Längesen.

Jag,

 

har inte uppdaterat denna blogg på larvigt lång tid. Ibland har jag gått in å kollat om jag inte missat något jag skrivit. Men varje gång har samma inaktuella inlägg poppat upp och jag har blivit irriterad på mej själv. Vilken tråkig människa, har jag tänkt och klickat mej vidare till en annan, mer frekvent uppdaterad blogg.

 

Idag är det lördag och jag sitter i soffan med en sjuk Vince. Han tittar på en film, som jag irriterande nog måste slänga ett öga på då och då för att hänga med i storyn. Men blogga kan man ju göra med halv uppmärksamhet, så här kommer första inlägget sedan I don´t know how long.

 

Det är nu jag önskar att jag kan chocka med någon het nyhet, typ att jag är gravid med trillingar eller nåt sånt. Alltså, jag önskar ju inte att jag var gravid med så många ungar men värdet i en sådan nyhet liksom, det är det jag vill åt.

 

Men några häpnadsväckande händelser kan jag inte rapportera mer än dessa:

 

Vince,

 

 

är sedan i tisdags sjuk. Febern kommer och går och han vill mest sitta i knät och berätta att han fortfarande är sjuk. Det är mysigt att ha honom så nära men jävligt varmt.

 

I friskt tillstånd vill han mest göra och se ut som sin storebrorsa. Så när Lennon är på fotbollsträning, spelar Vince fotboll vid sidan av med benskydd (som är fem storlekar för stora) och höstskor (som överanvändes i USA).

 



 

Eller spelar fotboll, jag vet inte jag...

 

 

Annars bygger han med samma lego som brorsan, tittar på samma barnprogram som brorsan, säger samma saker som brorsan och skrattar åt samma skämt som brorsan. Det sista är skämt som typ, "Jag är Riddare Micke och mitt uppdrag är att bajsa på mej!"

 

Men ibland är han sin egen och då blir det verkligen hur som helst. Som med hans svärd, till exempel.

 

 

Så söt, speciell och rolig att man blir både trött, kär och glad på samma gång.

 

 

Lennon,

 

 

bygger mest lego. Ibland berättar han också fantastiska historier och ber mej "kasta ut mitt skicklighetskort slicecutter" eller  "kontra uppgradering frame fire". Och jag ba, okej och sen låtsaskastar jag något och får, nittio procent av gångerna, skäll för att jag gör fel. Oftast förstår jag bara hälften av vad han säger men jag får ju iallafall umgås med ungen och det är det bästa jag vet just nu.

 

Han är så fruktansvärt fin och underbar att jag älskar ihjäl mej!

 

Snällare storebrorsa får man leta efter. "Åh, men Vince, är du sjuk. Stackars, stackars dej! Vilket godis vill du ha?"

 

Så ofta jag kan försöker jag sno åt mej pussar. Dom är nämligen inte lika frekvent givna nowadays. Kompisarna slår nämligen högre än mamma.

 

 

De har för det mesta kul ihop, våra grabbar. Men det är bedrövligt mycket "jag vann" eller neeeej, han fick mest!" eller "ska vi brottas?", kan jag tycka. Syskonkärlek, liksom.

 

And for the record - det är inte jag som har köpt likadana mössor! (host, farmor, host)

 

 

Som sagt, det är viktigt att vara lik brorsan. Hur gräsligt det än må vara.

 

Meet mina två Spidermen.

 

 

Annars skottar vi rövarna av oss. Och när vi gjort det, kommer traktorn och täpper till vår uppfart.

 

 

Då ser jag lite ledsen och uppgiven ut och då kommer grannen med sin snöslunga. God bless him!

 

Emellanåt tycker jag, om jag försöker riktigt ordentligt, att vintern ändå kan vara ganska så fin. Men bara ganska. Under fina dagar längtar jag nästan inte ens till USA. Men bara nästan!

 

Kolla så vackert vi bor!

 

 



Efter tusen turer är snart badrummet på övervåningen i sin ordning. Vi ska bara byta ut badkaret som vi väntade på till dödagar. Vi upptäckte nämligen att det var skadat och så började vi om med beställning och väntan. Bilder kommer när jag ligger däri med skum över kropp och bubbel i hand :)

 

Det är bra på många sätt att vårt andra badrum snart är färdigt eftersom det vi nu använder ofta är upptaget. Både av pojkar som alltid måste bajsa samtidigt (hur är det möjligt, varje gång liksom?) eller katter som vi inte vet vad har därinne att göra egentligen.

 



 

I övrigt i livet:

 

Vi pratar massor, jag och Johan. Om framtiden, såklart (USA, here we come!) men mest om nuet. Att ta en dag i taget och njuta av det vi har och lever i just nu. Vi blir bättre och bättre på det och allt känns otroligt mycket enklare. Vi oroar oss inte lika mycket och jag känner ett skönt lugn.

 

Jag jobbar, tabatatränar, springer, försöker laga nyttig mat (gäller att vara innovativ), hänger med familj och vänner och bäst (och mest pretentiöst) av allt - tar 10 minuter varje dag då jag sitter i tystnad och tänker på ingenting.

 

Det sista är som trolleri. Gör underverk för trött hjärna och kropp.

 

So to sum up:

 

- Jag förstår inte mina barn särskilt bra men jag älskar dem och tänker att det är huvudsaken.

 

- Vintern känns okej (med betoning på okej) och jag blir ju ändå fit av att skotta.

 

- Badrummet är snart klart och I can´t wait på mitt första bubbelbad med tillhörande bubbeldrink!

 

Jag känner mej glad, harmonisk, tacksam och mycket lycklig. Som en klyschig statusrad på facebook, faktiskt. Irriterande men sant.

 

Och med det, avslutar jag detta inlägg. Pizzabak med hungriga barn i bakgrunden står på schemat (oh, the tjat). Kan hända att jag behöver ett glas vin också.

 

Men just, ja!

 

Om inte alltför länge står jag där, längst fram vid scenen. Och dör en liten bit <3 Count down...