Tre veckor.

Snart hörrni, ska jag skriva ett inlägg om mitt liv de senaste veckorna. Om en härlig påsk, en fin födelsedag, goda maträtter och bakverk (made by me, vill jag tillägga). Jag ska också skriva om glada barn, mycket träning, mysiga middagar med vänner och grannar. Vidare ska jag berätta vårt nya badrum, planerna inför hösten och kommande roliga helger.

Jag tänker skippa att skriva om trasiga bilar, krossade drömmar (överdrivet, but you know me), allergiska ögon, magsjuka och äktenskapliga schismer.

Eller så sammanfattar jag allt så här:

Klockan är fem och allt är lugnt. Det är bara livet som rullar på och jag försöker njuta varje minut av det. När jag inte lyckas med det blir jag arg, but I´m getting there. Trots motgångar i visum(helvetesjävladjungeln)ansökningen och hinder i form av utgifter vi inte hade tänkt oss, så ser jag hoppfullt på framtiden. En dörr stängdes men en annan öppnades.

Delar nu med mej av ord som håller mej stadigt på plats och hjälper mej hitta nya möjligheter:

"Sometimes when things are falling apart, they may actually be falling into place."

Meningen sitter rakt framför mej på mitt kontor och jag läser den varje dag.

Och första stycket i detta inlägg är precis lika sant som det andra. Frågan är bara vilket av styckena jag fokuserar på. Jag väljer förstås det första!

När jag inte skriver här, saknar jag det. Jag har tusen bilder (överdrift, but again, you know me) på mobilen som jag tänkt skriva något om. Orden har bara inte infunnit sej.

Men nu verkar de vara tillbaka, orden. Och det är ju bra.

Här kommer ord till mina finaste bilder just nu.

Kärlek <3



Kärlek <3



Kärlek <3



Mera kärlek <3


Vår! Sol! Och barn utan 30 lager med kläder!!!

 

Så oerhört skönt med detta ljus! Klockan åtta kan man jogga iväg utan pannlampa och obekväm reflexväst.

 

Ahhhh... Bloggabstinsen is cured!

 

Önskar er en fin fredagskväll!

 

Att släppa saker.

Förutom att ena bilen fixades för 6500 kronor men fortfarande har samma fel och det faktum att även andra bilen blivit smittad, eller att tvättmaskinen gick sönder och en ny inhandlades för en sisådär några tusenlappar...

...så är livet bra.

Exempel på bra saker i livet:

Jag lagade sjukt goda fiskbiffar igår.

Jag blandade bara torsk med grädde, ägg, salt, peppar, färsk timjan, vitlök och lite ströbröd. Till det åt vi grönsaker och klyftpotatis. Gott!

Sen är det kul att min tabataträning inte bara inspirerar er läsare utan också mina söner. Här ser vi dem i sidoplankan.

 

Det är också gulligt att min yngsta son presenterade sitt första alster som en båt tills det blev en mask tills det blev en orm tills han själv inte mindes vad han egentligen gjort.

 

Alstret.

 

 

En annan bra sak är att termometern inte visar förra tisdagens gradantal.

 

 

Och att även om arbetsbyxorna are back, så tjatar han inte om dem varje minut han är klädd i annan outfit.

 

 

Gott är också att min 5-åring klappar min kind och säger: "Jag älskar dej ändå, mamma." efter att jag bett om ursäkt för att jag varit aningen grinig ikväll. Så fint och gott att jag ville grina, faktiskt.

 

 

Och jämfört med det, vad betyder då pengar?!?

 

Väldigt, väldigt lite.

 

(Synd bara att det blir så många tusenlappar in the end...)

 

 

 

 

Ännu en helg.

Te i soffan och tillbakablick på helgen.

Som inleddes med två fina vänner, hämtmat, vin, prat, skratt och sleep over.

 

När kvällen blev natt och vi var tvugna att sluta babbla för att krypa i säng, behövde vi inte bli irriterade för att vi inte avhandlat allt färdigt, för på morgonen satt vi i flera timmar och åt frukost tillsammans.

 

Två instagrammande tjejer som sällskap :)

 

 

Vid lunchtid åkte de hem till sina familjer och för oss blev det skridskor på ospolad is. Med betoning på ospolad.

 

 

Hjälmen måste ha varit tung för vår lilla unge. Men såklart måste man ha galler som brorsan.

 

 

Och så allt snor. Under hjälmen, liksom!

 

 

Sen gick vi hem och tränade. Alla fyra, faktiskt. Vi hade alla olika sidoplankastil. Min var fulast. Särskilt som jag (igen?!?) tränade i långkalsonger.

 

 

Senare lördagsdans till Magnus Uggla (herregud!) i långkalsonger (HERREGUD!!!).

 

 

Idag började vi dagen med träning. Johan innebandy, jag springtur och grabbarna skrillor igen. Johan förlorade, jag fick skavsår och ungarna blev arga för att det var så svårt att hålla balansen.

 

Sen lunch i solen.

 

 

Underbart! Solen värmde så skönt, så skönt. Jag hade också gärna somnat i någons knä.

 

 

Jag hade kunnat sitta kvar i timmar. Men ofattbart nog hade vi lovat barnen att åka till badhuset på eftermiddagen. Hur vi då tänkte?!?! Rookie mistake. Aldrig lova barn något när förrän minuten innan.

 

Som tur var tänkte nästan inga andra lika dumt som vi, att det var en bra idé att spendera tid inomhus en fin dag som denna, så badhuset var lugnt och skönt. Barnen hade superkul och det kändes (nästan) värt besöket.

 

Jag kan återigen lägga en härlig och skön helg bakom mej.

 

Barn som leker finfint med varandra (för det mesta utan "mamma-han-tog-min-gubbe-tjat).

 

 

Gott dricka, färska blommor (asdyrt stressköp i Stockholm innan tåget) och fina vänner.

 

 

Ny vecka coming up. Kvällsjobb, BVC-besök, utvecklingsamtal på förskolan och badrumsfix. Veckan kommer att flyga fram men ändå känner jag att jag gärna haft några fler timmar kvar av denna helg.

 

Men det här ska nog bli bra, det här...

 

 

Skitsnack.

När jag nu är så sjukt motiverad och målinriktad. När jag nu är i full gång med löpning och tabata. När det känns superbra och kroppen både mår bra och formar sej som jag vill.

DÅ!

Då blir jag så fruktansvärt arg... Nä, förbannad! Jag blir förbannad.

På bajset.

Nu ställer jag en seriös fråga till alla löpare där ute (Zara, Eva till exempel). Hur i helaste helvete gör ni för att inte bli nödiga ett par kilometer in i springet?

Ja, jag går på toa innan. Ett par, tre gånger till och med. Men varenda (aningen överdrivet, men nästan) gång blir jag nödig. Och nu snackar vi både ettan och tvåan.

Alltså, ettan kan man ju jogga in i buskarna och fixa. Komma ut med pinnar i håret visserligen men ändå.

 

Fast tvåan. Tvåan, för i helvete! Hur gör man med den?!?

 

Det här problemet är på riktigt. Jag fattar ju att man tror att jag skämtar. Bajs och kiss och sådär, en 3-åringshumor. Men jag lovar, this is a problem!

 

Så snälla löpare out there! Ge mej råd!

 

Eller är jag ensam med detta bry?

 

Grabbar hemma.

They are back.

 

Allt är åter i sin ordning. Det vill säga - soffan är i oreda, Copacabanana spelas på Spotify, usla truddelutter från spel i mobilen irriterar, jag får blöta pussar, jag trampar på legogubbar och torkar små stjärtar.

 

Gott i mammahjärtat, alltså.

 

Innan bröderna ramlade in, hann jag med underbar springtur och lunch i solen med maken.

 

 

OCH en god bok. Vansinnigt härligt, mysigt och energigivande. För att uttrycka det larvigt och irriterande störigt.

 

 

Sen gjorde jag det jag gör bäst. Eller jag menar, det som jag TROR att jag gör bäst. Jag lekte frisör. Äntligen någon som gör som jag säger. Sitter still. Eller i detta fall, ligger still.

 

 

Hon somnade av allt pyssel.

 

Skön gott och blandat-helg. Redo för en ny vecka med fullspäckat schema. Känns helt okej eftersom det är då jag funkar bäst, när saker och ting händer.

 

Nu måste jag fokusera. Jag och maken ligger lika i "Så ska det låta" och det känns definitivt inte okej. Jag måste vinna! Alltså, jag måste vinna!

 

Ha en fin vecka!