Söndag.

Det brukar vara livliga diskussioner om vems/vilkas tur det är att hoppa på studsmattan. Många barn som vill samtidigt, hela tiden och jämt. Eller barn och barn. Katter också. Tydligen.

Man måste turas om. Alla kan inte få allt samtidigt, hela tiden och jämt.

Liten 2-åring får heller inte följa med storebror på första fotbollsträningen. Det suger, tycker Vince.

En förväntansfull storebror och en avundsjuk lillebror.

Svårt det där med "jag vill också buäääää buääää buääää!".

Senare under dagen lämnades ingen unge utanför. Alla fick göra samma (för guds skull!!!).

Den lilla tyckte dock att det hade slarvats. Outsinlig energi.

Fiske sen. För barnens skull. BARNENS SKULL.

Då är det tråkigt när vissa pappor ba, kolla på mej!

Medan andra pappor lägger en trygg arm även runt våra ungar.

Så lungt och fridfullt. En sten. Ett fiskespö. Glittrande vatten. Blicken på flötet. Gupp, gupp...

Nä, just ja. Vi hade visst några ungar att ta hand om också.

"Nä, sitt inte där!" "Var försiktig!" "Nu räcker det med kakor!" "Akta kroken!" "Nej, nu är det brorsans tur!" "Nu är ni för många på stenen!"

Etc etc tills jag sa tack och hej för mej. Lämnade maken med grannpappan och ungar. Behövde duscha efter springtur (så fick jag det sagt också).

Men se det kunde jag se mej i stjärnorna om. För det fanns inte så mycket som en droppe vatten i kranarna. Nähä, tänkte jag och hällde upp cola med is i stället (jag var förstås asa-irriterad men det är så I-landsaktigt att jag gärna inte erkänner det).

Så kom grabbarna hem och jobbade vidare på gräsmattan.

Jag fortsatte att dricka min cola och tänkte att det varit en väldans härlig helg. Lugn och skön.

Gott.

Önskar er en fin vecka!

Stoppa tiden OCH min makes sånglektioner.

Det är tråkigt, tycker jag. Att Vince börjar prata rent. Att han inte längre kallar sej själv Viff, utan klart och tydligt uttalar sitt namn korrekt. Att han säger saker som en pojke och inte som en bebis.

Ååååhhh, tiden går för fort!

Men jag känner mej splittrad. Å ena sidan är det skönt att de blir större och mer självgående. Å andra sidan vill jag ha en bebis som varken kan prata eller gå.

Men nej, jag vill inte ha en till. Det är inte det. Jag vill... Jag vill att... Jag vill...

Äh, jag vet fan inte vad jag vill!

Inte ha fett hår iallfall.

Men min hippa frisör säger att jag inte får tvätta det för ofta. Max en gång i veckan. Fräscht, va?!!

Vi tog en promenad idag, jag och Viff. Förlåt, Vince (faaaaan oxå!!!!). Det var mysigt. En hund rullade sej i bajs och två hundar åt bajs.

Sen kom våra grannar över. Dom är fina, dom. Det finaste med dem, eller med en av dem iaf, är att man aldrig känner sej fel i fett hår och hängiga mysbyxor.

För även Sandra kör "vi-bor-på-landet-och-ingen-jävel-bryr-sej-stilen".

Själv var hon mest nöjd med sin sängkammarblick. Jag vet inte, jag.... ;)

Lennon, vår snart 5-åriga son, han går mest runt och sjunger. Hans pappa har lärt honom en högst olämplig sång. Den går så här:

"Om du letar efter röka
när du är i Göteborg.
Upp vid näckrosdammen, Vasaparken
eller Femmans torg.

Se upp för skvallerbytta bing bong,
sitter som på nålar.
Ett tu tre är Bängen där å trålar.
Torskar man finns ingen
förmildrande omständighet."

Jag är förskräckt, såklart. Skällde på mina barns pappa idag. Uttryckte tydligt mitt ogillande. Då fick jag svaret;

"I might not be father of the year."

Joråsåatte...

Å mitt stora hjärta har inte den minsta aning om vad han sjunger. Åtminstone hoppas jag det...

Fredagskväll.

Fredag.

Härligt, tycker jag.

Mys med familjen. Visst brukar man ha det på fredagskvällar?

Jag sitter här och tänker, är det så här det kommar att vara from now on..? Att jag sitter som ett frågetecken och ba, jaha...nä, om jag skulle ta och diska undan lite då.

Maken: "Följ med här. Vi har lite att fixa innan vi flyger upp dit."

Lennon: "Gå in först du, jag kommer sen."

Maken: "Flyg upp hit."

Lennon: "Mäh! Hur kunde du komma upp dit?!?"

Vince: "Jaaaaaaaaa!"

Jag: "...???...???...???..."

Men dom är allt fina, mina killar.

Although, jag kommer aldrig att fatta tjusningen med tv-spel. Aldrig.

Jag myser med disken, jag. Och plocket. Tur att tråket blir roligare med ett kylt glas fyllt med rosé.

Välkommen sommar!

Idag sprang jag och Geisha. Ser ni henne, vår svarta?

Så lat att man ramlar omkull. Jag springer asalångsamt efter långt springuppehåll och ändå är hon flera mil bakom mej. Saknar schäfern som drog mej fram. Det kändes så mycket lättare med honom.

Oh, well.

Imorrn lördag. Första helgen på länge som inte är planerad in i minsta sekund. Skönt, tycker jag!

Trevlig kväll, hörrni!

Ljuset.

Underbar tid. Våren.

Det är så ljust, härligt och varmt.

Man kan vara ute länge. Man får saker gjorda. Man känner sej piggare.

Eller man och man. JAG!

Dock...

...är det inte lika enkelt att natta ungarna längre. Vince ligger där i sängen och gastar; "Mamma, släck! Släck då!"

För att inte tala om hur nästintill omöjligt det är att få in dem på kvällarna.

"Kom nu. Ni ska vi duscha."

Så väntar man...

...och väntar...

...och väntar lite till...

...tills man inte orkar vänta längre.

Då ser man till att papporna tar tag i saken och får in alla ungar. Om man med "tar tag i saken" menar stå och prata tills en sträng mamma (läs: jag) ropar att nu får ni (fan) komma in!

Sen börjar nattningsmaratonet. Om man ba, ge mej styyyyyrka!!!

Snart helg iallafall!

Tungt.

När jag var ung. Eller ung och ung. Det är jag ju fortfarande. Jag menar förstås när jag var yngre, skrev jag ofta när jag var ledsen eller nere. När jag funderade på något. När jag inte var så lätt till sinnes.

Så är det inte längre. Nu är det tvärtom. Nu skriver jag oftast när jag är glad och upplyft.

Därför har jag inte skrivit på sistone. Jag har inte varit särskild glad.

Men nu börjar det tunga att lätta. Det är skönt.

Så nu lägger jag ut några bilder som gör mej glad. För att hjälpa det lätta på traven.

Och hur kan man inte bli glad av denna bild? Lennon med sin fina Stina <3

Eller den här. Igen, Lennon och Stina.

I helgen har bästa mormor och morfar varit här. Det har också gjort mej glad.

Mys och kramar med så många fina ungar. Här med Vince och Maja.

Sliten och osminkad jag med en väldans söt Nova.

En glad Vince är en glad mamma Kicki. Här med ny cykel.

Varm och stor eld på Valborg. Det var fint och jag kände mej glad.

Men så kom jag på att Johan jobbade och då blev jag lite låg igen. Han är ju så fin och då är det väl självaste fan att han måste jobba jämt (överdrift, but still).

Fast så kom jag på att det finns så mycket att vara glad för.

Barn som leker och är så söta, så söta,

eller barn som äter godis och tittar på elden med stora ögon.

Dock varade inte min gladhet så länge, eftersom flugorna från helvetet invaderade vår fasad. Och detta är bara en liten del av vårt hus. Hela jävla södersidan var täckt.

Vi googlade och det stod att det är ett typiskt beteende av "vindsflugan", att välja ett hus, och jag upprepar, 1 hus och sedan värma sej där. Nämen, jag känner mej utvald och unik. Verkligen. Det är kul att dom verkar gilla det. Vårt hus. Vårt jävla hus och ingen annans. FAAAAAN!

Men jag ÄR glad. För helgen har varit fin. Rolig lördag med härliga människor, relax, vin och hotellnatt med pipp...nä, jag menar en god natts sömn.

Imorrn blir det dock tungt igen. Men sen hoppas jag att det är över, allt det tunga.

En fin vecka, önskar jag iallfall er!