att gå. Han kunde inte stanna. Benen fortsatte bara framåt.

Han tänkte på Sara. Han älskade henne. Det är klart att han gjorde. Hon var fin. En bra vän. En underbar mamma.

En hund skällde. Plötsligt var han tillbaka i verkligheten. Han insåg att han gått långt. Han tittade på klockan. Han hade varit borta i över en timme. Det dåliga samvetet gnagde. Han skämdes för sig själv. Vad höll han på med?

Hem. Han måste hem. Till Sara och pojkarna, hans familj. Han började gå tillbaka. Ökade på stegen. Han måste hem.

Senare

Tyst öppnade han dörren. Huset var mörkt. En svag strimma ljus letade sig ut under dörren till deras sovrum. Han gick mot ljuset. Puttade försiktigt upp dörren. Lampan i fönstret gav ett svagt sken men han kunde ändå se att hon hade gråtit. Hennes kinder var rosiga och ögonlocken svullna.

Hon låg på sidan under täcket. Försiktigt satte han sig bredvid henne, lade en hand på hennes höft och viskade hennes namn.

- Sara...?

Hon öppnade ögonen men såg inte på honom. Hon stirrade in i väggen.

- Förlåt, viskade han.

Hon slöt ögonen. En tår letade sig fram under de slutna ögonlocken. Han strök henne över ryggen.

- Jag vet inte vad jag ska säga, sa han.

Hon öppnade ögonen, torkade tårarna med baksidan av sin hand och satte sig hastigt upp. Hon såg på honom.

- Förlåt, sa han igen. Men jag vet inte vad jag ska säga.

Hennes blick var stirrig. Han kände sig illa till mods. Visste inte hur han skulle sitta eller var han skulle fästa blicken.

- Du kan väl börja med att förklara vad du håller på med, sa hon. Eller hur du känner. Eller vad jag har gjort för fel. Eller vad du tänker. Eller ska jag komma med fler förslag?

Hennes röst var hård och kall. Hon drog täcket över sina bara bröst, lade armarna i kors och tittade uppfordrande på honom.

Han såg ner i golvet. Gned händerna över sina lår. Fram och tillbaka.

- Jag...

Han tvekade.

- Du vad? frågade hon irriterat.

- Jag vet inte...

Han tystnade.

- Du vet inte vad? manade hon. Vad är det du inte vet? Vad du vill? Hur du känner? Eller vaddå?

Hon andades häftigt.

Han gömde sitt ansikte i sina händer. Tog ett djupt andetag och mötte sedan hennes blick.

- Vad jag känner, sa han. Jag vet inte vad jag känner.

Han pausade.

- För dig, viskade han sedan.

Nervöst...

Det känns nervöst. Men jag gör det. Jag presenterar min idé.

Och det är nu jag behöver er hjälp. Er ärliga hjälp.

Jag kommer att skriva ett kapitel ur en bok som jag har i mitt huvud. Ett kapitel. Sen vill jag att ni säger till. Ska jag skriva ytterligare ett. Eller är det en dålig idé?

En gång i veckan skriver jag ett vanligt blogginlägg. Men i övrigt tänkte jag sätta boken i huvudet på pränt. Eller boken... Jag vet inte ens vad det är.

Men jag vet att jag behöver era ärliga åsikter. Vill ni läsa mer eller är det tråkigt att läsa.

Okej...

Lets do it.

Vem bryr sej om hundra år, liksom...?

Håll tillgodo (eller tillondo).

Sara.

Hon hade märkt det på hans sätt att se på henne. Eller kanske var det sättet han inte såg på henne. Hon hade känt den ett tag, hans distans. I början lade hon inte så stor vikt vid det. De var ju trötta, både han och hon. Och vilken småbarnsförälder var inte det, hade hon tänkt. Mer vardag än så här kunde det väl inte bli. Dessutom hade han precis börjat sitt  nya jobb. Såklart hade han inte lika mycket energi och tid över till henne.

Det hade börjat som en vag oro i magen. En aning om att hon nog borde prata med honom. Fråga hur det var med honom. Hur han mådde. Varför han inte längre satt nära henne i soffan. Varför han alltid somnade utan att ens pussa henne godnatt.

Men hon hade avfärdat sin oro. Intalat sig själv att det var en fas de gick igenom. Dessutom visste hon inte hur hon skulle uttrycka sig. Hon visste knappt själv vad den där oron stod för.

Så istället levde hon vidare som vanligt. Tänkte att klumpen i magen nog skulle försvinna i takt med att han kände sig mer trygg i sitt nya jobb. Förresten kanske det var så här det skulle kännas efter några år som gifta och med barn att uppfostra.

Niklas

Han minns precis när han fattade. Det var över en öl med grabbarna. Hans barndomsvän hade pratat om sin fru. Pratat om hur stolt han var över henne som avancerade i karriären samtidigt som hon var en fantastisk mamma och en kärleksfull fru. Han såg den i sin väns ögon, kärleken. Han såg hur vännens ansiktsdrag mjuknade, hur hans axlar sjönk, hur avslappnad och nöjd han verkade.

Det var i det ögonblicket han hade förstått. Insikten hade träffat honom som en knytnäve i magen och den gjorde honom illamående.

Han var inte längre kär i sin fru.

De hade inte haft det bra den sista tiden. Han hade känt att han nog borde prata med henne. Prata om deras relation och om hur det kändes. Fråga hur hon kände det. Om hon också undrade om det var så här de hade tänkt sig äktenskapet när de valde varandra.

Men han hade valt att ignorera känslan. Det hade känts lättare så. Dessutom visste han inte hur han skulle uttrycka sig. Han visste knappt själv vad den där känslan stod för.

Början

Barnen hade somnat. Han satt i soffan med datorn i knät. Hon kröp upp bredvid honom, satte sig nära och lade huvudet mot hans axel.

- Bra dag på jobbet? frågade hon.

- Mmmm... mumlade han.

Hans blick var fortfarande fäst vid datorn.

- Jag har längtat efter dig idag, sa hon.

Han svarade inte.

- Du! Jag har längtat efter dig idag, upprepade hon lite högre.

Hon knuffade på honom.

- Aj! Sa han irriterat och flyttade sig längre ifrån henne.

Hon tittade förbluffad på honom. Han stirrade fortfarande på dataskärmen.

- Hör du vad jag säger?

Hennes röst var gäll.

- Ja, jag hör dig, suckade han.

Fortfarande hade han inte lyft blicken från datorn.

Hon reste sig upp. Grep tag i datorn och kastade den till andra sidan av soffan.

- Se på mig för i helvete, nästan skrek hon.

Han lyfte blicken. Såg henne i ögonen. Hans röst var stadig när han pratade.

- Jag vill inte se på dig, sa han.

Så reste han sig.

- Jag är ledsen, Sara. Men jag vill inte se på dig.

Sen gick han förbi henne. Tog på sig sin jacka och sina skor. Öppnade dörren och klev ut. Han stängde försiktigt efter sig.

Hon stod kvar med blicken fäst på platsen i soffan där han just suttit. Hon kunde inte röra sig. Hennes kropp lydde henne inte. Hon stod bara där.

Så kom tårarna.