Massor av kärlek.

Hej, hörrni!

Jag lovade ju en massa bilder. Jag gjorde det. Och det ska ni få. Såklart! Jag ber om ursäkt för dröjsmölet. Men jag har en mycket bra ursäkt.

Baksmällan from hell!!!

Jag hade glömt bort hur vidrigt det är. Men jag anar att ni bryr er föga. Det är väl bilderna ni vill åt.

Så håll tillgodo.

Blek, glåmig, nervig och glad.

Men med lite hjälp så...

...började det ordna upp sej.

Nej men, alltså shit! Jag orkar inte ens hitta på fyndiga bildtexter. Jag mår så uselt att jag faktiskt undrar om det ändå inte är någon sorts magsjuka jag lider av.

Ni får nöja er med bilderna ovan. Jag måste sova. Bli frisk. Bilder kommer en annan dag.

Hahahahaha. Åh, vad roligt! Kul skämt, Kicki.

Nä, gud! Jag har inte ens någon humor kvar.

Då är det ju tur att en bild säger mer än tusen (bakfulla) ord.

Enjoy!

Nummer 77. Kicki A. Gift med nummer 66.
"Lantis som är gift med Jon Bon Jovi look alike och längtar till staterna."

Nummer 66. Johan A. Gift med nummer 77.
"Får ett hjärta att brinna mer än Jon Bon Jovi."

Det är vi det.

Som ovan, jag i klänning med döskallefjärilar och maken med kostym, anlände vi till festen för att fira kära vännerna Rosie och Johnny på deras dag.

Vackraste, vackraste bruden. Så lycklig <3

Jag och Pia. Så nervösa inför ett självpåtaget uppdrag att vi knappt kunde le fint in i kameran.

Tur att det fanns många härliga vänner som kunde lätta upp stämningen.

Maria, Pia, Sinnika och jag.

Min fantastiskt trevliga bordsherre, Kalle. Stackarn... Jag var verkligen inte trevlig innan mitt självpåtagna uppdrag var utfört. Mer "här får du min ångest, hjälp mej hantera den" och det gjorde han, minsann.

När det självpåtagna uppdraget (lugn, ni blir snart varse) var över, var jag så lättad och glad och lycklig att jag helt enkelt var tvungen att kyssa en av mina finaste vänner!

Varken brudgummen eller Jon Bon Jovi verkade misstycka.

De var mest fulla och väldans glada.

Nä, hörrni...

Jag måste verkligen avsluta detta inlägg. Jag ramlar snart av stolen. Och så måste jag packa inför en veckas semester på Västkusten. Vi skulle ha åkt idag, men med tanke på hur jag började jag dagen, med TREO, resorb och kex, så sköt vi upp resandet. Man är minsann usel! Mamma och allt...

Jag avslutar alltså detta inlägg med följande ord:

Gårdagen var en av de finaste, roligaste och värdefullaste dagar jag någonsin haft. Tack, Rosie och Johnny för att vi fick dela er glädje!

Tack alla fina som gjorde dagen till vad den blev!

Tack, älskade make för att du låtit mej vara orimlig idag!

Och tack, finaste, finaste Pia för att vi gjorde det! Jag är så glad att det var med dej!

Nej, jösses! Vad snuskigt det blev. Gud, jag kan inte ens skriva vad jag menar. Så för att klargöra, jag har inte legat med Pia.

Jag måste lägga ner nu. Det är uppenbart.

Så...

Det självpåtagna uppdraget...

Med viss tvekan, delar jag nu med mej en bit av gårdagen. Please, have in mind att jag var fruktansvärt nervös och att jag INTE är någon sångerska!!!

Men varsågoda! Min och Pias tribute till brudparet.

Stundande bröllop.

Fotboll på teve. Å jag lovar er, jag försöker känna lust, vilja å spänning.

But, nothing.

En stilla undran, bara. Hur får dom gräset randigt?

Other than that, nothing.

Men inför imorrn känner jag allt det där jag saknar ikväll - lust, vilja och spänning. Jag ska på bröllop. Rosie och Johhny ska gifta sej. Det ska bli såååå kul att äntligen få se min kära vän stå brud. Och festen, oh my! Kommer att rocka!

Men först måste jag vänja mej vid mina silikonpattar.

Som två skavsårsplåster, ser dom ut. Och dom är inte särskilt bekväma. Eller snygga. Eller rimliga heller, för den delen. Men dom fyller sin funktion. Jag kan visa min bara rygg utan fula bh-band.

Sen det här med min sminkning. Sotning. Det blir nog bra. Så länge jag inte ser ut som en tvättbjörn...

Håruppsättning, sen. Varför bokade jag inte tid hos min hippa frisör?!? Då hade jag sluppit den där timmen imorrn när jag kommer att stå framför spegeln och väsa olämpliga ord som förmodligen snappas upp av vår 2-åriga härmapa.

Nämen, det känns tryggt det här. Det här med min utstyrsel. Jag verkar ju ha koll.

Jorå...

Koll eller inte. Spelar mindre roll eftersom min klänning kommer att rädda hela smink- och hårfiaskot.

Den och min lilla väska.

Ja, å pattarna, förstås!

Nu hoppar jag i säng. Jag orkar inte med min makes och min mammas men-jobba-framåt-då-för-fan-kommentarer till Zlatan och kompani.

Och den som vet får gärna svara på min fråga. Hur får dom gräset randigt på fotbollsplanen?

Den frågan känns viktig, så här i EM-tider.

Konfliktfritt.

Streptokocker (Vince). Spyor (Lennon). Ögoninflammation (jag). VAB (Johan).

If I am happier...?

Märkligt nog, så jo. Lite.

Inte glad över sjukdomar, såklart. Men lättare till sinnes. Trots att min Iphone faktiskt är död. På riktigt. Alla bilder, alla filmer, allt annat - gone with the wind. Borta. Ajöss. Bye bye. Ingen garanti. Kommer att kosta mej ett tusenlappar.

Skit! Verkligen.

Men jag gråter inte floder. Förvånansvärt nog.

Mer, whatelse is new?

Uselheten fortsätter dock.

Idag i form av jag-orkar-inte-ta-en-endaste-liten-konflikt.

Därför cola till maten.

Och visst, ät bara lingonsylten du. Skit i mina hemmagjorda älgbiffar. Gör det bara. Jag tar ändå ingen konflikt.

Vad skönt det är ibland. Att göra så. Säga ja till vad de än vill ha.

Cola - javisst! Glass - jajamensan! Spela dator lääänge - be my guest! Frukt efter tandborstning - why not?!? Kex före maten - ta du bara!

Lugnt och skönt.

But oh, the dåliga samvete...

Usel.

Mycket är uselt just nu.

Jag till exempel. Jag är usel i alla kategorier at the moment. Och detta konstaterande är inget fiskande efter dementi på ovanstående insikt.

Som mamma - Oh, my God vad jag suger. Fett!!! Tålamodet is nowhere to be found.

Som fru - Om man säger så här, där suger jag ännu mer! Och inte på det önskade sättet...

Som vän - Är jag lika usel som i övriga roller.

Som matte - Knappt att hunden viftar på svansen när jag entrar hemmet.

I could go on. Men då börjar jag grina. Och jag tänker att det nog inte hjälper denna uselhet.

Jag sprang idag. Hade kunnat springa flera mil. Kände varken trötthet eller pigghet. Undrar om det var så Forrest Gump kände...?

Men jag kan nog inte bli så mycket uslare än så här, vilket inger hopp.

Och jag menar, det spelar väl ingen roll om Iphonen är död och därmed mina bilder borta, eller att bilarna (obs, plural!) måste lämnas in för reparation. Iallfall inte om 100 år. Då är det inte en jävel som bryr sej. Inte ens jag.

Ett sista klagande bara. Innan jag låter er slippa mitt usla sällskap.

Jag äter inte frukt. Gillar det inte. Men såklart är jag nu sugen på apelsin. Bara för att vi inte har det hemma. Why låta något gå enkelt, liksom? Jävla Murphy!

Men jag är inte den som är den. Närå, jag är en festis!

En riktig jävla festis, är jag!

Herre, vad jag svär sen!

Känslor.

Tack alla ni som visat omtanke efter förra inlägget. Det värmer!

Kan jag springa av mej min nedstämdhet, tro? Funderade jag idag och gav mej ut på en löptur den enda timmen under dagen då solen gassade.

Svar, nej!

Blev istället illamående, yrslig (bara att behöva använda ordet, liksom!) och darrig. Det där härliga träningshormonet utsöndrades aldrig. Snopet.

Oh, well. Illamående är också en känsla.

En annan känsla är känslan av att det blir en hel del jord att ösa. Om vi nu vill ha våra odlingar.

Ös på bara. Det är bara att ösa på (Johan).

Ytterligare en känsla. Att mina barn verkar lite arga på mej...

De blänger så.

Sen känslan av att livet i framtiden kommer att innehålla diverse sporter med boll.

Därmed en annan känsla. Rädsla. För bolljävlarna!

Men det är ju så sött när minsta springer med knubbiga små ben och sedan skjuter bollen så långt utanför målet som det bara går. Dessutom i pyjamas och stövlar.

Kärlek, the best känsla ever!

Så känslan av nostalgi. Att vilja vara tonåring igen. Med nytaget körkort. Första egna bilen...

Eller vad säger du, Lärarjäveln (sorry, kan fortfarande inte länka till dej)?

(Och ja, jag kanske överväger pimpning av vår Peugot 407, men det skulle jag aldrig erkänna. Särskilt inte som Johan läser min blogg.)

En vän tog bilden ovan och skickade till mej. Det är sann vänskap, det. Att veta vad ens vän uppskattar.

Känslan av att vara någon för någon.

Jösses, så djupt. Att jag bara orkar.

Fler känslor idag:

- Smärta. När linsen i högerögat gick sönder och fastnade under ögonlocket. Hur är det möjligt?!?!

- Hopp. När solen tittade fram och jag kände smaken av den kalla ölen jag skulle hälla upp och sätta mej med på altanen efter springturen. Men det vet vi alla hur det gick med det. Oh, the illamående.

- Irritation. Över att tvättberget ba, haha kolla på mej vad hög jag är!!!

- Glädje. Att min svikare till vän, som flytt till Dubai, kommit hem med sina ungar över sommaren.

- Nervositet. A whole other inlägg.

Alla känslor på en och samma gång.

One sure is a freak.

Still illamående.

Då borde glass, chips och cola vara rätta botemedlen.

Right...?