Rädslor och oro

Jag och min vän Stina, har en podcast. Där pratar vi om vår livsfilosofi. Haha, det där kan nog vara den mest pretentiösa mening jag skrivit. Men jag vet inte hur jag helt opretentiöst ska beskriva podcasten. Kanske är den rätt pretentiös när jag tänker efter. I vilket fall. Vad jag vill med att nämna vår podcast är att i ett av avsnitten, pratar vi om rädslor och oro. Vi pratar om sådant som skrämmer oss och därmed hindrar oss på olika sätt i livet.

Stina berättar till exempel om sin rädsla för att köra bil och hur hon nu har fått nog av den. Modigt delar hon sedan med sej live, hur hon ska övervinna rädslan för bilkörandet. Du kan se första och andra delen här; https://www.youtube.com/watch?v=hpne6lKAxvg

När jag och Stina pratar om våra rädslor brukar vi ofta skratta åt varandra. Jag tycker till exempel att hennes rädsla för bilkörandet är befängd. Jag äääälskar att köra bil! Hur kan man ens vara rädd för det?!? Hon, i sin tur, har skrattat gott åt när jag berättat om min rädsla för att Johan ska lämna mej för en snygg tjej med stora tuttar (ni som känner Johan fattar det roliga i det).

Och det är just det. Våra rädslor är faktiskt ganska så roliga eftersom de flesta är HELT obefogade. De är oftast bara spöken som våra hjärnor har skapat och gjort till sanningar. Dessa sanningar tror vi, tyvärr, blint på.

Det är ju till exempel inte farligare för Stina att köra bil än vad det är för mej, vi utsätter oss för samma risker båda två när vi sätter oss bakom ratten. Hur kommer det sej då, att Stina är så rädd medan jag mer än gärna skulle köra mycket mycket fortare än lämpligt på våra vägar?

Visst, visst. Ibland kan ju orsaken vara uppenbar. Man har varit med om en allvarlig trafikolycka eller någon man känner har kanske det. Men för det mesta, om man tänker efter, är våra rädslor byggda på ytterst instabila grunder.

Jag är rädd för många saker. Ta till exempel de klassiska rädslorna, som jag förmodligen delar med många;

Jag är rädd för spindlar.
Jag är rädd för att flyga.

Jag har läst mej till att just dessa rädslor har att göra med kontrollbehov. Och ett sådant dras jag med, tyvärr. Under de senaste åren har jag dock lyckats befria mej från detta i och med att jag gjort mej medveten om att jag faktiskt är ett kontrollfreak. Idag låter jag inte mitt kontrollbehov ta över, så som jag förr om åren gjort. Jag vet att det finns där men jag skiter i det. Jag vill ha kontroll men jag vet att jag inte behöver det, att det är ren lögn att till exempel något skulle gå åt pipsvängen bara för att jag inte är där och överser detta något (kanske kan det kallas för storhetsvansinne också, vad vet jag...).

Min rädsla för att flyga har visserligen aldrig stoppat mej från att resa men ibland har den sannerligen orsakat problem när jag låtit den ta över.

Ett av många, tyvärr verklighetsbaserade och utan några som helst förskönande omskrivningar, scenarion under min period som flygpassagerare;

Rutt: Miami - Los Angeles

Medresenärer: Mina barn och make

Väderförhållande: Här vill jag skriva katastrofala men okej då, lite blåsigt.

Efter typ en halvtimme av yogiska andetag och lugnande tankar, greps jag ändå av panik uppe i luften när planet krängde oroväckande mycket. Jag plingade på flygvärdinnan som lugnt förklarade att det inte var någon fara. Efter min fjärde (okej, kanske var det min femte eller tionde, vad vet jag...) plingning blev hon märkbart irriterad, kastade åt mej en vinflaska och sa sammanbitet; "I´ve been flying for 50 years and believe me, this is nothing! Please relax. And the wine is on the house."
Min käre make, som för längesen låtsas som om han inte hade en aning om vem jag var, blev till slut märkbart irriterad eftersom nu även barnen börjat bli oroliga.

Lennon när jag darrande hällde upp vin i mitt plastglas: "Vad är det med mamma?"

Johan: "Hon har lite ont i magen men nu har hon fått medicin så snart mår hon bra."

Men Rom byggdes inte på en dag. Jag jobbar fortfarande på min flygrädsla. I vilket fall är det ju helvete också att jag riskerar att ge denna bedrövliga rädsla till mina barn.

Men visst är det väl tydligt att det egentligen bara handlar om mitt tänkande i situationen ovan. Jag låter det bli en sanning att ovädret är det värsta i flyghistorien och att piloterna är helt utan chans och har snart tappat kontrollen över planet och vi är nu alltså minuter från döden. Känslan av panik har ju tagit över innan jag ens hunnit misstänka att jag, med hjälp av mina tankar, målat upp en falsk bild som endast existerar i mitt huvud. Jag är helt i klorna på min rädsla.

En av mina vänner är flygvärdinna och en annan pilot och de skrattar förstås lika gott åt min flygrädsla som jag gör åt Stinas bilkörningsdito.

Frågan då; Varför kan jag inte bara inse att likväl som Stinas rädsla är obefogad, så är min det?!?

Kanske tänker någon att jo, det är faktiskt bevisat att bilkörning kan vara farligt, det finns en viss risk kopplat till det. Likaså är det med att flyga. Jo, okej, så är det kanske. Men i så fall finns det risker med allt. Kanske är maten jag äter förgiftad eller så sätter jag tandborsten i halsen och kvävs till döds ikväll.Allt, allt! Varje ögonblick vi lever är förenat med risker.

Jag är ju gravid (har nog inte undgått någon i min närhet, jag är inte känd för att vara varken lättsamt eller klädsamt gravid) och i och med det är det lätt att dras med av oro och rädsla. Gud, så mycket som kan gå fel! Jag har till exempel haft blödningar från start, dessutom har det varit stor sannolikhet att bebisen haft någon typ av kromosomskada och mina blodprover har sett dåliga ut and what not. Oron och alla rädslor för vad ultraljud och blodprover visade sammantaget med vad läkare och barnmorskor sa, blev så överväldigande att jag till slut tippade över och ba, whatever! Jag bryr mej inte längre. Det blir som det blir och det är okej. Känslan när det släppte, alltså! Oslagbar. Jag blev flera kilon lättare. Det blir som det blir! Jag kan inte kontrollera det. Just surrender!

Aaaaahhhhh... Sweet relief!

And again, det var mina tankar. Jag valde att tro att blödningarna skulle orsaka missfall, att min bebis skulle vara sjuk, att mina blodvärden kunde påverka bebisen negativt och hittan och dittan. Jag hade ju faktiskt kunnat välja att tro det motsatta och känna mej lycklig och glad, vilket så här i efterhand skulle visa sej vara sanningen. Så här långt i alla fall. Fatta vilken waste of time! Worried for nothing!

För min del är det nog en vana att tänka katastrof. Då blir jag åtminstone inte besviken i slutändan. Ehhhh?!?! Ursäkta?!? Som om negativa tankar skulle skona mej från sorgen att förlora min bebis i magen. Så dumt!

Det är tråkigt att inse att negativa tankar varit en stor del av mitt liv under alldeles för många år.

"Han/hon kommer att lämna mej." "Jag kommer att sluta vara kär i honom/henne snart." "Jag kommer inte att klara detta." "Jag är för svag." "Jag är för velig." "Vi kommer att störta." "Jag kan säkert inte bli gravid." "Jag kommer inte få jobbet." "Han/hon är bättre/klokare/snyggare/smartare än jag."

Alltså, I could go on!

Jag är rädd för vad folk ska tycka om saker jag gör eller säger. Jag är rädd för att vara utanför. Jag är rädd för att bli lämnad. Jag är rädd för att mina barn ska bli mobbade. Jag är rädd för att misslyckas. Jag är rädd för att förlora någon närstående.

Som sagt, jag är rädd för mycket.

Men det är okej. För jag låter ingen av dessa rädslor hindra mej längre. Jag tror inte längre på vad rösten i mitt huvud säger. Om den säger att Johan nog kommer att lämna mej så nickar jag bara och tänker, jaha, ja... Då får jag ta det då. Och direkt kommer lugnet över mej. Jag målar inte längre upp scenariot då Johan allvarligt ser mej i ögonen och säger något i stil med;

"Kicki, jag älskar inte dej längre. Jag vill skiljas. Jag måste få leva med Angelique. Hon har allt. Hon är smart OCH har stora tuttar."

(Som ni märker har jag en hang up på tuttar. Det är för att mina är så små. Alltså, jag fattar att jag är knäpp, så ni behöver inte oroa er!)

För hela versionen om Johans svek - lyssna på senaste avsnittet av Stinas och Kickis podcast.

Jag tycker att det är så sjukt modigt och coolt av Stina att dela med sej av hennes bilkörningsterapi. Hon har dessutom den coolaste mannen till hjälp som helt lugnt sitter bredvid och låter henne flippa och säga konstiga saker såsom att bakrutan är liten och det darrar i mina ben och hjälp, där är en människa (typ en kilometer bort). Det är så befriande med människor som delar med sej av sådant de bär på inom sej. Det får mej att känna mej mindre galen och ensam och också inse att det mesta jag tror, tänker och känner endast är en illusion.

Vi har fått en del feedback på vår podcast. Den här kommentaren älskar jag;

"Det var terapi att lyssna, skönt att man inte är ensam om att vara tokig."

Fint att jag och Stina kan erbjuda lite terapi med våra galenskaper!

Annars finns det ju andra former av terapi. Som att åka till min bror med familj och pussa på något djur (dom har typ tusen).

Samma frisör, månne...?

Gömde en kaninunge i klyftan eftersom graviditeten är snäll mot mej i detta avseende (att jag överhuvudtaget HAR en klyfta alltså). (Jag var såklart noga med att Johan såg detta, så nu kan jag vara lugn i några månader om Angelique skulle dyka upp.)

Utan yoga och meditation skulle jag aldrig kunna hålla mina bedrövliga tankar i schack. Trotsar för övrigt, i och med kommande två bilder, min rädsla för vad folk ska tycka. Jag är sannerligen inte en graciös gravidyogautövare.

(Fan! Det är säkert Angelique. Graciös och asavig!)

Oh, dear Lord!

Jaha... So to sum up;

Vad är du rädd för!