Kalas.

God kväll.

Den här timmen vi har fått. Jag vet inte, jag. Men jag tycker att den hade kunnat stanna där den varit. För att man skulle få sova en extra timme är lite som ett skämt. Iallfall när man har småbarn. Jag lovar, det känns INTE som man vunnit tid när barnen kvittrar och klockan visar något som börjar med 05.

Oh, well.

Jag har funderat på en sak. Det här med att vara med på bild. Att jag, när någon tar kort på mej, ler precis på samma sätt varendaste gång.

Låt mej illustrera.

Här har min pappa tagit en bild. På mej och mina söner. Jag ler.

Å sen tog min mamma ett kort på mej och finaste brorsdotter Olivia. Jag log. På exakt samma sätt.

Sedan ett kort på mej och kära vännen, Rosie. Taget av Rosies man Johnny. Igen log jag. Intet nytt under solen.

Och det är sorgligt på något sätt. Att jag inte har några nyanser. Att jag inte kan improvisera. Jag bara ler, liksom. Som fanns det ingen morgondag.

Ointressant. Verkligen.

Sen tänker jag att det nog inte är någon som bryr sej. För jag inser såklart att det här med mitt leende är ointressant ur många aspekter.

Så jag berättar om helgen istället. Som varit så fin å härlig.

Som inleddes med middag hos tjejen på bilden ovan och hennes blivande man. De hade lagat så god mat att man dog. Fast det gjorde vi ju inte. Dog, alltså. Nä, vi skrattade. Och skrattade. Och skrattade. Oss igenom hela kvällen. UNDERBART!

Hemma hos våra barn fanns mina älskade föräldrar. Det är vi så tacksamma för! För på lördagskvällen kunde jag och maken gå på bio. Det, efter att ha suttit i några timmar på restaurang och ägnat oss bara åt varandra. Nåja, åt maten också. Ovärderligt!

På söndagen, alltså idag, fyllde finaste pappan i världen 63 år. Det gjorde också finaste Alma. Inte 63, då. Utan 9 hela år!!! Det firades såklart med tårta!

De flesta firade i Zlatan-tröjor (fruktansvärd utstyrsel om ni frågar mej) (men det gör ni ju förvisso inte).

Ovan: Axel, min pappa Lars, Lennon, Alma och Vince. Liggandes ser vi Olivia <3

Jag ville fira Halloween och drog därför på mej strumpor i rätta färger. Och detta kort är intressant! För jag tänkte att nu jävlar ska jag inte le. Fast vid närmare eftertanke kanske jag borde ha gjort det. Och inte suttit som man (jag) gör på toaletten.

Nåväl.

Helgen är slut för mej och maken. Dock inte för barnen. Imorrn är dagis stängt och därför hänger de omkring med mormor, morfar och kusin Olivia.

Gott!

Så...

Med tanke på den här timjäveln vi har "fått", tänker jag att dagen varit lite väl lång och tackar därför för denna vecka.

Godnatt på er!

Ensamheten.

Jag minns ärligt talat inte när jag gick på toa ensam sist. Antingen är det något barn som vill berätta något viktigt eller så är det ett annat barn som vill hoppa från pallen mittemot toalettstolen och bli emottagen (inte alltid så avslappnande när man har privata behov att uträtta).

Så imorse när inget barn än var vaket, tänkte jag att det här var ju längesen. Längesen badrummet var tomt på ungar.

Men är det inte den ena, så är det sannerligen den andra...

Och det är klart man undrar om hon tyckte sminkningen blev okej, med tanke på hur hon glodde.

Fast å andra sidan har jag aldrig varit någon ensamvarg heller.

Höst.

Först - tack kära ni som gett råd angående min långsamma springning. Intervall är svaret. Jag visste ju egentligen det. Men ni vet, ibland önskar man att man kan få ett bättre svar än vad man faktiskt vet att man kommer att få. Typ som när man vill gå ner i vikt. Då vill man inte höra att man ska äta mindre och röra sej mer. Då önskar man att någon ska säga, ät på du och skit i motionen. Sov mer istället, då går du ner alla kilon du vill. Eller man och man, JAG önskar att jag kunde få sådana orimliga svar. Men okej, jag får väl lov att köra igång med mina intervallpass igen, då.

Nu är det söndag igen. Och jag har ont i min fot. Men inte så att jag smäller av. Bara vanligt ont. Men är man en löpare av rang, så... Nä, let me stop me right there.

Hösten är fin, tycker jag. Idag njöt vi i vårt paradis. Solen strålade oss rakt in i ögonen.

Så gott, så gott att bara vara. Hänga med mina killar,

och min svarta vovve.

Vi har hunnit med massor under helgen. Jag har jobbat, vi har trängts på IKEA och fikat på Svampen. Eller säger man I svampen...? Oh, well! Så här glada var vi  iallafall.

Och detta fina överkast fick jag med mej hem. Eller fick och fick.

Jag fick sådan lust att fixa nytt överallt. Men den känslan gick över rätt snabbt när jag öppnade dörren till vårt gästrum. Numera tvättrum :(

Dessutom vet jag inte var vi ska ställa den hära;

Nu står den i vårt sovrum och stör. Den fyller absolut sin funktion under träningspass och så, men övrig tid skulle man behöva ett garage eller två. Eller man och man. VI!

Fixa nytt här hemma skjuts alltså upp på obestämd tid. Till advent, kanske...

Veckan som kommer, blir underbar. I just know it! Jag ska hänga med så många fina att jag inte tror det är sant. Sen händer mycket kul på jobbet. Och till helgen kommer mina älskade föräldrar <3

Jag är tacksam! Så tacksam.

Och nu en bild tillägnad Rosie och Ulli.

Nedan - hund med tänder ;)

Snabbare.

Det här med springning. Jag måste faktiskt skriva om det. Igen.

För jag undrar om det finns någon därute med springkunskaper. Jag måste få vetskap om hur i helaste faen man tränar upp farten?!?! För det är något fel med min. Springer jag 3 km eller 6 km eller 7 km eller 5 km eller 5 meter, så är går det lika fort. Eller may I say långsamt.

Det är mycket irriterande. Mycket!

Eller så lägger jag ner det här springeriet. Börjar med någon annan sport. Säg schack.

Min fråga, alltså -  hur tränar jag upp farten? Utan att drabbas av akuta bröstsmärtor!

Anyone?

Fint stretchsällskap efter dagens springtur.

Onyttigt.

Veckan som gått, då.

Jag har jobbat. För er som inte vet så har jag ett fantastiskt jobb med ännu mer fantastiska kollegor och det är ju fantastiskt, fantastiskt. Så det har gått alldeles utmärkt att ta sej igenom arbetsveckan. Although, jobbar jag imorrn också. Helt okej, ändå.

I övrigt har jag spårat ur. Kan man säga. Jag äter så mycket onyttigt och jag har ingen som helst ursäkt för det. Dåligt. Kan man säga.

Annars kan jag meddela följande;

- Jag har lärt mej använda plattång utan att bränna varken panna eller fingrar.

- Geisha åt igår upp ALLT kattbajs i lådan.

- Jag har troligen överansträngt min fot och får nu tillbaka för gammal ost, då jag tidigare skrattat ut maken efter att han överansträngde sin häl. Jag ba, men guuuud, hur gammal ÄR du?!?! Nu ba, jaha, det händer visst även den bäste...

Och det är tydligen allt jag kan åstadkomma i bloggväg denna fredag.

Nu tänker jag fortsätta mitt orimliga ätande. Man vill ju inte chocka kroppen, liksom. Och Idol på det.