Besökare

onsdag 9 november 2016

Det här är den värld vi har skapat OCH fortfarande skapar!

"Every great change is preceded by chaos."

Det är det enda rimliga just nu - att denna galenskap har inträffat så att fler människor vaknar och ser vad det är vi skapar. Det enda rimliga i detta ofattbara är också att vi behöver förstå att Amerikas nästa president faktiskt bara speglar den värld vi lever i.

En värld där våra egon styr. En värld där jag har rätt och du har fel. En värld där dom där är lite mindre värda än oss. En värld där vi struntar i vad vi lämnar efter oss, bara vi får njuta av det som är nu.

Jorå! Det speglar också dej. Och mej.

Jag vill har mer pengar! Mer pengar att spendera på saker, resor och bekvämlighet. Visst, visst, jag hjälper andra men bara om jag själv har tillgodosett mina behov först. Och med mina behov menar jag inte mat och husrum, utan mer mat än jag behöver, lyxigare hus än vad jag behöver (helst fler), mer kläder än jag behöver, mermermermermer av allt än jag behöver. Mycket mer!

Det är ändå inte mitt fel att världen ser ut som den gör. Jag bryter inga lagar. Jag är hederlig. Jag gör mitt.

Men!

När mitt barn misslyckas med sina studier, då är det förstås skolans fel. Lärarna är ju så dåliga nu för tiden. När jag inte får vård exakt i den stund jag behöver, då är det sjukvårdens fel. Och då menar jag inte när jag behöver akut sjukvård utan när jag kanske har lite ont någonstans eller är lite förkyld och det har hållit i sej för länge för att det ska vara bekvämt för mej. Sjukvården är ju under all kritik! De lyssnar inte på mej. För att inte tala om jobbet och chefen! För när jobbet är tungt, då är det förstås ledningens fel. Att de inte kan fatta liksom! De förstår verkligen inte hur det är för oss här på golvet.

Jag däremot, jag gör som sagt mitt.

Men när jag inte lyckas. När jag inte får det jag vill ha. När livet känns motigt och tungt. När jag inte finner lyckan. Då är det andras fel. Samhällets fel.

Världen är galen, säger jag till mina barn. Den där Trump, han är inte riktigt klok. Men själv fortsätter jag att klaga på än den ena och än den andra så att mina barn hör. Jag fortsätter också att curla dem, utan att ens reflektera vad det är jag bygger deras grund på. Jag pratar med lärarna om att de måste styra upp mer, så att mina barn får arbetsro och bättre betyg. Om någon ens yppar att mitt barn är en av dem som inte bidrar till arbetsron, jag då är det självklart något behov hos honom/henne som inte är tillgodosett. Av lärarna då, förstås. Detta gör jag alltmedan mina barn ser och hör. Jag klagar också på tränarna i laget, domarna som dömer mina barns matcher och de andra föräldrarna som inte styr upp sina barn. Öppet gör jag detta, med mina och andras barns ögon på mig. Jag säger så fint att vi måste dela med oss, att saker inte är allt, men ändå ligger berget av klappar där under granen varje år. Just det, sen klimatkompenserar jag när jag flyger. Jo, serru, det gör jag minsann. Och det stillar i alla fall MITT dåliga samvete.

Jag gör mitt. Som sagt. Mer kan jag inte göra.

Eller?

Jomen, jag bryr mej! Jag gör det!

Ja, det kanske du gör. Det gör jag också. Men jag vet att jag kan göra mycket mer än vad jag redan gör. Det kan säkert du också göra. De flesta av oss kan det. Och många kan göra ännu mer.

Vi måste sluta rikta våra blickar utanför oss själva. Vi måste sluta skrika oss hesa åt "dumma" politiker, dåliga lärare, usla tränare, orättvisa domare, otrevliga människor eller vilka det nu är vi inte anser sköter sej på det sätt som vi anser är att sköta sej.

VI MÅSTE BLICKA INÅT!!!

Vad finns inom mej? Vad är det jag bidrar med egentligen? Vad kan jag ge för att världen ska bli en finare plats att leva på? Hur kan jag dela med mej av min kärlek? Hur pratar jag med mina barn? Vad visar jag mina barn? Hur lever jag?

MED HANDEN PÅ VÅRA HJÄRTAN. ÄRLIGT.

Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Och mitt bidrag börjar med mej. Med att jag tar ansvar för hur jag mår, hur jag lever och vad det är jag förmedlar. Mitt ansvar börjar INTE med att hitta fel och brister hos andra och sedan komma med pekpinnar.

Mitt ansvar börjar hos mej. Och fortsätter med mina barn.

Frågan är bara om jag vågar. Om jag har modet att erkänna mina fel och brister. Om jag orkar ta tag i mitt sätt att leva. Om jag vill ta ansvar för det jag kan göra och bidra med. Eller om det kanske är så att det faktiskt är mycket enklare och skönare och bekvämare att skylla på alla andra. Precis så som jag gör nu. Världen kommer att gå under och det är folket som har röstat på Trumps fel! Att det blev han, DET har jag i alla fall ingenting med att göra.

Inte...?

Nä, vad skönt för dej. Och ja, det är klart, man häpnas ju och förskräcks! Av landet i väst. Dubbelmoralen, liksom! Den som du då rakt inte har! Jag menar, som du sa, du klimatkompenserar ju faktiskt! Och just ja, du SÄGER åtminstone till barnen att de ska dela med sej och du påpekar då och då att saker inte är allt. Sen det där med alla julklappar och presenter du ger dina barn, det är ju på intet sätt samma sak som den avskyvärda dubbelmoralen i USA. Närå, inte alls!

Jag önskar att jag också kunde peka åt något annat håll. Men det kan jag inte. För jag inser att det finns så mycket kvar för mej att göra. Så mycket kvar för mej att bidra med. Shit, jag gör inte ens hälften av det jag kan göra!!!

Jag vet att det börjar med mej. Och med dej. Ingen annanstans.

Inte ens hos Donald Trump. För det var vi som skapade, och fortfarande skapar, den här världen. Den här världen som han tilläts att erövra...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar