Om att välja

Jag läste nyss en artikel som någon på Facebook hade delat. En artikel som hette "Det får räcka nu". Jag fick ont i magen efter bara några stycken. Lika ont i magen som jag får varje gång jag läser om USA numera. Ont i magen av rädsla.

Artikeln handlade om hur Sverige hade kunnat vara världens bästa land att leva i. Om vi nu hade styrt upp det, stod det. Och med att styra upp menade skribenten en hel massa som innefattade bland annat strikta gränskontroller, utveckling av elektronisk krigföring samt andra förslag tagna direkt ur rädsla.

Urklipp från artikeln;

"Vi måste satsa kraftigt på högteknologiska vapen som kan avskräcka en möjlig angripare. Ett exempel är mobila och nedgrävda missilsystem längs hela vår långa kust, samt framtidsvapen som laser och liknande. Vi bör bygga något som påminner om Israels Iron Dome runt vårt land. Stora resurser och utveckling bör även läggas på elektronisk krigföring. Teknologin och kunnandet finns redan i landet, men vi bör fortsätta samarbeta med våra partners runt om i världen – särskilt USA och Nato."

Jag andas och tänker att alla tror vi på olika. Alla tänker vi olika om livet. Och det är okej. Så jag fortsätter att läsa. Men jag måste pausa. Ofta. För att andas. Tänka igen att vi alla tror på olika och att det är okej. Men min andning fastnar...

Urklipp från artikeln;

"Kanske är de romantiker som egentligen drivs av fina tankar och idéer. Drömmar om öppna gränser, blommor i gevärspipor och att sitta kring lägerelden och röka fredspipor. Våra politiker talar ofta om ”världssamfundet”. Men existerar det verkligen ett sådant, mer än i papperstigerformat?
Tragiskt nog så har ovannämnda välvilliga personer inte förstått människans natur. För människan flyttar alltid fram sina positioner. Människan är ett rent ut sagt för djävligt otyg av en varelse."

Mina andetag känns tunga och andningen fastnar någonstans i halsen. För det är för mej helt främmande att människan till naturen skulle vara ond. Att vi föds onda. Att vi föds med hat. Att några då skulle födas som rasister eller som mobbare, till exempel.

Nej! Nej!! Nej!!!

Det är klart att vi inte gör, tänker jag. OCH känner! Från djupet av mitt hjärta! Det finns ingen som föds i tron att vissa är mer värda än andra. Som att ett litet barn skulle börja skrika om det hamnade i "fel" famn. Nähä, den där människan är homosexuell, i den famnen vill jag inte vara. Och inte den heller för hen är muslim. Och den där, nej tack, den har en annan hudfärg än jag.

Jag tror inte att det funkar så. Alls. Jag tänker inte så. Alls.

Jag tänker att;

Allt sådant vi tycker och tror på är sådant vi plockar upp utifrån. Jag kallar det för lager. Lager vi tar på oss utan att vara medvetna om det. Lager av hat eller kärlek, beroende på vilka människor vi har runt omkring oss och vilken miljö vi lever i. Lager vi får av våra föräldrar, vänner, samhälle, kultur, skola, tränare, media osv osv. Det kan vara lager som gagnar oss och/eller lager som inte gagnar varken oss eller omvärlden.

När vi är barn kan vi inte filtrera. Vi tar in allt. Vi tror blint på de närmaste vuxna. När vi är vuxna skulle vi kunna filtrera men tyvärr är det inte många som gör det. Många människor tar bara in och lever i sådant som de egentligen varken vill leva i eller tro på. Jomen, man måste ju se ut så eller man måste ju göra ditten eller datten eller så där gör man faktiskt inte och det där är inte okej men det där är rätt och det där är fel.

Says who, liksom?!? Varför måste jag? Frågan är snarare - VAD VILL JAG? Vi vuxna kan faktiskt ställa oss den fråga. Vi har faktiskt förmågan att välja. Välja vår tro och våra aktioner.

Med barn är det annorlunda. Barn kan inte sålla. Barn är blanka blad. Barn gör som vi gör. Och det är ju därför! Det är ju därför föräldrar och vuxna är så sjukt viktiga!!! Det är ju vi som sätter tonen. Så om vi tycker att vi är mer värda än andra, om vi tycker att människan i grunden är ond, om vi tycker att vi ska sköta oss själva och skita i att hjälpa andra, då är det också det våra barn i sin tur tar med sej.

Vi kan forma våra barn till vad som helst. GUD! Ofta svindlar det när jag tänker på att jag är mamma till och har ansvar för tre pojkar. Tre pojkar som jag, i stort sett, skulle kunna forma precis som jag vill. Jag och min man kan ju till exempel välja att visa våra barn att män är mer värda än kvinnor. Att kvinnan gör det mesta i hemmet och att kvinnan ska se ut på ett visst sätt för att duga. Min man skulle kunna kritisera mej om jag inte behagade honom och jag skulle kunna tillåta det. And bam! Så har vi ytterligare tre pojkar som växer upp i tron om att de kan göra vad det vill med kvinnor. Tja, vi kan ju också välja att prata högt om och förfäras inför våra barn om krigen som råder i andra länder som inte är lika "bra" som Sverige och om de där muslimerna som kan vara misstänkta terrorister. Prata om att vi kanske borde vara rädda för flyktingarna eftersom några av dem kanske kommer att bryta mot lagen. Att det nog är säkrast att stänga gränserna för vår egen säkerhet.

Ja, ni fattar! Vi kan forma våra barn hur som helst!

Frågan är då hur vi vill att världen ska se ut i framtiden? Vill vi uppfostra våra barn i rädsla? Vill vi att de ska tro att andra är onda? Vill vi att de ska roffa åt sej själva och strunta i om andra står utanför? Vill vi att de ska tycka att de är mer värda än vissa andra? Det finns tusen sådana här frågor att ställa. Och vi bör göra det också! Ställa oss frågorna och sedan ge svaren och viktigast - tänka kring konsekvenserna av dessa svar.

Om vi fortsätter som vi gör nu. Om vi låter vår rädsla, ilska och uppgivenhet landa i våra ungar, så kommer vi inte kunna vända den här skutan. Om vi väljer att tro att vi människor i grunden är onda, så förbättrar vi sannerligen inte denna värld på något sätt. Vad vi gör är tvärtom! Vi skapar mer ondska, mer hat och därmed också fler krig!

Nej, jag menar inte att vi bara ska sitta här och tro på det goda. Såklart! Vi ska kämpa FÖR sådant vi vill se mer av. Jag har skrivit det tusen gånger förr och jag skriver det igen - det funkar inte att jobba MOT! Motståndet blir bara starkare på det sättet. Vi måste jobba FÖR!

För kärleken. För gemenskap. För empati. För fred.

FÖR VÅRA BARN! FÖR DEN HÄR VÄRLDEN!

Det börjar hos var och en av oss. Om jag kan hitta in dit, dit där jag är precis som jag var då jag föddes - fylld av kärlek. Om jag kan skala av mej lager efter lager som jag inte vill ha kvar - lagren av rädsla, oro, stress, krav, hat eller vad det nu är jag tror att jag måste känna. Om jag kan göra det och sedan visa mina barn att de får vara precis som de vill, bara de är lyckliga och inte skadar någon annan. DÅ! Då kanske vindarna kan vända. Då kanske vi en dag har en hel här av starka vuxna individer som tror på kärleken och som därmed också kan bruka den här jorden och behandla varandra på ett mer respektfullt och kärleksfullt sätt än vad vi och generationerna innan oss har gjort.

Och till dej som tycker att jag är naiv, so be it! Men om jag lyckas forma tre individer i kärlek och respekt istället för i rädsla och främlingsfientlighet, så är vi i alla fall ett steg närmare fred än vad vi skulle vara om jag valde det sistnämnda.

Och ja, jag vet att jag inte kan göra allt men jag kan göra något. Och något är stort! Större än jag någonsin kan ana.

Så för att avsluta exakt som skribenten till artikeln som fick min mage att värka av rädsla, och jag citerar;

"Sedan måste vi gå vidare med de åtgärder som krävs. Och det är bråttom. Men nu. Nu får det räcka. Nu får det fanimig vara nog."

Slut citat.

För mej får det vara nog med hat, rädsla och stängda gränser. För mej är det bråttom att börja välja kärleken i alla lägen.

För kärleken, den finns! Överallt! Bara vi tittar!

Det här är den värld vi har skapat OCH fortfarande skapar!

"Every great change is preceded by chaos."

Det är det enda rimliga just nu - att denna galenskap har inträffat så att fler människor vaknar och ser vad det är vi skapar. Det enda rimliga i detta ofattbara är också att vi behöver förstå att Amerikas nästa president faktiskt bara speglar den värld vi lever i.

En värld där våra egon styr. En värld där jag har rätt och du har fel. En värld där dom där är lite mindre värda än oss. En värld där vi struntar i vad vi lämnar efter oss, bara vi får njuta av det som är nu.

Jorå! Det speglar också dej. Och mej.

Jag vill har mer pengar! Mer pengar att spendera på saker, resor och bekvämlighet. Visst, visst, jag hjälper andra men bara om jag själv har tillgodosett mina behov först. Och med mina behov menar jag inte mat och husrum, utan mer mat än jag behöver, lyxigare hus än vad jag behöver (helst fler), mer kläder än jag behöver, mermermermermer av allt än jag behöver. Mycket mer!

Det är ändå inte mitt fel att världen ser ut som den gör. Jag bryter inga lagar. Jag är hederlig. Jag gör mitt.

Men!

När mitt barn misslyckas med sina studier, då är det förstås skolans fel. Lärarna är ju så dåliga nu för tiden. När jag inte får vård exakt i den stund jag behöver, då är det sjukvårdens fel. Och då menar jag inte när jag behöver akut sjukvård utan när jag kanske har lite ont någonstans eller är lite förkyld och det har hållit i sej för länge för att det ska vara bekvämt för mej. Sjukvården är ju under all kritik! De lyssnar inte på mej. För att inte tala om jobbet och chefen! För när jobbet är tungt, då är det förstås ledningens fel. Att de inte kan fatta liksom! De förstår verkligen inte hur det är för oss här på golvet.

Jag däremot, jag gör som sagt mitt.

Men när jag inte lyckas. När jag inte får det jag vill ha. När livet känns motigt och tungt. När jag inte finner lyckan. Då är det andras fel. Samhällets fel.

Världen är galen, säger jag till mina barn. Den där Trump, han är inte riktigt klok. Men själv fortsätter jag att klaga på än den ena och än den andra så att mina barn hör. Jag fortsätter också att curla dem, utan att ens reflektera vad det är jag bygger deras grund på. Jag pratar med lärarna om att de måste styra upp mer, så att mina barn får arbetsro och bättre betyg. Om någon ens yppar att mitt barn är en av dem som inte bidrar till arbetsron, jag då är det självklart något behov hos honom/henne som inte är tillgodosett. Av lärarna då, förstås. Detta gör jag alltmedan mina barn ser och hör. Jag klagar också på tränarna i laget, domarna som dömer mina barns matcher och de andra föräldrarna som inte styr upp sina barn. Öppet gör jag detta, med mina och andras barns ögon på mig. Jag säger så fint att vi måste dela med oss, att saker inte är allt, men ändå ligger berget av klappar där under granen varje år. Just det, sen klimatkompenserar jag när jag flyger. Jo, serru, det gör jag minsann. Och det stillar i alla fall MITT dåliga samvete.

Jag gör mitt. Som sagt. Mer kan jag inte göra.

Eller?

Jomen, jag bryr mej! Jag gör det!

Ja, det kanske du gör. Det gör jag också. Men jag vet att jag kan göra mycket mer än vad jag redan gör. Det kan säkert du också göra. De flesta av oss kan det. Och många kan göra ännu mer.

Vi måste sluta rikta våra blickar utanför oss själva. Vi måste sluta skrika oss hesa åt "dumma" politiker, dåliga lärare, usla tränare, orättvisa domare, otrevliga människor eller vilka det nu är vi inte anser sköter sej på det sätt som vi anser är att sköta sej.

VI MÅSTE BLICKA INÅT!!!

Vad finns inom mej? Vad är det jag bidrar med egentligen? Vad kan jag ge för att världen ska bli en finare plats att leva på? Hur kan jag dela med mej av min kärlek? Hur pratar jag med mina barn? Vad visar jag mina barn? Hur lever jag?

MED HANDEN PÅ VÅRA HJÄRTAN. ÄRLIGT.

Alla kan inte göra allt men alla kan göra något. Och mitt bidrag börjar med mej. Med att jag tar ansvar för hur jag mår, hur jag lever och vad det är jag förmedlar. Mitt ansvar börjar INTE med att hitta fel och brister hos andra och sedan komma med pekpinnar.

Mitt ansvar börjar hos mej. Och fortsätter med mina barn.

Frågan är bara om jag vågar. Om jag har modet att erkänna mina fel och brister. Om jag orkar ta tag i mitt sätt att leva. Om jag vill ta ansvar för det jag kan göra och bidra med. Eller om det kanske är så att det faktiskt är mycket enklare och skönare och bekvämare att skylla på alla andra. Precis så som jag gör nu. Världen kommer att gå under och det är folket som har röstat på Trumps fel! Att det blev han, DET har jag i alla fall ingenting med att göra.

Inte...?

Nä, vad skönt för dej. Och ja, det är klart, man häpnas ju och förskräcks! Av landet i väst. Dubbelmoralen, liksom! Den som du då rakt inte har! Jag menar, som du sa, du klimatkompenserar ju faktiskt! Och just ja, du SÄGER åtminstone till barnen att de ska dela med sej och du påpekar då och då att saker inte är allt. Sen det där med alla julklappar och presenter du ger dina barn, det är ju på intet sätt samma sak som den avskyvärda dubbelmoralen i USA. Närå, inte alls!

Jag önskar att jag också kunde peka åt något annat håll. Men det kan jag inte. För jag inser att det finns så mycket kvar för mej att göra. Så mycket kvar för mej att bidra med. Shit, jag gör inte ens hälften av det jag kan göra!!!

Jag vet att det börjar med mej. Och med dej. Ingen annanstans.

Inte ens hos Donald Trump. För det var vi som skapade, och fortfarande skapar, den här världen. Den här världen som han tilläts att erövra...

En liten del av det jag kallar för mentalträning

När det bubblar inom mej. När tankar och känslor av olika slag dyker upp, lägger allt sej som en text i mitt huvud. Orden kommer, utan att jag tänker, och texten är ett faktum. Den texten, behöver jag också skriva.

Det gör jag alltid. Skriver alltså. Men bara ibland låter jag andra läsa. Bara ibland delar jag med mej av mina texter. Jag tänker ofta att jag kanske borde låta andra läsa mer av det jag skriver. Kanske hjälper det någon... Jag menar, jag är en vanlig människa och har förmodligen samma tankar och känslor som vilken annan som helst. Själv känner jag mej ofta hjälpt och stärkt med hjälp av andras ord och texter, så kanske finns det några som gör det av mina.

I vilket fall.

Texten som pockat på min uppmärksamhet ett tag nu, tänkte jag skriva och också dela med mej av. För min egen skull mest. Och vad vet jag, kanske också för någon annans skull.

(Och också för att göra lite reklam....)

Så till den som vill, här kommer den, texten i mitt huvud just nu;

"Men man kan väl inte gå runt och vara lycklig hela tiden!"

"Fast någon gång måste jag väl få sörja! Jag kan ju inte hela tiden jämföra mej med dem som har det sämre! Då får jag ju aldrig vara ledsen."

"Allt handlar väl inte om att lyckas hela tiden, ibland är det väl bra som det är!"

"Tänk inte så mycket! Låt det vara ibland. Lev bara!"

Jag får ofta kommentarer som ovan. Ibland direkt till mej men ibland också indirekt. Eller kanske mer subtilt så där. Någon säger det till mej, inte så tydligt kanske, men budskapet uppfattar jag direkt. Alla dessa kommentarer har med mitt val att jobba med mental träning att göra. Jag vet att ingen menar något illa men ibland kryper orden under skinnet på mej. Först känner jag mej nedslagen och lite ledsen. Jag börjar tänka att ja, han/hon har nog rätt... Det är nog så att mental träning är ganska överdrivet många gånger... Och nä, vad är det för mening med det jag vill göra egentligen. Det funkar säkert inte...

Men så vaknar jag plötsligt, blir klarsynt. Knäpper bort den där djävulen på axeln som säger att jag ska lyssna på alla andra utom mej själv eftersom jag inte vet nåt, och så vänder jag mej inåt och frågar. Jag frågar mej själv vad jag verkligen vill med min mentala träning och vad jag står i dessa frågor. Superbra! Att få sådana här kommentarer, är ju faktiskt superbra! Jag behöver ju veta vart jag står. Jag behöver fundera på detta. Jag kommer att möta många människor med olika tankar kring det jag gör, så vad är inte bättre än att känna att jag är grundad i det jag tycker och tänker kring det. Med utrymme för att ta in nytt förstås och kanske till och med ändra mej.

Nåväl.

Jag börjar med första kommentaren. Den som säger att man inte kan gå omkring och vara lycklig hela tiden.

Nähä, tänker jag. Kan man inte? För det första - vad betyder lycka? Och vem är man? Lycka för mej betyder inte att jag går omkring och känner mej härlig hela tiden. Att jag älskar allt och alla och bara ser ljus och kärlek vart jag än i världen vänder mej. Lycka för mej betyder att jag längst därinne, känner lugn, glädje, tillförsikt och kärlek, TROTS det mörka som faktiskt finns runt omkring oss. Längst därinne är jag trygg i att allt är som det ska och att det blir bra till slut, bara jag följer mitt hjärta och min intuition, alltså lyssnar på mej själv. Att jag, när jag sett det mörka, inte börjar hata eller känna rädsla, utan att jag vänder mej mot det som faktiskt är ljust och bra. För vilken nytta gör jag annars...? Om jag också börjar hata. Om jag börjar kämpa mot och mena att det jag tycker är rätt...? Då späder jag bara på hatet, rädslorna och det som separerar mej från andra. Dessutom känner jag mej heller inte särskilt glad och tacksam och sprider därmed heller inte så goda och fruktsamma ringar på vattnet. Det gagnar alltså ingen, allra minst mej själv. Jag har skrivit om detta förut.

Nästa kommentar så; "Fast någon gång måste jag väl få sörja! Jag kan ju inte hela tiden jämföra mej med dem som har det sämre! Då får jag ju aldrig vara ledsen."

Det är klart att du får sörja och vara ledsen när du känner dej sorgsen och ledsen. Inga känslor är tabu eller fel! Du får känna precis vad du vill! Faktum är att det är av stor vikt att du har den förmågan, att känna allt och acceptera det.

MEN!

Inget gott kommer av att du stannar kvar i sorg och ledsamhet för länge. Och jo, det är nog ändå bra ibland, att sätta saker och ting i perspektiv. Vi i västvärlden tar så mycket för givet som på intet sätt är verklighet för många andra människor. Rent vatten, mat, hus, skola, kläder, transportmedel etc etc. Hur ofta känner du tacksamhet för rent vatten direkt ur kranen? Hur ofta känner du tacksamhet för att dina barn får gå i skola? Hur ofta säger ni tack för maten innan ni börjar äta den i er familj? Hur ofta tackar du för att du får barnbidrag, att du kan köpa kläder, att det går bussar eller bilar dit du vill, att dina barn kan hålla på med aktiviteter de gillar osv? Handen på hjärtat nu, HUR OFTA TACKAR DU FÖR ALLT FINT I DITT LIV?

Det jag menar och det jag vill, när jag pratar om mental träning och jobbar med det, är att jag ibland behöver tänka efter om jag kanske inte har fastnat i något som jag faktiskt kan släppa. Något som är som det är. Något som jag inte kan förändra. Eller kanske har jag heeeelt glömt bort att se allt jag har och endast fokuserar på det jag saknar. DET är vad jag menar och DET är vad mental träning handlar om för mej i just detta exempel. Att byta glasögon. Byta perspektiv. Hoppa ur och se sej själv och situationen utifrån för en stund. Annars är jag helt låst. Annars är jag min egen fångvaktare. Och det är ju rätt så dumt. Så att säga...

Vidare.

"Allt handlar väl inte om att lyckas hela tiden, ibland är det väl bra som det är!"

Ja, ibland är saker som de är. Ibland, eller rätt ofta, behöver jag bara acceptera. Så här är det nu och det är okej, behöver jag säga till mej själv då. Utifrån vad det nu är, hur kan jag då handla för att må bra eller bättre. Eller kan jag kanske bara vila i vad det nu än är just nu och lita på att jag en gång kommer att veta? Och att lyckas, vad betyder det? Ibland kan lyckas vara att lyckas vara i det som är.

Acceptans är en stor del av min mentala träning. Att acceptera och sluta kämpa mot, att sluta kriga, att sluta bråka mot allt som jag inte tycker om. När jag sedan kan och har accepterat och känner att jag vill/behöver göra något, så gör jag det FÖR och INTE mot.

Detta har jag också skrivit om förut. Det här med att vi alltid ska kämpa mot orättvisor, mot cancer, mot krig, mot rasism. Istället behöver vi fokusera på det bra, hur vi ska jobba FÖR. För rättvisa (vad nu det betyder...), för hälsa, för fred, för oliktänkande/varande osv. För ju mer vi kämpar mot desto starkare blir motståndet. Ibland behöver vi bara - och här kan jag bara uttrycka det bra på engelska så nu gör jag det också - surrender to what is. Det är vad det är liksom. Och utifrån den acceptansen finna svaret på hur vi kan handla med goda intentioner. Och just! En viktig sak! Att acceptera, betyder INTE att godkänna! För jag kommer aldrig att godkänna/okeja krig, rasism osv. Men jag behöver acceptera att det finns för att kunna verka FÖR något annat.

Övergår nu till nästa kommentar;

"Tänk inte så mycket! Låt det vara ibland. Lev bara!"

Vad betyder ens det? Ska jag sluta tänka...? Vad jag tror att de som säger detta menar, är att jag ska sluta älta saker och ting. Och ja, det är nog bra tänkt. För att älta det som varit, kommer man inte långt med. MEN! Om vi slutar tänka, handlar vi bara på autopilot. Vi följer strömmen, gör som alla andra. Tror på allt vi hör och ser. Tar in allt elände via media. Bildar oss aldrig egna uppfattningar osv osv. Det här med autopilot, är en stor del av min mentala träning, något som jag pratar och jobbar mycket med. För går jag på autopilot, har jag ingen kontroll över något och kan inte skapa det liv jag så hett längtar efter. Går jag på autopilot är jag inte i kontakt med min innersta längtan. Går jag på autopilot är jag inte medveten och är jag inte medveten kan jag heller inte fatta medvetna beslut.

MEDVETEHET, kommer jag då osökt in på.

Typ mitt ledord. För att kunna förstå varför mitt liv ser ut som det gör, varför jag känner som jag gör och handlar som jag gör, så måste jag först och främst bli medveten om mina tankar. Vad är det som sker i mitt huvud utan min kontroll? Hur ska jag annars kunna ändra på något...? Om det ens är något jag vill ändra på.

Åh, det finns så mycket jag vill förmedla om detta. Så mycket som har hjälpt och hjälper mej och så mycket som jag är övertygad om kan hjälpa andra. Jag är så glad och tacksam för att jag nu vågar satsa på detta! Att jag nu vågar kasta mej ut och jobba med, inte bara mej själv, utan också med andra. Andra som vill. Andra som känner att det borde kunna kännas och vara på ett annat sätt. Andra som vill mer med sej själv, som vill känna mer kärlek, glädje, lycka och ljus och därmed också ge det till världen. Andra som vill haka på det som jag kallar för mental träning.

Slutligen...

För dej som är nyfiken och vill höra mer, för dej som kan ta dej till Örebro nästa onsdag - VÄLKOMMEN till min och Zandra Lundbergs kväll med yoga och mental träning! Gå in på Facebook och sök på Mental Styrketräning, så hittar du detaljer om eventet. Eller titta in på min hemsida mentalstyrketräning.nu

Hoppas vi ses!

Om att hoppa

"Jaru, det här blir spännande att se. Eller nä, det blir jobbigt att se. När du misslyckas. När du inser hur dumt gjort det var att säga upp dej från en heltidstjänst med bra betalt. Och jag upprepar och betonar; HELTIDSTJÄNST MED BRA BETALT. Men visst, visst. Följ ditt hjärta du. Ditt löjliga lilla hjärta som såklart inte förstår konsekvenserna av att säga upp sej från en HELTIDSTJÄNST MED BRA BETALT. Ett hjärta som omöjligt kan veta att du har en familj, ett hus, två bilar, studielån och tja, diverse andra utlägg. Men som sagt, följ hjärtat du. Jag menar, vem är jag att komma och säga att det blir katastrof? Fast alla normala människor på denna jord självklart fattar det. Ja, utom du och ditt hjärta då. Suck..."

Om ni visste hur högt den här rösten ekar i mitt huvud. Om ni visste hur många andetag jag måste andas i lugn och ro för att tysta den. Eller tysta den förmår jag inte, men jag lyckas åtminstone tygla den och mej själv. Mej själv, så att jag inte ska lyssna på den och springa tillbaka till min arbetsgivare, falla på knä och böna och be; Ge mej mitt jobb tillbaka! Jag ångrar mej! För faaaan!

Det här är det läskigaste jag någonsin, någonsin gjort. Det går inte ens att jämföra med hur läskigt jag tyckte det skulle bli att trycka ut en unge från ett ställe som jag liksom på intet sätt kunde fatta var till för att trycka ut ungar ifrån. Men det gick ju. Alldeles utmärkt. Tre gånger dessutom! Så då borde väl detta gå också.

Right...?

I måndags, efter att jag skrivit under den där raden på pappret som talade om att jag nu inte längre hade en FAST ANSTÄLLNING MED BRA BETALT, och jag gick för att möta min familj, tänkte jag att jag nog måste ha blivit galen ändå. Inte för att jag kände mej rädd eller orolig eller på något sätt ångrade mej, utan för att jag INTE kände dessa känslor överhuvudtaget. Jag var helt enkelt rädd och orolig för att jag INTE var rädd och orolig.

Mental träning. Ironin i att det är vad jag ska jobba med nu framöver fast mest behöver det själv just nu. Men jag antar att det väl är bra, att jag liksom får använda mej av de verktyg jag hjälper andra människor att använda sej av. Nu får jag återigen se om min mentala styrka kan hjälpa mej. Såsom den har hjälpt mej genom saker jag gått igenom som jag från början tvivlade på. Saker jag gått igenom som då liksom nu, fick mej att på allvar undra om jag ändå inte blivit skvatt galen.

Men samtidigt!

Den här härliga känslan av frihet! Spänning! Hopp! Glädje! Pirr i magen! Shit, alltså, det är coolt! Jag satsar verkligen på det jag drömmer om att få jobba med - Mental Träning. Jag ska alltså, genom att uttrycka mej både verbalt och i skrift (en dröm i en dröm, eftersom jag älskar att skriva) samt genom yoga, kanske inspirera andra människor till att hitta sin väg i livet. Sin lycka. Sin styrka. Och sin glädje.

Hemsidan är ute. Ett instagramkonto är öppnat och jag har redan börjat med några små, små uppdrag i rätt riktning. Hösten kommer jag att ägna åt till att - och detta kommer bli en stor utmaning för mej - marknadsföra mej själv. Hitta vägar till att sprida vetskap (kanske inte korrekt uttryckt på svenska men ni fattar) om att jag finns och om vad jag gör.

Det är verkligen verkligt. Jag har verkligen satt bollen i rullning. I verkligheten! Underbart, fantastiskt och så sjukt sjukt utmanande att jag svettas. Och det ymnigt.

Men hur det nu än känns. Hur högt den där rösten än hånar mej. Så finns det inget annat alternativ för mej. Jag vill detta! Så mycket, så mycket. Och att jag inte skulle testa, att jag inte skulle kasta mej ut för att se om det är en fallskärm eller ryggsäck jag har som "säkerhet", finns inte som valmöjlighet för mej.

Dumdristigt, hånar rösten mej.

Det enda rätta för dej, viskar mitt hjärta.

Och det är, som ni förstår, den sistnämnda stämman jag lyssnar och tror på.

Som det alltid varit för mej. Ända sedan jag var mycket, mycket liten. Det jag kände, det gjorde jag. Hur rädd jag än var. Hur tokigt det än kunde gå. Hur mycket "förnuftet" än skrek neeeeeeej, nej för i helvete! Många gånger gick jag vilse. Många gånger utmynnande de vägval jag gjorde i förtvivlan, olycka och sorg. Men lika många gånger blev det så rätt. Så härligt. Så fantastiskt. Och så alldeles, alldeles underbart!

Det fina med allt det här då. Med val jag har gjort och som lett till både "bra" och "dåliga" saker, är ju det att hela alltet har format mej till den jag är idag. Hela alltet har gett mej allt jag har och gör idag. Min familj, för att ta det mest fantastiska exemplet. Utan alla olyckliga år, hade jag aldrig träffat Johan och inga söner hade då blivit uttryckta därifrån jag aldrig trodde att de skulle kunna komma. Så att säga :)

Så hur det nu än går med detta, så kommer det att gå bra. Jag kommer att göra det jag är menad att göra och jag kommer att få lära mej det jag behöver lära mej. Om jag bara kan ha ett öppet sinne och fortsätta våga se mej själv som den jag är och våga lära mej sådant jag kanske är rädd för men behöver lära mej.

Och som en klok vän skrev till mej igår; Ingenting händer som du inte är förberedd för.

Det känner jag också, någonstans djupt därinne. Jag är redo! Redo för whatever comes my way.

Så. Bring it on!

Vince: "Nej, mamma! Gör det inte! Tänk om du ramlar när du står på huvudet!"

Jag: "Jo, ta kort nu!"

Vince: "Okej!"

Jag: "Åh, tack!"

Vince: "Hahahahahahahahahaha!"

"But we're never gonna survive, unless
We get a little crazy."

Klicka och lyssna; CRAZY Det gör jag. Typ hundra gånger om dagen!

Och när ni ändå klickar; http://mentalstyrketräning.nu/
Instagram: mentaltraningforforaldrar

Om sommaren och hösten och om att följa sitt hjärta

Sensommar. Min härligaste tid, näst efter hösten. Åh, jag älskar när det fortfarande är varmt men ändå kan man känna det där krispiga i luften. Kvällarna! Alltså, kvällarna! Det luktar så gott i luften och gräsmattan är fuktig. Morgnarna också ju! Daggen. Den klara och höga luften. Aaaahhhhh...

Spanarna. I hög och klar morgonluft medan jag yogar där bakom...

Mamma Baby och baby Texas. Den sistnämnda the only one left from kattflock. Lugnet i bilden förmedlar inte alls sommarens cat mayhem. Om jag säger så här; det har varit en intressant upplevelse med fem galna kattungar i huset. Bajs i kattlådan in absurdum, häng i gardiner och blommor tills man skrek; "Men för faaaaaaaan, kattjävel!" Jo, man gjorde det. Skrek och förfärades en del. Men man gosade mycket också. Gick till överdrift med det många gånger.

Crazy cat lady!

But the crazy days are over. Katterna är utspridda hos diverse vänner och bekanta. Och så här i efterhand gör jag exakt som jag gjort efter vart och ett av mina barn när deras bebistid är över - jag glorifierar. Åååååhhh, men det var väl mysigt med kattungar ändå. Kanske ska vi ha en kull till. Jag menar lite bajs i lådan, häng i gardiner och galenskap, det kan vi väl ändå stå ut med.

Frågan är bara om min man håller med. I wanna say no...

Texas <3

Mästerkatten!

En sommar full av katter har det alltså varit. Men också en sommar full med sol, bad, lek, mat, fest, besök av vänner, besök hos vänner, kvällar på altanen, glass, vin, öl och lite träning så där (Johan som bestatt, jag - not so much).

Sommaren 2016 var också sommaren då jag ammade mitt sista barn. Jag sörjer det. Mest i smyg eftersom min man på intet sätt har någon som helst medkänsla.

Jag när Floyd blev 10 månader och heeeelt ointresserad av att ligga still vid min barm: "Kanske måste jag sluta amma..."

Min man: "Ja, helst förra månaden."

Jag kämpade en stund till. Men när ungen började bitas gav jag till slut upp det mysigaste jag vet. Faktiskt. Och det sörjer jag lite. Om man ändå skulle tänka tanken att en fyra...

Hahahahahahahaha! Närå. Jag ska inte ens skämta om det. Det blir så otrevlig stämning här hemma då.

Min sista sista bebis. Jag orkar snart inte lyfta honom! Buhu...

Nåja, han har i alla fall inte börjat skolan än. Som de andra två storingarna.

Storingar to die for <3 (Som snällt och stelt ställer upp sig för bild eftersom "farmor och mormor vill se hur dom ser ut på skolavslutningen". Läs: Eftersom mamma kanske vill instagramma, facebooka eller blogga med tusentals bilder stup i kvarten.)

Jag dör för dem any second. De dör nog inte för mej. Men! De dör för sin lillebror any hundradel. Deras kärlek till honom är så stor så stor så stor att jag ibland fruktar att lillebror kommer att bli odräglig. Men hallå, är det ingen som ska roa mej nu, liksom? Eller hämta det jag pekar på eller plocka upp det jag kastar ner från stolen.

Underhållning vid varje tillfälle.

Jaha, men här sitter jag alldeles ensam. Ser ni inte min övergivenhet? Förmedlar jag den inte väl med mitt hjälplösa uttryck? Where is the crew, liksom?

Storebrorsor och lillebror. Min ungar. Gud, MINA ungar <3

Det går mot höst. Min allra allra bästa tid! Fina färger, frisk luft och mörka kvällar (förväxlas inte med det kolsvarta mörker som lägger sej över Norden klockan tre på eftermiddagarna i midvintertid och som gör att man ibland undrar på riktigt om dagsljus ens existerar!). Denna höst kantas också av så många hisnande chansningar för min del att jag mår illa bara jag tänker på dem. Jag känner mej så rädd och så uppspelt och så många andra känslor att jag måste bajsa typ hela tiden (visserligen bra för mina extra gravidkilon som jag inte orkat träna bort).

På min ena axel sitter en liten Djävul och skakar på huvudet åt mej. Säger med sin nedvärderande röst; "Du är galen! På riktigt, alltså! Ska du göra det där! Tror du verkligen att DU klarar det?!? Hahahahahahaha! Shit, vad du lurar dej själv! Dummer! Dumsnut! Sluta upp och drömma och ta ansvar, för fan! Du har en familj att försörja, ett hus att betala osv osv osv osv! Tänk på det du din flummare!"

På den andra axeln sitter en liten yogini och säger med mjuk stämma; "Heja dej! Följ ditt hjärta! Dröm stort och följ dina drömmar! Skit i att du tvekar, hoppa ändå! Allt kommer att ordna sej på ett eller annat sätt. Du förtjänar att lyckas! Du är bra! Du kan! Din dröm är inom räckhåll! Förresten har redan många av dina drömmar slagit in. Se hur du lever nu bara. Precis så som du vill! Du gör det du älskar varje dag! You go, girl!"

Och "flummig" som jag är, eller galen, så lyssnar jag på den sistnämnda. För mej finns det liksom inget alternativ. Och om jag misslyckas så tänker jag se det som att jag bara blir omdirigerad. Som nähä, nä okej... What else is possible? Om det här nu inte var rätt. (Ni kan ju för övrigt påminna mej om det om jag vältrar mej in my despair.)

Jag kommer såklart att berätta vilka mina planer är. Men jag vill först ha färdigt min hemsida, så kan ni titta in på den och läsa. Och jag vill ha er hjälp också. Hemsidan är snart som jag tror att jag vill ha den och då behöver jag tyckanden. Hoppas att ni vill stå till tjänst!

Och nu måste jag bajsa...

Så.

Jo!

Jag tänkte avsluta med hur jag tror att det är. Det här med att leva det liv man drömmer om. Hur man kanske kan komma dit, om man nu så vill. Hur jag i alla fall har tänkt och gjort och fortfarande tänker och gör. Kanske inspirerar det nån...

Så här;

Jag tror på att göra sådant man älskar. Att en längtan inom en säger väldigt mycket om den väg man ska gå. Så var det för mej när jag utbildade mej till tolk. Jag hade en stark längtan och fullkomligt älskade teckenspråket och tolkning. På den tiden var det väldigt svårt att komma in på utbildningar för att bli tolk och många var de gånger då jag tvivlade på att jag skulle klara det. Lönen var usel också och folkhögskola var jag tvungen att gå fastän alla sa att universitetsutbildningar var bättre. Men trots tvivel och oro and what not så blev jag tolk. Och herregud vad jag älskade det! Varje dag! Jag hade kunnat jobba gratis! De första åren hade jag aldrig semester. När jag var tvungen att ta semesterdagar åkte jag bara norrut och jobbade för andra företag. Att jag tjänade pengar var bara en bonus.

Jag lovade mej själv att jag alltid skulle känna så för mina sysselsättningar och det har jag hållit. När jag efter några år som tolk kände att jag behövde utmaningar, åkte jag till USA och lärde mej amerikanskt teckenspråk och tolkade lite där. Sen blev jag utvecklingsledare och började jobba med mental träning. Fortfarande älskar jag det jag gör. Jag vägrar vara en människa som har söndagsångest och bara längtar till helgen eller till semestern eller till festen eller vad det nu är som känns så mycket bättre och roligare än vardagen. Herregud!!! Det skulle ju betyda att jag bara är lycklig och nöjd några procent av mitt liv! Absurt! Jag har kanske bara ett liv!

Nu är jag alltså på väg igen. Inte så långt iväg, men en bit. Mer om det på hemsidan sen.

En dröm som alltid funnits levande hos mej är att leva på ett författarskap. Ni som följt mej vet att jag har skrivit en bok. (Kanske undrar ni hur det går med den. För att göra en lång historia kort kan jag säga att två förlag tackat nej men att ett återstår och att jag ska skicka den till fler. Men skrivandet slutar ju inte i och med den boken, jag skriver vidare på fler romaner.) Jag har så länge jag kan minnas älskat att skriva! Om allt mest hela tiden. Fiktion som direkt ur mitt liv. Jag har alltid varit öppen som en bok (finurligt skrivet av mej, va...?) och aldrig haft svårt med att dela med mej av både glädje, sorg, oro, rädsla och allt däremellan. Jag tycker helt enkelt om att dela med mej av mej själv och mina tankar. Jag bara äääääälskar sociala medier, det kanske ni redan har förstått. Jag älskar att det är så enkelt att få kontakt med så många människor utan en massa strings attached och dåligt samvete för att man inte hör av sej till nån man kanske borde. Jag älskar att se vad andra pysslar med, hur de tänker och känner och hur de lever. Jag älskar att vänner, bekanta och främlingar kan, om de vill, ta del av det jag skriver och delar med mej av. Skrivandet alltså, en passion!

Så fick jag Floyd. En trea var, som jag förut skrivit om, inte alls en självklarhet för oss. Men min längtan blev så stark. Så sjukt stark. Den störde mej. Varför ville jag ha ett till barn...? Vad stod den längtan för? Så blev han till i alla fall. Floyd. Vår sista lilla unge. Vår tredje son. How blessed can one be?!? Och mer meningen än honom kan ingen vara. På så många sätt.

Med honom har jag insett vad det är jag vill pyssla med på heltid (hemsidan kommer att avslöja vad). Med honom har så många ideer om små projekt fötts. I och med honom har också jag och Johan fått tagit itu med en massa som gjort oss både annorlunda och starkare.

Med Floyd och ett gäng galna kattungar föddes så idén om;

Sagan om Kattpojken



Baserad på verkliga händelser...

Jag tycker att det är som magi nästan, hur en sak ger en annan som påverkar en annan som genererar i... Och så vidare.

Jag tror att om jag följer min längtan, mina drömmar och mitt hjärta, så leder det mej vidare på den väg som gör mej lycklig. Inte bara målet, dit jag siktar, ska göra mej lycklig, utan också vägen dit. För mej är det exakt så.

Jag har alltid tyckt att det varit intressant med språk - det gav mej engelskan som gav mej USA och min familj där. Det gav mej teckenspråket som gav mej tolkyrket som gav mej oändligt med glädje och kunskap och vänner.

Jag älskar att tolka - det gav mej intresset för fördjupning och viljan att utvecklas som gav mej det amerikanska teckenspråket och jobbet som utvecklingsledare som gav mej intresset för mental träning som gav mej fantastiska kurser och vänskaper med människor jag aldrig annars träffat.

Jag älskar mental träning - det gav mej styrkan att våga drömma, våga hoppa och chansa som gav mej det jag nu påbörjar...

Jag har alltid älskat att resa - det gav mej vänner över hela världen, det gav mej yogan och det gav mina barn ynnesten att få lära sej engelska och se världen.

Jag har alltid älskat att skriva - det gav mej en femma i svenska (jamen, DÅ var det jättestort för mej). Det gav mej glädjen när andra berördes av det jag skrev som gjorde att jag ville fortsätta skriva som gav mej bloggen och i och med den vänner jag aldrig annars hade haft. Det gav mej en vän som också älskar att skriva som gav oss idén om Kattpojken som... Här skriver jag fortsättning följer.

Jag älskar att dela med mej av mej själv - det har gett mej många vänner och många förtroenden. Det har gett mej podcasten som gjort att jag varje vecka får ett sms, ett mail eller ett meddelande på Facebook om att det jag och Stina pratar om i podcasten har hjälpt någon att utvecklas.

Såklart har mina vägar kantats av olycka, sorg och "misslyckanden" också. Men utan det hade jag heller inte hittat rätt. I livet ingår allt.

Jag tror att mitt hjärta vet. Eller min själ. Eller vad det nu än är i mej som gör mej till den jag är. Jag tror på att titta inåt för att ta reda på vad som verkligen gör mej lycklig. Jag tror på att våga hoppa och riskera. Jag tror inte på att spela med säkra kort och stanna där jag inte vill vara. Jag tror heller inte på att söka efter lyckan utanför mej. Jag tror inte på att materiella saker någonsin kommer att göra mej lycklig eller stilla något begär. Jag tror inte på status.

Jag tror att vi alla har unika gåvor att dela med oss av och som kommer att gagna andra människor och världen. Det gäller bara att ta reda på vilka gåvor. Det gör man genom att ärligt erkänna för sej själv vad man drömmer om. På riktigt, alltså! Utan begränsningar! När man vet det, så ska man göra mer av det. Jag säger inte att man ska springa och säga upp sej från sitt nuvarande arbete bara för att man plötsligt vågat erkänna att man vill bli skådespelare eller sångerska eller nåt annat, men ett steg i den riktningen. Din passion kommer att leda dej rätt. Till rätt plats och till rätt människor.

Tyvärr tror jag tror att det är med många som det var med mej...

Inte kan väl jag! HUR ska det gå till?!? Jag har faktiskt en familj att försörja. Djävulens röst. Den nedvärderande. Tvivlets och hånets röst. Hahaha, följa sitt hjärta, vad är det för trams?!? Och så stannar vi där vi är. Vi har det ju ändå ganska bra. Varför riskera det, liksom?

Men han kan få sitta där på ena axeln, Djävulen. Och prata hånfullt. Visst. Men vad du än gör så bråka inte med honom, då skriker han bara ännu högre och säger ännu värre saker. Lyssna på den andra rösten istället. Den som viskar tyst men oftast blir överröstad. Fokusera på den så blir den starkare. Och en dag vågar du chansa. Du vågar hoppa.

Det är i alla fall vad jag har gjort!!!

Och nu måste jag bajsa igen...

Så från min sommarstatus till tankar och känslor inför hösten till att följa sitt hjärta. Man kan ju inte säga annat än att jag gillar att skriva och dela med mej. Av ALLT :)

Med all kärlek!

Kicki