Julkänslor

När julaftons morgon börjar med att 8-åringen säger sej må illa och därför inte vill ha frukost utan istället trycker i sej en STOR skumtomte, det är då man börjar ana varthän bilåkandet till julfirande kommer att barka.

"Närå, jag kommer inte må illa så jag spelar vidare på mitt spel."

"Närå, jag behöver varken kissa eller bajsa innan vi åker."

"Nehejdå mamma, jag kommer inte att bli hungrig i Hällefors. En skumtomte räcker bra som frukost."

Fast man vet att allt som börjar på "närå" eller "nehejdå" betyder den exakta raka motsatsen.

Sen det här med att tajma bebisens matochsovklocka. Hahahahahahaha! Obs - skratt ironiskt.

Här sitter jag och är vaken. Jag fattar inte vad ni klagar på, jag är ju glad. Vänta bara tills jag blir rastlös och senare också arg. INNAN vi ens är halvvägs.

Vi kom fram till mormor och morfar helskinnade. Det enda jag begär nowadays.

Ni vet myset, när Kalle Anka just har börjat och barnen ännu inte fattat hur stenålders filmerna är och därför fortfarande sitter lugnt i soffan. Myset innan man tryckt i sej för mycket av allt ätbart, då när man fortfarande är hungrig och sugen och det man stoppar i munnen smakar så gott att man dör.

Det myset!

Myset innan tomten kommer pulsande i snö... Eh, jag menar vandrande på gröngräset i århundradets storm.

Det myset.

Myset innan klapparna öppnats och den viktigaste legodelen försvunnit (förmodligen i säcken med allt presentpapper) och någons värld rasar samman och denne någon uttrycker det på intet sätt i proportion till nämnda händelse.

Det myset.

Juletider innebär så många blandade känslor att man ba, oh dear Lord! Det är förvirrande på något sätt. Så mysigt och kaosartat och härligt och tjatigt och kärleksfullt och bråkigt och hungrigt och proppmätt. Inte konstigt att man sitter där dagen efter annandagen och känner sej mer än färdig med julen samtidigt som man längtar till nästa års dito.

Och snart är det nyårsafton. Hur ska man fira den nurå? Hos vem och tillsammans med vilka? Vad ska vi äta? Och när man bestämt det så blir det återigen sådär blandat. Härligt och förväntansfullt och roligt och skrattigt och bilåk med barn utan tålamod och bebis som vägrar följa något som helst körschema. Och ja, en mamma och en pappa som hör sej själva säga saker i stil med; "När jag var liten och åkte bil långt, då fanns det minsann inga spel eller ipads. Då fick jag en Kalle Anka-tidning att nöja mej med." Och man ba, suck att jag spelar ut "på-min-tid-kortet", det som man tyckte var det töntigaste ever när ens egna föräldrar gjorde.

Älskade kill-trio of mine,

Jag älskar er sannerligen till döds. TACK för att ni är mina och för all kärlek och allt kaos ni innebär. TACK för att ni lär mej så mycket om mej själv och tydligt visar på mina tillkortakommanden. TACK för alla pussar och kramar. TACK för den här julen och för att ni gjorde den meningsfull och ljus för oss vuxna.
Nu ber jag er snälla, inför onsdag - att när det känns som om vi suttit i bilen en hel dag, så minns då att vi förmodligen bara kommit någon endaste liten mil. And trust you me, det är mycket längre till finaste vännerna i Norge än så.

Med kärlek,

Er mamma

(Som inte ens fick en Kalle Anka-tidning under bilresor eftersom ingen ville torka hennes spyor. And FYI, while we´re at it - vi hade heller ingen AC!)

Min kill-trio <3

Snart nyårsafton, alltså. Till den behövs det handla. Då är det skönt när någon samarbetar och sover lugnt och tyst i kundvagn.

Joråsåatte...

Önskar er alla ett god fortsättning och vidare ett gott slut!

Efter klockan tre

"Vad gör du hemma om dagarna nu när du är mammaledig?"

Lätt den vanligaste frågan jag får numera. Jag brukar svara att jag njuter, vilket är helt sant. Men det finns också en störande grej med den här mammaledigheten. Jag brukar dock inte trötta ut människor med att berätta, men nu när jag ändå nämnde det, liksom;

Efter klockan halv tre händer nämligen något konstigt med mina dagar. Det är som att jag inte längre kontrollerar dagen, den tar liksom över och kontrollerar mej. På morgonen och förmiddagen flyter allt på och jag gör det jag vill. Jag matar och pussar på bebis, yogar, promenerar, skriver, har skypedejter och planerar vårens utmaning.

So far so good.

Men sen händer nåt. När jag ammat Floydan efter hans längsta sovstund, som ibland varar upp till fyra timmar (jag är fortfarande i chock av detta faktum eftersom jag jämför med min senaste bebis, Vince som hade typ tre sekunder som personligt rekord i sammanhängande sömn), och barnen kommer hem med bussen. DÅ! Då faller allt mej ur händerna och när klockan slår fem och middagen måste påbörjas, står jag där med förvånad uppsyn och undrar vad fan det var som hände. Jag skulle ju ha gjort massor! Jag ville till exempel skriva mer än en sida. Städa toan stod också på agendan. För att inte tala om biljettbokningen, podden och julgodisgörandet. Inget är ju gjort. Då har jag en liten dialog med mej själv som kan låta ungefär så här;

Jag: "WTF?!? Jag hann ju inget!"

Rimliga jag: "Skämtar du?!? Du gjorde massor!"

Jag: "Som vaddå?"

Rimliga jag: "För det första tog du hand om din bebis och dina två stora barn, som ju faktiskt är en bärande del i ditt liv och det du är MAMMAledig för. Sen hann du med både yoga och promenad. Och visst skrev du några rader också, gjorde mat till dej själv och så."

Jag: "Fnys. Bättre hade jag kunnat göra ifrån mej. Biljetterna är inte bokade! Jag har inte städat. Och de där sketna små raderna jag hann skriva, dom är inte ens särskilt bra."

Rimliga jag: "Ja. Nä. Så kan man ju också tänka."

Jag: "Vaddå? Hur då?"

Rimliga jag: "Jo, vad jag menar är att du kan välja att tänka på det du inte hunnit istället för vad du faktiskt har hunnit. Känns som ett bra recept för lycka. NOT!"

Jag: "Besserwisser!"

Kanske är jag orimlig men jag vill så mycket och det är ett sånt konstigt fenomen, det där eftermiddagsfenomenet. Jag tappar kontrollen och såsar bara med. Går runt och plockar fast jag inte vet med vad. Det är märkligt med mej, för om jag har massor att göra, då får jag allting gjort och mycket mer därtill. Men när jag har lite att göra, då ballar jag ur och såsar som aldrig förr.

Nu tänker ni säkert - men ta det lugnt! Njut. Var hemma och skit i alla måsten.

Jo, absolut! Jag tänker inte göra saker jag inte vill bara för att jag måste. Men faktum är ju att jag VILL göra saker. Jag VILL städa för jag ääääälskar när det är fint här hemma. Jag VILL skriva mer för det är det bästa jag vet. Jag VILL baka och jag VILL definitivt boka flygbiljetter så vi kan åka till USA nu i vår. Dock övergår det mitt förstånd att jag inte får till det under eftermiddagarna.

Nu har jag börjat med att visualisera mina dagar. Jag avslutar alltid min yogastund på morgonen med att tacka för dagen jag har framför mej och jag ser samtidigt tydligt för mej vad jag vill uppnå med den. INTE för att ställa en massa krav på mej, utan för att dagen helt enkelt inte ska rinna mej ur händerna där någon gång efter tre.

Hur det går? Jo, tack. A lot bättre än innan. Älskar också känslan av att använda min tid till saker jag vill och faktiskt drömmer om att göra mer av. Som att skriva, till exempel.

Yoga varje morgon innan frukost. Helt besatt av det. Så skönt när det ilar och pirrar i kroppen när blodet börjar strömma runt. Inser hur denna mening kan te sej, but I assure you, ingen sexuell strömning i arla morgonstund för min del. Jag kan för mitt liv heller inte se hur Johan överhuvudtaget skulle kunna hjälpa till i den bemärkelsen eftersom min yogaoutfit lämnar oerhört mycket kvar att önska på det sexuella planet.

Men alltså, orka byta om när jag ändå ska på med träningsbyxorna över långkallingarna och ut på blåsig promenad efter.

Fler i familjen yogar också minsann.

Vi äger ingen hund men har alltid en här ändå. Just nu är det brorsans Emmi som hårar runt hos oss. Vi älskar henne.

Det är sannerligen ett speciellt band mellan hundar och ungar...

Varje dag ser jag till att hinna ta en promenad. Det är så hiskeligt skönt att vara mobil igen efter tunga månader med klump i magen. Känner dock av fogarna en aning fortfarande så ibland måste jag korta ner rundan. Då strosar jag ner till vattnet och går sedan genom hagen där fåren betar (jag menar, det är ju bara december så än det finns gott om mat till dem...). Det är så himmelens fridfullt att stå och glo på dem när de betar och glor tillbaka.

Jag brukar skryta om att jag minsann inte är rädd för storbaggen. Att jag till och med brukar klappa honom (medan jag håller för näsan eftersom han stinker fårost). Häromdagen blev jag dock skrajsen. Vet inte vad som flög i honom men han lät oss inte passera. Istället morrade han och hytte med hornen.

Det slutade med att jag körde på honom lite försiktigt med vagnen. Då vakande bebisen och skrek. Dumt eftersom han på långa vägar inte sovit klart men samtidigt mycket bra för storbaggen did not care for his voice och flyttade således på sej.

Idag hoppade jag över promenaden. What is up with the storm, liksom?!? Men inte bara för den utan också för att jag, i ett mycket svagt ögonblick, sa att jag kunde julmatshandla istället för maken. Planerade in sovtid för Floyd så att jag lugnt skulle kunna plocka på mej det jag behövde, utan stress och utan att glömma hälften.

Det gick jättebra med sovplaneringen...

Oh, well. Tänkte jag, som den rutinerade trebarnsmamman jag är, han får väl vara vaken då. Han verkar ju nöjd åtminstone.

Nöjdet varade fram till brödhyllan och sen blev det rastlöst därnere i vagnen. Men jag hade resurser.

När vi åkte hem spelade jag Bon Jovi i bilen och för en gångs skull var jag inte ensam om att sjunga med!!!!! Jag har äntligen närt ett Bon Jovi-fan vid min barm!

Och nu börjar klockan närma sej tre. Det fruktade klockslaget. Då när allt brukar haverera. Hallen är belamrad med så mycket kläder, skor, innebandyklubbor och hundburar (visserligen singular på det sistnämna, but still) att jag får gå slalom mellan högarna. I köket står de flesta varor kvar i påsar och diskbänken är ett smärre inferno. Planen är alltså röj och sedan ska jag fanimej göra det där jävla julgodiset. Jag ska alltså ta kontrollen här. Göra det jag ämnar och vill göra. Inte gå runt och dutta lite här och var utan varken mening eller mål. Nepp!

Innan hejdåt och tack för mej, avslutar jag så med en fråga;

Tror ni att ungen kommer få ett mörkt och ett ljust öga...? Jag tycker det ser ut så.

Dåså. I´m in control now.

Från två barn till tre...

Jag har en 8-åring och en 6-åring. Detta hör jag i skrivande stund från övervåningen;

Lennon: "Mamma! Säg åt Vince! Han mökar!"

Vince: "Neeeeej! Det gjorde jag inte alls!"

Lennon: "Jooooo! Det luktar svinäckligt"

Vince: "Nej, jag råkade bara!"

Kvarten senare;

Lennon: " Mamma! Säg åt Vince! Han sitter i vägen när jag spelar!"

Vince: "Neeeeej! Det gör jag inte alls!"

Lennon: "Jo! Du sitter ju på bordet framför mej!"

Vince: "Nej, jag sitter inte framför dej!"

Jag: "Nu slutar ni bråka!"

Lennon: "Okej."

Vince: "Okej då."

Kvarten senare;

Lennon: "Mäh! Sluta Vince! Det är mina robotar!"

Vince: "Mäh! Jag skulle ju bara kolla på dom!"

Jag: "Nu ger ni er! Vad är det frågan om? Ni bråkar ju hela tiden.

Jag tänkte häromdagen att det kanske är en fas. En syskonbråkarfas. Jag är liksom inte van vid att de bråkar så mycket. Visst, lite osams kan de väl vara ibland så där men inte värre än så. Jag är på intet sätt bra på att hantera detta, jag står inte ut i det. Anar att man kanske borde göra det, stå ut, en stund åtminstone. Jag menar, de är ju ändå syskon. But I just can not! Den låter så illa, tonen de använder mot varandra när de är osams.

Härom veckan fick jag spel. De höll på och tjafsa om något. Typ om hur många centimeter närmare skärbrädan någon stod medan de hackade morötter. Som sagt, jag flippade och började putta Johan och skrika åt honom att han skar salladen fel. Johan, som först inte var med på min egenregisserade lilla teater, stirrade chockad på mej. Han fattade dock galoppen rätt snabbt och puttade mej tillbaka och så där höll vi på. Och shit, vad det tog! De blev till och med lite rädda. "Sluta, sluta! Man får inte göra så där! Ni får inte bråka med varandra!" Nä, just det. Exakt! Men det får ni, eller? Undrade jag och Johan. Näej...nja...nej, det fick de ju inte.

Suck, liksom.

Till tonerna av brödernas "mäh" och "sluta rååååå", sitter jag och läser gamla blogginlägg. Alltså, som jag skrattar. Apropå syskonbråkarfaser. För fyra år sedan, när Lennon var just fyra år och hans galna lillebror snart två, skrev jag detta;

Idag har mina små grabbar bråkat lite. Inte så mycket. Men lite. Although, very annoying!

Stora: "Om du inte slutar med det där gnället så får du gå upp på ditt rum!"

Lilla: "Neeeeeeeeej! Viv (läs: Vince)!"

Stora: "Joooo! Gå upp på ditt rum! Du gnäller ju! Då måste man gå upp på sitt rum. Jag orkar inte lyssna på ditt gnäll!"

Lilla: "Nääääääääj! Viiiiivvvv rum!"

So to sum up.

Lennon använder mina ord. Exakt! Vince skiter fullständigt i vad någon säger, svarar; "Nääääääj! Viiiivvv!" på allt man säger till honom.

När jag hör Lennon hota Vince med rumuppgående, känner jag mej HELT övertygad om att hot INTE är en bra uppfostransform. Det låter hemskt, hemskt illa. Så jag bestämmer mej för att sluta med sådant.

Ett par timmar går. Bröderna Agnemyr sitter i soffan. Ett bråk bryter ut. Lennon säger att Vince slog honom medan Vince skriker; "Näääääj! Viiiiiivvv!"

Jag: "Nu är det ni som är snälla mot varandra! Annars blir det inget godis!"

Så var det med det. Hoten verkar sitta i ryggmärgen.

Suck...

Jag skrattar, minns faktiskt en del av det och läser vidare. Då kommer grabbarna ner och ska gå till en kompis.

Jag: "Ni måste ha reflexvästar på er."

Lennon: "Okej."

Vince: "Neeeeeeeej!!!!"

Jag: "Jo, annars ser inte bilarna dej och då kan du bli överkörd."

Vince: "Men åååååååååå! Nej!!

Jag: "Då får Lennon gå men inte du:"

Nämen, vilken framgång jag haft med att eliminera hoten i min uppfostran. Ehhh, not so much! I am still going strong with them, så att säga.

Nåväl.

När ungarna gett sej iväg till kompisen läser jag vidare och hittar detta;

Vem fick mest? Vilken är störst? Jag vill ha först! Jag vill vinna! Är jag född före den och den och den? Har jag större huvud än Vince?

Ärligt, hur länge ska den här perioden hålla i sej? Den är liiiite, lite tröttsam. Alltså, I love him, 4-åringen, men nog skulle jag gärna hoppa över alla tävlingar och mätningar. Jamen, please! "Vems huvud är störst?" Det är ju liksom ingen tävling man vill vinna.

Men okej, då. Om han vill tävla. Synd bara att hans lillebror också vill det. Att den lilla galningen redan fattat hur man retar gallfeber på storebrorsan.

Spännande tid, det här. Syskonbråkstiden

Och så hittade jag det sötaste kortet i mannaminne!!!



Hittade fler. Fast förlåt, men what is up med min frilla?!?!

Ser fram emot när denna syskonbråkarfas går över och väntar med spänning på nästa. För den lär ju komma.

Fantastiskt i alla fall, att gå tillbaka och se hur det var. Shit, vad jag har glömt! Det är ändå bara fyra år sen. Men åldern tar väl ut sin rätt, antar jag. Den, men också det faktum att jag prompt skulle föda fram en trea med allt vad det innebär för tant. Ja, för farbror också förstås (but in Johans defense, han var ytterst tveksam till ännu en unge). Minnet är bra men väldans kort nowadays.

När jag läser om Vinces bebistid, om min sömnbrist, om syskonbråken, om hunden som rullade sej i och åt bajs i tid och otid, minns jag att jag då undrade hur det skulle bli när barnen blev större. Och tänk, nu vet jag. Nu vet jag att jag får sova bättre, att Vince visserligen fortfarande är envis som synden med ett temperament i klass med mitt och att syskonbråken lever vidare, men att det på alla sätt är enklare. Enklare för att det går att prata med dem utan att någon skriker neeeeeeeeeeej orimligt högt eller kastar sej på golvet när någon inte fick vad någon ville ha på stört. Men mest tänker jag att det är enklare eftersom både jag och Johan är annorlunda idag. Förutom när det kommer till vår uppfostringsmetod i form av hot då, tydligen. Ja, och mitt flipp som genererade i teaterregisserande, förstås. Men i övrigt, annorlunda.

Jag kan ju bara tala för mej själv, men jag är mycket mycket mycket mycket lugnare idag. Jag tar inte allt lika allvarligt och jag blir inte längre sådär svart eller vit och tänker panikartat; "jaha, nu kommer det alltså vara så här för alltid, jag kommer aaaaaaldrig mer få sova/äta i lugn och ro/gå ensam på toa". Kanske kanske kanske, men bara kanske, att jag ibland hetsar upp mej liiiitegranna och ba, oh no! De kommer bråka alltid och jämt och hela tiden. Men det är bara kanske att det händer. Känner att jag vill ha lite kred för min utveckling här :)

Gällande ostörda nätter så är vi fortfarande blessed med denna lilla bebis (att skriva så lär vi få fan för...). Han sover som en tjock stock, äter en gång i arla morgonkvist för att sedan somna om med sina tjocka kinder. På dagarna kvittrar han när han är vaken och sover sedan snällt i vagnen när jag yogar och promenerar (sönder fogarna, känns det som). Kvällen kan vara lite knölig, då vill han gärna bli buren. Men vad gör väl det. Jag har ju som sagt slutat upp med att tänka att neeeeeeeeeej, nu kommer jag alltid att få bära honom och aldrig mer sitta lugnt i soffan och titta på "Jills veranda" och planera min och Johans 40-årsresa till Nashville. Nu går jag runt med honom i famnen och tänker att det är min sista bebis jag kommer att gå runt med. Ååååhhhh, tiden måste gå sakta! Än kan jag bära runt länge (hoppas inte att Johan läser detta för då lär jag aldrig få avbyte när det kommer till att gå-runt-bordet-med-vagg).

Gud, jag fattar inte att jag har tre ungar. TRE!

Som sagt, det finns många uppslag till bråk. Till exempel, vem som ska sitta närmast och prata med minibrorsan.

Men oj, så fint det är med storebrorsor som roar och tjoar, särskilt när jag inte hinner få fram tuttarna i tid. Det är på sekunden det där, hur någon går från belåten till vargahungrig.

Kärleken, alltså!

One dies lite varje dag <3

Och om Floydan blir hälften så söt som Viv och hans storebrorsa, så lär jag till slut dö av kärleken i mitt hjärta.

Dö älskdöden <3<3<3<3

Nu ska jag läsa vidare om mina missöden som tvåbarnsmamma. Jag menar, det finns ju en liten liten chans att jag kanske lärt av mina misstag och således slipper göra om dem som trebarnsdito. En liten chans, alltså. Det har ju uppenbarligen gått sisådär med hoten...