Bröllop.

Nä.

Jag kommer aldrig att tycka att något sådant här fjuttigt kan ersätta choklad å cola. Små ynka melonbitar å ett glas bubbelvatten med citron.

Fnys.

Det är nästan så att det inte ens är mysigt med de tända ljusen. Det nyttiga förstör stämningen, liksom.

Tur att det snart är fredag. Så att jag inte ramlar ur kläderna, menar jag.

Vet ni.

Att jag har varit på bröllop. På ett sådant fint bröllop att jag vill gråta när jag tänker på det.

Hanna och David. De lyckliga tu.

Å så undrar man ju. Hur snygg får en brud vara?!? Nästan att jag blir förbannad.

En fantastiskt rolig bröllopsfest. Och jag är helt övertygad om att jag hamnade vid det roligaste bordet.

"Granne med brudparet. Sveriges största Bon Jovi-fan. Så hängiven idolen att hon tatuerat in hans textrad på armen, tillägnat sönerna. Ärligt bloggande teckenspråkstolk som bott i Staterna. Delar brudens hundintresse och är svag för döskallar. Gift med Johan A."

Det är jag det.

Å här är min bordsherre, Robert. Rolig, trevlig och intressant!

Dagen efter var möjligen inte lika fantastisk. Inte jag heller. Varken som mamma eller fru. Eller som något annat heller för den delen. Jag var helt enkelt oduglig.

Men det ordnade upp sej framåt tisdagen. Då kunde jag dessutom titta åt både höger och vänster. Att headbanga som 35-åring är inte att rekommendera.

Annars har jag shoppat skor. Skor som jag inte behöver. Jag är helt övertygad om att jag är sjuk på något sätt. Jag har aldrig orkat shoppa något som jag inte är i akut behov av.

Men hur skulle jag inte kunna köpa dessa?!?

Nå? Vad tycks?

Dock oroar jag mej för detta shoppingbeteende. I´m still in chock.

Vardagen rullar på. Tillsammans med Pippi har man aldrig tråkigt.

Inte med ungar som är sockerstinna heller.

Men att alla bröllop är slut för denna sommar, det är tråkigt.

Tur att vi snart ska åka till sommaren igen. Det ska bli roligt.

Men nu måste jag sova. Det är en kamp om minutrarna med sömn these days.

The småbarnsdays.

Trött torsdag.

Ibland när jag har sprungit i arla morgonstund, sätter jag mej direkt i bilen och åker till jobbet. Sen duschar jag och gör mej i ordning där. Mindre stress så.

Fast jag funderar på att sluta med det. Det var inte så kul att tanka bilen idag, klädd i träningskläder och ballerinaskor. Särskilt inte som jag tankade samtidigt som tre män i kostym.

Men de kanske gillade vad de såg. Vad vet jag.

Eller jo, det vet jag. För MY GOD!

Men skorna är ju snygga iallafall.

Torsdag och vi är trötta.

Man orkar inte så mycket mer än soffhäng med djur efter en dag på förskolan.

Med hund eller katt spelar ingen roll.

Och när jag nu är lika trött som mina grabbar, är det väl självaste, ni vet vem, att jag inte går och lägger mej. För guds skull!

Och imorrn springer jag gärna min runda utan regnkläder. Tack!

Där det svarta är, där bor vi.

Jo! En sak till bara.

Ni vet, våra sockerfria vardagar. Dom funkar fortfarande halvdant för mej. Men jag är åtminstone ärlig about it. Skickar en bild till maken och allt. Erkänner utan att skämmas. Stort av mej.

Jamen, barnen ville verkligen ha! Verkligen, alltså.

Fast, jösses! Marsch i säng!

Vardag på riktigt.

Klockan sex går jag upp. Springer eller går med hunden. Sen åker jag till jobbet. Johan lämnar ungarna. Vi jobbar. Sen hämtar jag barnen. Johan kommer hem klockan tio på kvällen.

Klockan 22.15 ligger vi i sängen. Där skriver vi matsedel samt inköpslista inför storhandling.

Ett förspel jag inte rekommenderar.

Annars...

Ja, there goes my organiska salladsodling.

Men när barnen inte ser så goes the snigel. Med betoning på när barnen inte ser!

Men solrosorna,

å värmen,

and the hallon,

å ungen som diggar Bon Jovi like crazy bak i bilen,

gör att vardagen ändå känns rätt så härlig.

Trots att jag och maken knappt ses och att sängaktiviteterna ibland kanske är av mindre passionerad art än vad som önskas.

Jag är förvånad själv, faktiskt. Att jag ba, det är vardag and all is well.

Men vi har ju valt det här livet och faktum är att jag är tacksam för mycket. Och tacksamhet är en dygd.

Och jag är asadryg nu.

Så gonatt!

Det här med onyttigheterna.

Om tolv veckor åker vi. Om tolv veckor får vi sommar igen.

Kul!

Men...

Om tolv veckor ska jag visa mej i bikini.

Jag till Johan:

"Okej, vi kör nyttiga veckor nu. Bara onyttigt på lördagar om vi är sugna."

Johan till mej:

"Okej!"

Jag till Johan:

"Eller på fredagar kan man också få ta något gott."

Johan till mej:

"Jaha, okej,"

Jag till Johan:

"Fast är det fest mitt i veckan så kan man ju ta vad som bjuds, liksom."

Johan till mej:

"Ja, det här verkar bli enkelt för dej."

Jag till Johan:

"Vi börjar på måndag."

Johan till mej:

"Okej!"

Måndagen kom. Så tisdagen. Sen onsdagen. Och torsdagen.

Idag är det fredag.

Och det är nu jag undrar om jag fortfarande får äta onyttigt fastän jag gjort det varje dag sedan i måndags...?

Faaan! Att det ska vara så svårt. Å Johan ba, jag har inte ätit något socker alls på hela veckan.

Visst, rub it in bara!

Så tänker jag att jag ju springer. Fast sen inser jag att jag bara hittar på ursäkter för att inte behöva tänka på vad jag äter. För om jag springer och äter mycket så blir det ju plus minus noll. Det skulle såklart vara bättre om jag springer och undviker att äta för mycket. Då kanske det kan bli plus minus, minus.

Och för er som vill peppa mej så säger jag tack, men nej tack. Inte för att vara oartig eller så. Endast för att jag blir så arg när någon säger;

"Om du vill ha något att tugga på framför teven kan ett alternativ vara..."

Och där slutar jag lyssna, för allt som börjar med "ett alternativ" i samband med skräpmat, kan aldrig bli bra. Eller gott.

"Ta ett äpple istället."

"Yeah, right!"

Förmodligen är jag inte tillräckligt motiverad. Eller så har jag usel karaktär. Jag anar att det är det sistnämnda. Men jag tycker att det verkar onödigt att analysera.

Det är ju ändå fredag och då måste man få unna sej!

Och imorrn är det lördag. Då vet ju alla att man får äta vad man vill! Å söndagar ska vi inte ens tala om.

Ett par mil i spåret imorrn, alltså.

Inte så hipp.

Åh, jag älskar att gå till min frisör! Jag var där idag. Tyvärr var hon sjuk, men hennes coola kollega tog väl hand om mej. Gud, det är så coolt där inne. Starka färger och mycket 50-tal. Röda läppar å sådär. I love!

Så härligt att bara få sitta ner (med folie i håret) och läsa en massa skit.

Dricka en kopp te och äta en liten kaka. Äcklig kaka visserligen men det spelar ingen roll för det är lyxigt.

Alltid när jag sitter där i stolen och min frissa frågar hur jag vill klippa mej, börjar jag fantisera om galna och coola frisyrer. Tänker att jag vill förnya mej. Kanske starta en trend eller nåt.

"Topparna räcker."

Piper jag till sist. Not much of a trendsättare, alltså.

Men hur jag någonsin kan tro att jag skulle vara det är ett litet skämt i sej.

"Klipp gärna luggen."

Sa jag till frissan som aldrig klippt mej förut. Men inte trodde jag att jag skulle specificera längd. Hon såg väl hur jag såg ut då jag kom in.

Så här.

Och med "klipp gärna topparna" så menar jag förstås "klipp gärna topparna". Inte hela pannluggen!

Men det lär ju växa ut. Och sätter jag på mej 50-talskläder och rött läppstift så blir jag nog hipp. Med betoning på nog, då.

Å andra sidan har jag aldrig varit hipp, så vad spelar det för roll egentligen?

Men skit i det!

Hörrni, den här tiden. Vad fort den går. Det är synd, tycker jag. Inte att tiden går fort i sej för det är kul, man vill ju framåt, liksom. Men det här med att tiden gör saker med mitt ansikte. Addar rynkor och tar bort den där lystern i huden. Gör mej äldre. Det är inte så kul.

Idag blev jag varse.

Jag rensade nämligen min jobbdator och hittade en bild på mej. Den är tagen sommaren 2006.

"Vad oskyldig du såg ut på den tiden."

Sa en fin men kanske lite väl ärlig vän.

Jag tittar på bilden. Och ja, hon kanske har rätt. Ser jag inte lite oskyldig ut? Lite käck och pretto. Typ, det fixa´la ja! Eller jajjemensan, det blir jättebraaaa!

Gud, så jobbig jag ser ut!

Fast ung.

So to sum up. I looked young and I was having fun.

Numera bråkar jag mest med kommunen om förskolan. Uppfostrar ungar och smörjer fötterna om kvällen.

Oh, dear!

Nä.

Nämen, det här var väl inte särskilt kul.

Att stiga upp i ottan och lämna två ledsna barn på förskolan för att sedan köra vidare till jobbet, jobba hela dagen, komma hem, laga mat, plocka, tvätta, natta ungar, träna, sitta i soffan en sekund och sedan hoppa i säng.

Nä. Å nä.

Men man har ju gjort en massa val här i livet. And here one is. Mitt in the vardagsträsk.

Vince verkar iallafall må bra. Röjer upp å sådär. Precis som vanligt.

Lennon verkar också må bra, trots lite oro på nya förskolan. Å så är han stolt över sin solros som han tog hem från sin gamla förskola i början av sommaren. En smal liten solrosstjälk i en minikruka som han hade stora förhoppningar för. Jag tittade sorgset på honom. Arma unge med en mamma utan minsta nyans av grönt på fingrarna.

Men så tog maken över planteringen.

Visst, visst, den är stor å så. Men den är minsann inget mot mina tätt växande salladsblad och morotsblast. Alltså man ser ju knappt jorden mellan allt det gröna!!!

Tråkigt iallafall att vissa måste skryta om sina växter och ba, kolla den är större än vår största unge.

Annars sitter jag här i soffan och undrar när Johan inte längre kan hålla tassarna i styr, utan bara måste slänga sej över mej. Tänker att det måste vara mycket svårt för honom att motstå mej ikväll.

Nä, ni. Nu måste jag sova om jag ska orka morgondagens pusslande.

Jag ber förstås om ursäkt för min något negativa framställan av vardagen men den kom som en chock för mej. Hade glömt hur varenda liten minut räknas och hur bedrövligt mitt morgonhumör faktiskt är. Särskilt före klockan 06.00 piiiip.

Så gonatt då!

Sliten.

Låt mej berätta varför jag ser så här dan ut.

Först och främst för att den hära;

ramlat på huvudet och svimmat.

Jag hör ett gallskrik. Sen blir det tyst. Sen hör jag Lennons röst.

"Vince sover."

Mitt hjärta stannade. Jag lovar! Stannade.

Sen gallskrek han. Somnade därefter. Då kom jag på att jag kanske borde ringa någon sköterska. Jag känner typ tusen duktiga sådana. Jag ringde tre av dem. Och sen sjukvårdsupplysningen. Alla sa att jag borde åka in till akuten.

Oki.

In till akuten.

Och nu vill jag skriva om det usla bemötandet och om de tusen människorna som satt i väntrummet och betedde sej märkligt och opassande. Men jag väljer att inte göra det. Helt enkelt.

Vi åkte hem, jag och Vince. Efter rådgivning väckte vi honom under natten. Kollade att han verkade okej. Det var jätteenkelt att bedöma. En trött 2-åring klockan 02.00.

- Vince. Viiiiince. Viiiiiince! Hur mår du?

- Neeeeeeej! Neeeeeeej!

- E du trött?

Duh!!!

Nu klagar han på ont i pannan. Men det brukar han göra ibland. Som sagt, jättelätt att bedöma en 2-åring. (ironi) (just to be clear).

Sen har vi den hära;

Han är borta. Puts väck. Inte likt honom. Översocial och kärlekstörstande som han är, vår gode Ozzy.

Jag har alltid varit beredd på att våra katter kanske kan försvinna. Bli överkörda, tagen av räven eller något annat otäckt. Så har jag sagt att, ja...katter är katter är katter. Inte känt någon oro eller så.

Men nu ba, okeeeeej. Nu räcker det. Nu kan du komma hem. Nog har jag liiite ont i magen allt. Han är ju så fin.

Sen har vi den hära;

Väldigt gott!

Men kanske borde jag ha ätit någonting under lördagskvällen. Lite darrigt dagen efter. Men vi hade ju så trevlig, jag och fina vännen.

VAB idag, alltså. Trött efter natten som varit fylld av väckningar.

Botar tröttheten med det hära;

Trots allt har vi haft en fin helg.

Riddarspel med härliga vänner. Häng med mina bästa.

(Japp, ska klippa luggen. Soon enough.)

Verkligen, min bästa!

Ny vecka.

Önskar er en fin sådan!

Fina ni!

Fina, underbara ni som läser och kommenterar! Tusen tack för er omtanke! Det värmer och jag känner mej hoppfull.

Därmed fortsätter jag bråka för min unge. Min fina och kloka förstfödde <3

Nästan att jag tycker synd om de som kommer att få mina telefonsamtal och mail. Bäst att ringa från dolt nummer och skicka från flera olika mailadresser. Dom lär ju välja bort att svara annars. Kanske man inte använder den trevligaste tonen.

Man som i jag.

Men jag ska vara klok, lugn och saklig. Inga personangrepp som jag antydde i gårdagens inlägg.

"Vad ful du är!"

Känns inte som rätt ingång i denna diskussion. Särskilt som jag vill bli lyssnad på och tagen på allvar.

Ikväll regnar det. Vattnet samlas på vår gräsmatta precis vid altanen och rinner förmodligen rakt ner i vår grund.

Tryggt!

Gött att vara vuxen. Äga hus och sådär. Ha ansvar. Avslappnande, liksom.

Gud, jag behöver en kopp sprit!

Romantisk komedi i soffan nu. Tända ljus och handhållande med make. Jag blir alltid så kär efter sådana filmer. Ibland i huvudrollsinnehavaren förvisso, but still. Kär är bra att vara. Det ska vara bra för äktenskapet har jag hört.

Och med tanke på mina framtida telefonsamtal och mail i otrevlig ton, kanske jag bör vara mitt härliga jag emellanåt. Jag vet nämligen att Johan redan nu andas och upprepar mantrat; i nöd och lust i nöd och lust i nöd och lust. Med betoning på i nöd, då.

Jamen, man måste väl få tycka saker! Och säga det!

Man som i jag.

ARG!

Om jag bodde i ett land där jag var tvungen att kämpa för att få mat för dagen. Ett land där jag inte hade tak över huvudet. Ett land där krig härjade.

Då skulle jag inte oroa mej så mycket för mina barns förskolegång. Jag skulle inte bli upprörd över att min 5-åring fått sluta sin trygga förskola utan att själv veta om det, utan att få säga hejdå till kompisar och förskollärare och utan att få inskolning på en ny förskola. Jag skulle heller inte få ont i magen av min 2-årings hjärtskärande gråt vid lämningen idag och heller inte nästan svimma av illamående över att bända loss min 5-årings händer från min hals när jag lämnade honom på en plats han aldrig förr varit på. Jag skulle inte bry mej om att förskolan min 5-åring ska gå på är en gammal villa med en hall, ett lekrum, ett litet kök och där övervåningen är stängd pga av för dålig luft. Och  jag skulle ge blanka fan i att det på gården endast fanns en liten sandlåda att leka i. Inget annat. För 12 stycken 5-åringar.

Om jag bodde i ett U-land skulle jag inte bry mej om något av ovanstående eftersom jag förmodligen inte skulle ha någon förskola att lämna mina barn till. Jag skulle behöva ha mina barn hos mej så att de kunde hjälpa mej att fixa mat för dagen. Om jag ens hade några barn. Kanske hade de dött av svält eller blivit skjutna i krig.

Jag försöker tänka så. Att allt är relativt. Att mina barn har det bra. De har tak över huvudet, mat för dagen, kärlek, föräldrar, far och morföräldrar, kompisar, kalas på sina födelsedagar, julfirande med paket etc etc etc.

Men det hjälper inte. Klumpen i magen försvinner inte för det. Inte ilskan heller.

Jag är så fruktansvärt arg på de personer som inte skött sina jobb. De personer som dagen innan midsommar skickade ut ett brev till oss föräldrar där det stod att oups, vi fick visst inget bygglov för utbyggnaden till vår förskola. Och det var ju synd för nu måste 5-åringarna flyttas eftersom andra barn måste få plats. Avslutning? Nämen, det behövs väl inte. Inskolning? Nääää... Vi ska ju gå på semester nu så bye bye och förbered era barn bäst ni vill. Vi kommer tillbaka i höst och funderar på vad som gick snett.

Det är inte krig. Vi svälter inte. Vi har åtminstone barnomsorg.

But still, jag är arg och ledsen.

Men vad har jag att vara arg för? Lennons nya förskola har ju en sådan stimulerande utemiljö.

Men igen, vi svälter inte!

Nä, det hjälper inte. Att allt är relativt hjälper inte. Jag vill ändå skrika opassande och osakliga saker till de som är ansvariga för detta.

Vilka fula kläder du har! Vilket stort huvud du har! Vad fult du har sminkat dej med din mascara!

Sådant vill jag skrika.

Jag sa ju det! Osakligt och opassande.

Men the ilska!

Jag verkar inte kunna hantera den. Och inte har jag någon cola hemma heller.

Men inga bomber faller och vi har tre sorters rostbröd i frysen.

Det är jag tacksam för.

Min sommar.

Denna sommar är en fin sommar, tycker jag. Jag vet att nästan ingen håller med mej.

Men min sommar är fin. Och lugn. Och solig.

Jag har varit på en härlig väns möhippa. Eller en fjärdedel av den. Champagnefrukosten.

Hanna, the bride to be. Så fin, så fin.

Jag var snygg. Nästan så att jag tänker att jag nog skulle passa bättre som man.

Vince hakade. Ville frukosta med snygga tjejer (med mustach), såklart.

Snart stundar bröllopet. Åh, vad det ska bli kul!

Min sommar är fin, som jag skrev. Särskilt när en av mina bästa vänner kommer till mej. Min Malin och hennes lilla familj.

Malin och Maj. Jag och fett hår.

Hon är söt, den där Maj. Det tycker vi alla.

Nåja, vissa kanske tyckte att hon var lite väl klåfingrig at times.

Kär i Geisha, som de flesta ungar blir.

Sen åkte de hem, våra fina vänner. Sånt är tråkigt. När folk bara åker. Hejdå och det blir ledsamt. Det är ju så mysigt med vänner, öl och altanhäng.

Men igen, en fin sommar.

Vi målar.

Jamen, jag har ju målarkläderna på mej!

Å vissa andra verkar ju också ta pauser.

Vi kastar boll på burkar. En jätterolig lek för ungar,

och hundar, tydligen.

Neeeeeeeej, Geishaaaaaa! Looooossssssss! Geishaaaaaaa!!!!

Inte så trevlig samtalston kanske men still, en fin sommar.

Sittning på varm och solig altan.

Då är det tråkigt att vissa ska förstöra stämningen och arbeta. Ge andra dåligt samvete å så. Men please, torka fönsterbläcket. Orka!

Under fina somrar håller barnen sams.

Aldrig behöver jag lösa konflikter mellan mina tu. De pussas, kramas och leker som änglar. Jämt. Som barn gör under fina somrar.

(mäh, jag kan väl få överdriva liiiite åtminstone!)

Jag springer många mil i veckan.

(okej, jag kan väl få överdriva mycket)

Till och med i regnet.

Jag har en fin sommar. Om ni missade att jag skrev det.

Det är därför jag känner mej ledsen för att den snart är slut. För att jag inte längre slipper tänka på dagislämningar och matlådor. För att lata dagar byts mot bråda dagar.

Fast det är väl vad jag gör det till, antar jag.

Men lite ledsen känner jag mej. Sommaren är ju så fin.

Min sommar är fin.

Hur är er?