I fyra och en halv vecka har vi levt i paradiset. Ni har ju sett mina bilder och läst mina inlägg. Och som jag skrev sist, vartenda ord är sant.
I detta inlägg tänker jag summera vår resa. Inte i text ni redan läst eller bilder ni redan sett. Mer hur det har varit för oss fyra på denna resa.
Så här tänkte jag;
Lennon.
Vår stora kille. Han har verkligen förvånat oss under den här tiden. Han är i vanliga fall ganska försiktig och avvaktande. Här har han däremot varit modig, framåt, nyfiken och otroligt social. Han har hängt med June och Sophie från första veckan och språket har aldrig varit något bekymmer. Nu startar han själv konversationer och har inga problem med förståelsen. Både June och Sophie är så imponerade av honom. De är fascinerade över hur enkel han är att vara med, hur snabbt han snappar upp saker och vilka bra frågor han ofta ställer.
Han har älskat våra dagar på stranden där han slängt sej i vågarna utan att blinka. Han har sprungit runt och lekt för sej själv i vattnet och varit glad och lycklig. Dessutom har han lärt sej att simma utan sina armpuffar! Han har hjälpt sin brorsa i poolen, hållit honom i handen, berättat sagor för honom, och försökt lära honom att spela på våra mobiler.
Han har sovit färre timmar än vanligt men ändå varit pigg och glad. Han har uppskattat allt nytt han sett och lärt sej och knappt nämnt Sverige.
Han har vuxit otroligt av denna resa!
Vince
Vår lilla galning. Han har, från dag ett, charmat varenda en vi träffat. Han har gått omkring i sina arbetsbyxor med ett svärd instoppat i hämporna och varit äckligt söt. Han har varit argare än argast och envisare än någonsin. Har han inte fått sin vilja igenom har han slängt sej på marken och gallskrikit, var vi än har varit. De tre första veckorna vägrade han prata med någon annan förutom oss. Direkt någon tilltalade honom glodde han ner i golvet. Trots detta, har alla blivit förälskade i honom. Alla vi träffat har bara stirrat på honom och utbrustit: "Oh, my GOD! He is so cute!"
De två sista veckorna dock, har han pratat med både June och Sophie. På engelska! Endast när det passat honom förstås, absolut inte på begäran. But still!
Även han har uppskattat våra utflykter. Han har älskat hänget vi poolen och alla lekparker. Dock har han avskytt dagarna på stranden eftersom det varit en katastrof när han fått sand på sej.
De människor vi har mött här, har konstaterat det vi gjort för längesen - ingenting kommer någonsin att stoppa honom från att uppnå det han vill.
Lennon och Vince
Alltså, jag vet att det pågår en het debatt om genus å så där. Och visst, I am all for att killar och tjejer ska bemötas på samma sätt och att killar kan ha rosa å att tjejer kan leka med bilar och bla bla bla!
Men!
Under hela denna resa, och då menar jag hela denna resa, har vi inte hört annat än dessa fraser från folk;
"Oh, my God! Your girls are so beautiful!"
"Wow! Your girls look like angels!"
"You have such cute girls!"
Vi ba, thank you! Fast please, enough already!
Nåväl.
Våra grabbar har varit fantastiska tillsammans. De har lekt och haft superkul ihop. Syskonbråk, absolut! Men ingenting som vi inte kunnat hantera. Det är så gott att de har varandra och att de dessutom leker bra ihop.
Johan
Så här har han suttit när vi hängt hemma i huset, i solen med en gitarr och en (konstig sorts) öl. Han har uppskattat att bara vara ledig. Ingen tomt att sköta eller något projekt att bygga. Inga tidiga morgnar. Massor av häng med grabbarna, sol, bad och musikaffärer.
Johan har rest mycket innan vi träffades, dock inte till USA. Därför har det såklart varit spännande och roligt för honom att få se ett nytt land. Och det bästa av allt - han kan absolut tänka sej att vistas här en längre tid!
Jag och Johan
Med ingen annan än Johan, hade jag gjort en sådan här resa. Att resa med småbarn är definitivt ingen smekmånad. Jag är otroligt glad över att både jag och Johan har resvana. För när jetlagen smäller till eller när någon unge skriker och är galen på en restaurang eller när man bor i flera veckor hos någon och inte vill störa alltför mycket, då lovar jag att man inte är särskilt kärleksfull mot varandra.
Men vi kan läsa varandra rätt väl, jag och Johan. När den ena fått för mycket av säg, en skrikande eller gnällig unge, vet det andre det utan att behöva få det fräst till sej. Vi har pratat om det, jag och Johan, hur man innan resan tänker hur underbart och härligt man ska ha det. Så ligger man där sen, i samma rum som ungarna. I varsin säng dessutom, med varsin unge och ba, jahapp...ska vi pippa på toan då...? En resa med småbarn prövar äktenskapet, for sure!
Såklart visste vi det innan vi åkte. Vi fattade ju att det inte skulle bli min och Johans resa, som det alltid varit förr. Men ibland... Ibland har vi ändå drömt oss bort till hur det var innan barnen. Vi har gått där på kvällen, efter en tidig middag med barn som snart måste stoppas i säng, och sett så många mysiga restauranger vi gärna hade besökt, men som med två trötta barn hade varit rena mardrömmen att slå sej ner på. Vi har flera gånger velat stanna längre på stranden men insett att det är lika med självplågeri eftersom att när barn inte vill mer, så vill de inte mer. Punkt.
Men vi är ju vuxna nu :) Inga fler sena nätter på coola hak för att sedan ramla hemåt framåt småtimmarna och sova till långt efter den tid vi numera obarmhärtigt väcks vid.
Men som alla säger...
Allt har sin tid. Och vi njuter av den som råder nu (men snart är de utflugna å då jävlar ska jag dricka martini efter klockan sex och aldrig mer titta på barnmenyn innan jag bestämmer mej för ett visst ställe!).
Dessutom har vi ju fått några kvällar för oss själva, jag och Johan. Vi kan inte med ord uttrycka vår tacksamhet till June och Sophie, som med glädje tagit hand om våra grabbar när vi antingen ätit en god middag eller gått på bio eller strosat i någon affär.
So just to be clear - vi klagar inte! Vi bara konstaterar. Att resa med barn är...
Annorlunda.
Jag...
...lämnar USA med tårar brännande bakom ögonlocken.
Jag älskar detta land. Har alltid gjort. Och kommer alltid att göra. Det är med sorg i hjärtat jag åter lämnar det.
Jag har upplevt så otroligt mycket här. Saker jag varit med om och människor jag har träffat, har format mej till den jag är idag.
Mycket här har varit svårt, jobbigt och tungt. Men största delen är bara glädje för mej. Så mycket lycka, så många skratt, så många lärdomar och så mycket spännande!
Jag är oerhört ödmjuk och tacksam inför det jag fått uppleva här. Jag kommer aldrig att kunna skriva eller säga i ord, allt fint och gott jag har i detta land. Att jag nu fått visa min familj det liv jag levt här, är ett fantastiskt privilegium som jag varje dag tackar för!
Men inget av detta hade jag fått uppleva om det inte varit för en av mina närmaste och käraste vänner någonsin.
Min fina och underbara June <3
Hon har låtit oss bo i hennes hem i över fyra veckor. Hon har lekt med mina barn, pussat dem och tagit hand om dem. Allt hon gjort för mej genom åren och det hon gjort för oss under denna resa, kommer jag aldrig att kunna återgälda.
Dock har hon all vår kärlek och beundran! She is just fabulous! There is no one like her. No one!
We love you, June <3
Nu måste jag sluta skriva. Jag ser inte längre tangenterna för alla tårar.
Tack för allt vi fått uppleva! Tack för alla fina och fantastiska människor vi träffat! Tack för alla vänner som finns här! Tack för all kärlek, all sol, alla bad, all god mat och alla skratt!
Verkligen. Från djupet av våra hjärtan - TACK!
Nu åker vi hem till kalla Sverige och kramar om saknade familjer och vänner <3
