THE PARTY!

Och här sitter jag och gråter. Av glädje och tacksamhet. Det finns inga ord som någonsin kommer att kunna uttrycka den kärlek jag känner för de finaste vännerna i hela vida världen. Tänk att det faktiskt är så, att jag och Johan har de coolaste, tuffaste, härligaste, galnaste och bästa människorna i vårt liv. Varför de är så bra?

Let me show you!

Å här kommer miljoner bilder från den roligaste festen jag någonsin varit värdinna för.

Värdinnan herself - Beatrice Kiddo

Hennes heta make och värd för kvällen - Slash

Together <3

Tältet innan gästerna anlände.

And inside.

Dukningen.

Alla bord.

Och så alla de som förgyllde denna magiska kväll så till den milda grad att jag cannot express myself <3

Jamen, ni lär ju fatta!!!! Ni lär ju fatta vilka vänner!!! Alla gick verkligen all in, bjöd på sej själva och delade med sej av så mycket glädje och kärlek att jag dööööööööör!

Kolla! Kolla bara!

Musse och Mimmi (Henning och Laila) Marge och Homer (Rebecka och Ingemar)
All the way from Norway!

Kizz. My God! Kizz, for fuck´s sake!!!! (syster/svägerska Sofia, Stefan, Eva och Daniel)

Vi är så lyckligt lottade att våra grannar inte bara är våra grannar utan också våra kära, kära vänner. Kolla deras entre! Deras entre, alltså! Kolla!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Kvällens fotbollsspelare och cheerleaders (Marie, Tomas, Tommy, Eric, Anki, Rosie, Pia och Pamela).

Denna härliga man, hörrni. Han med kvällens snyggaste tröja. Han! Han tog senare på kvällen av sej sin utstyrsel och gav den till mej. Jag fick den alltså! Slippery when wet-tröjan. Oh, happy day! Tack underbaraste Peter!!!!

Cowgirl och indian (Karin och Camilla).

Stina och tjuven Magnus (den sista; polis och fångvaktare till vardags).

En av kvällens frihetsgudinnor, Elin bredvid kvällens musikaliska stjärna, Karin.

Två av kvällens cheerleaders, Pia och Rosie.

Marie och Jonas (hur snygga får man vara, liksom?!?!)

Fred Flintstone och Lady Gaga (Fred och Sandra) (Ni anar kanske förvirringen när alla ville veta vad Fred Flintstone hette på riktigt och han hela tiden sanningsenligt svarade; Fred.).

Axl Rose with cheerleader (David och Pia).

Ännu en Slash och ännu en cheerleader (Henrik och Cissi).

Björnfot och Mimmi (Kalle och Laila).

Hippie, Hot Police Officer (sambo med tjuven) and Statue of Liberty (Ulf, Anette och Annica).

Slash goes hippie (maken och Maria).

Ett lag vid varje bord. Här ser ni det coolaste laget. Mitt lag! Lag SK 242, om jag minns rätt. A bit blurry at times....

Katta, Fredrik, Magnus, Tomas, Stina. Saknas på bilden gör Stefan, en av Kizzmedlemmarna. Och så jag då, behind the camera.

Varje lag planerade under kvällen ett uppträdande. Alltså, kvaliteten på dessa! My God!!!

The winning team! Karin ledde det fantastiskt! Barbados låt Kom hem i ny tappning. Gotta love them! De sopade banan, milt sagt.

Rocklåtspotpurri.

Makens lag. Krashade in i World Trade Center för att sedan riva av en dans till Michael Jacksons Thriller.

Här ser vi lag Linedance Motherfuckers.

Vi har många gitarrspelande vänner. Alltså, the stämning. Senare var vårt vardagsrum ett folkhav av musiktörstande människor.

Jag känner så mycket kärlek till alla våra vänner. Så mycket kärlek att jag spricker. Så mycket kärlek att jag vill pussa alla.

En av kvällens kyssar. Jag och Lady Gaga (Sandra).

Jag och Johan kommer aldrig, aldrig, aldrig att få alla er som kom att fatta vad ni betyder för oss! Vi älskar er! Hör ni det, älskar er! Ni är så fina och vi är så sjukt tacksamma för er! Med värme och kärlek i våra hjärtan drar vi på vår livs resa och känner oss otroligt välkomna tillbaka hem i april.

Och till er som inte kunde komma. Det är samma med er. WE LOVE U! LOOOOOVE U!!! You were all so missed!

Och med det avslutar jag detta inlägg. För nu måste jag gråta lite till.

Av glädje och tacksamhet <3

September

Heja, sommaren! Håller sej envist kvar. Älska!

Jag kan fortfarande sitta på bryggan och låtsas att jag har semester.

Vi kan fortfarande dra med ungarna till vattnet om kvällarna och trycka i dem plättar med blåbärssylt så att det blir blåa fläckar på kläderna som inte går bort med något som helst medel.

Jag kan ännu springa röven av mej under ljusa kvällar och sedan landa vid bryggan och med underbar utsikt plåga mej igenom plankan, rumplyft, knäböj och vad dom nu heter alla kroppsslimanden övningar.

Plankan är hälften så jobbig med denna syn för ögat.

Nu gäller det för värmen att stanna till nästa helg. Lördagen den 14 september får gärna bjuda på sommarvärme med ljum kväll. När jag tänker efter är det faktiskt av största vikt att det bjuds på just ljumt väder eftersom vår fest kommer att hållas i två partytält på vår gräsmatta. Med värme i, såklart. Fast ändå, det är bara tält.

Full planering inför denna fest pågår. När jag skrev inbjudningarna var jag väldigt stolt över vår goda idé om att detta skulle bli en temafest. Amerikanskt tema med allt vad det innebar och såklart skulle alla klä sej därefter. Jag var mycket lycklig över denna briljanta idé ända tills maken frågade mej hur jag hade tänkt klä mej. Jag ba, mäh vaddå? Jaha, just ja... Då borde ju detta tema gälla även oss. Eller till och med särskilt oss. Inte lika lycklig längre. Mer, varför ska jag alltid hålla på och hålla på?!?

Men jag är kreativ och uppfinningsrik, så jag kläckte snabbt idén - jag ska vara Dolly Parton och du, Johan ska vara Kenny Rogers.

Sagt och gjort.

Jag besökte Sagoslottet. Där kan man hyra sjuuuukt många olika outfits för maskerad och temafester. Fina dessutom. Kvinnan som äger stället hade lovat mej att hon hade Dollys frisyr och Kennys outfit till uthyrning, så jag bad henne således att plocka fram dessa attiraljer. Tänkte att jag nästan inte behövde prova. Jag var ju så säker på att min idé var klockren. Men när jag satte på mej peruken som skulle göra mej till Dolly, insåg jag med förskräckelse att den inte skulle funka. Om jag nu inte skulle vilja vara Mia Skäringers Tabitha, vill säga. Men hon är ju inte särskilt ameriskansk. Om man säger så.

Check this out.

Dessutom är white trash-looken upptagen av ett par andra gäster (alltså, de är inte white trash IRL, men de ska klä ut sej till det) (vore hemskt om nån skulle tro att jag tyckte att de var det, liksom)(och nu har jag nog förklarat mej suspekt överdrivet) så jag fick vackert tänka om.

Men som bekant är jag kreativ och uppfinningsrik (i större utsträckning än min make åtminstone)(iof säger inte det så mycket, men ändå) och rådde förstås bot på Dollyfiaskot.

Outfiten blev av helt annan karaktär. Till både mej och maken. Vi blir så långt ifrån Dolly och Kenny det bara går att komma. Men om det, kniper jag förstås näbb. Bildkavalkad kommer efter festen. And that´s a promise!

Vin och öl har inhandlats. Iallafall de coola flaskorna som var beställningsvara.

Våra kvällar som brukar innehålla soffhäng med rolig sitcom har nu förvandlats till planering med roliga ideér inför denna tillställning. Och det är ju roligt. Att vi numera pratar med varandra om kvällarna.

I övrigt fortsätter rensningen. Never ending story, it seems like. Vi fortsätter hitta foton ifrån förr. Och det är väl själva fan att jag alltid ser så bedrövlig ut när maken lyckas se både cool och normal ut.

Nåväl. Jag är ju gift med honom så jag fattar inte ens vad jag gnäller om.

Den här;

fortsätter sin karriär som familjens sämst klädda. Ovan ser ni Superman i fotbollskläder. Suck... Jag avskyr verkligen barnkläder med allehanda superhjälte/figurer-från-alla-barnfilmeroutfits. Mitt värsta! Verkligen. Självklart då, att jag får en unge som ääääälskar det.

Och det var dagens I-landsproblem.

Ikväll jobbar Johan sent så då ska jag passa på att få saker gjorda.

Vad jag behöver göra:

- Rensa det sista i sovrummet.
- Städa badrummet på övervåningen.
- Fylla i barnens scheman.
- Fylla i föräldrapenning inför resan.
- Kasta saker som ligger och skräpar i tvättstugan.

Vad jag kommer att göra:

- Äta glass och kolla på Idol.
- Klaga för Johan när han kommer hem att jag inte fått saker gjorda eftersom det är mycket att stå i när man är själv med barnen.

Så det är väl bäst att köra igång. Om jag nu ska hinna med att inte göra allt jag borde göra och istället göra sådant som inte gör någon nytta alls.

Hej så länge!

Vad vi gör och känner.

Skett sedan sist;

Lennon spelade fotboll förra lördagen. Mot tre olika lag. Det är verkligen superkul att titta när han kämpar och springer fort, fort efter bollen som han 99 gånger av 100 är ganska så långt ifrån. Ibland råkar bollen rulla till honom och då utbrister han; "Asså, shit Liam, såg du?!?" Alla regler har han nog inte förstått, likt några andra av hans lagkamrater, men de har kul och de kämpar och de vill. Underbart, tycker jag!

Då är det väl själva faaaaaaaaan! Att vissa lagledare har toppat sina lag och står där på sidan av planen och gastar som om det vore män de coachade. "Håll linjen, gubbar!" "Positionerna!" "Hemåt, hemåt. Backa bakåt, backa bakåt!" Hata är ett starkt ord, men nu använder jag det. Nej, jag hatar inte vissa lagledare, men jag haaaatar sättet de "guidar" barnen på. 6 år! Barnen är 6 år! Vad är det för trams att toppa lag i den åldern? Va? Va?!? Vaaaaa?!?!?!? Alltså, jag blir upprörd bara av att skriva om det. Så nu slutar jag med det.

Min spelare, han är söt han!

På jobbet är det mycket att göra. Det gillar jag. Dessutom har jag finfina kollegor! Gissa om jag blev överraskad när en av dem gav mej den coolaste sjalen ever seen!

Jag blev verkligen glad och rörd. Så fint gjort. Och vad är sedan oddsen, att min underbara svägerska, även hon, virkat en precis likadan till mej? Som hejdåpresent. Samma färg och samma storlek på virknål (heter det så...?). Det är så fint att jag vill gråta.

September nu. Sista hela månaden vi är hemma i Sverige detta år. Och det är fortfarande sommar.

Vi njuuuuter!

Och hänger i de romerska ringarna.

Längd, hoppar vi också.

Sen rensar vi. Oändligt med saker hittar vi. En del säljer vi på loppis.

Eller massor, menar jag. Vi säljer massor på loppis. Eller ger bort.

Vissa saker vi hittar är så oändligt sorgliga. Då gråter jag.

Jag hittar så många fina minnen.

Heta minnen.

Och sorgliga igen. Jesusgud, när tar dom slut, dom sorgliga korten på mej?!?

Minne från en svunnen tid. Those were sannerligen the days. Inga rynkor, inga ansvar. Bara kyssar och sena kvällar med oändligt med saker att berätta för varandra.

Det är svårt att få någonting gjort när man fastnar i gamla bilder all the time.

Huset är invaderat av kartonger. Vissa är fulla med lintottiga barn.

Det känns helt sjukt att packa alla saker. Vinterkläder, till exempel. Vi packar inte upp dem, utan låter dem ligga kvar i kartonger och forslar dem sedan till svärföräldrarna. Vi behöver dem ju inte. På mycket, mycket länge. Galet!

Mellan rensandet och packandet, tar jag min sjal på mej och träffar härliga vänner på ett glas, somewhere nice.

Och så springer jag. Springer för kung och fosterland. Eller det var ju en överdriven överdrift. Jag springer för att koppla av och koppla bort. Ibland springer jag ner till vattnet och gör jobbiga tabataövningar på bryggan. Då känns det härligt, härligt. Det känns härligt att vi bor så fint, att det fortfarande är varmt och att jag får så ont i magmusklerna att det nästan känns som om jag har ett sexpack. Fast det har jag inte.

Än...

Dagarna som går;

Vi packar. Vi rensar. Vi säljer. Vi skänker. Vi jobbar. Jag springer. Och dricker vin. Barnen hoppar längd och spelar UNO. Äter, gör vi ju förstås också. Men vi städar inte så ofta längre. Det är för rörigt och för tomt på hundhår...

Allt känns spännande och pirrigt. Härligt och lite nervöst. Vi känner glädje och sorg.

Allt i en salig blandning.

Och ikväll planerar vi inför vår fest om två veckor. Jag kommer aldrig med ord kunna beskriva hur tacksam och lycklig jag är över att femtio härliga, underbara och fina vänner kommer till oss för att säga hejdå och lycklig resa på det roligaste sättet man kan tänka sej - a big, fat American party!

Så nu måste jag göra det. Planera.

Snart hörs vi igen. Jag måste sluta blogga endast en gång i decenniet!