Syskon.

Jag har alltid älskat mina bröder. Såklart! De är ju mina syskon.

I tidig ålder I used to hate en av dem, men jag växte upp och insåg hur lyckligt lottad jag är att ha båda mina lillebröder.

De jobbar långt borta. I Chile. Jag träffar dem sällan. Ibland är jag ledsen för det.

Jag saknar dem ofta. För att de är väldans fina.

Det ser ju vem som helst!

Och så saknar jag dem för att mina barn gör det.

För att båda mina bröder älskar mina pojkar. Så där så att det syns tydligt.

Visst gör det...

Innan Vince gjorde entré, funderade vi på att inte försöka få fler barn. Jag får ont i magen när jag tänker på det. Känner djup tacksamhet över att Vince ignorerade mitt p-pillerknaprande och blev till.

Jag är oändligt glad att mina pojkar har varandra, för syskon är det finaste man kan ha.

Det är djur också.

Jag vet att Viola håller med.

Och Vince.

Jag är glad för hela min familj. Och för alla våra djur. Att de finns runt omkring mej.

För jag är ledsen.

Och det gör ganska ont.

Då är det en välsignelse att inte vara ensam.

Shopping.

- Du, Kicki!

- Ja...?

- Vad ska du ha på dej på mitt bröllop?

Frågar min vän Rosie.

- Tja...någon svart klänning. Enkel och stilren.

Svarar jag.

- Hur enkel....?

Frågar hon då, med en liten touch av panik i rösten.

- Alltså, jag vet inte. Jag måste kolla runt lite.

Svarar jag.

- På tisdag den 5 juni följer jag med dej och shoppar!

Säger hon och det finns varken tid eller utrymme för mej att protestera.

Så idag, tisdagen den 5 juni, följde jag med Rosie till "paradiset".

The köpcenter.

Hon rännde runt och ba, åååhhh kolla! Ååååhhh, den här! Och den här! Och kolla här.

Jag ba, när ska vi fika?

Det är fel på mej, jag vet det. Men jag kan inte det här med shopping. Jag har skrivit det förr och skriver det igen, jag avskyr verkligen att shoppa!

Å priserna sen! MY GOD!

Hutlösa! Det är skamligt!

Men jag är glad att jag tvingas iväg. För jag behöver ju kläder. Och oftast blir jag nöjd efteråt. Lite som med löpning. Jag masar mej iväg och efteråt känner jag mej duktig.

Idag inget undantag. Efter att Rosie släpat runt mej i trettiofem butiker, återgick vi till den allra första vi besökte (jag hade redan bestämt mej där men tydligen var det viktigt att dammsuga HELA köpcentret på klänningar), blev jag till sist med klänning. Och när klänningen väl låg i påsen kände jag mej mycket nöjd. Precis som igår efter joggingturen.

Dock är klänningen aningen opassande för bröllop. Men Rosie kan inte tänka mej i någon annan. Inte jag heller.

Så om två veckor går jag på bröllop i olämplig klänning. Godkänd av självaste bruden!

Underbart!

Hur klänningen ser ut...?

Det får bli en cliffhanger. Om lite mindre än två veckor visar jag min olämpliga bröllopsoutfit här på bloggen.

So stay tuned... (guuud, så töntigt skrivet!)

Rosie var också nöjd med vår shopping. För såklart kunde hon inte motstå att köpa någon sorts långkjol. Grå. Typ...

Personal shopper shoppar till sej själv (kan det verkligen vara rätt?).

Sen handlade jag ett prickigt paraply.

Praktiskt.

Och imorrn är det nationaldagen.

Ja....

Riktigt illa.

Först vill jag påpeka att jag sprungit 6 km idag, 5 km igår och 5 km i förrgår. Känner att jag måste klargöra det. Betona det till och med.

För resten av det inlägg är mycket, mycket illa. Hälsosamma människor bör ej fortsätta läsa. Faktiskt.

Mitt eftermiddagsfika.

Min middag.

Mitt kvällsmål (?!?).

Det är illa, jag vet. Och jag har inte ens några ursäkter. Bara en enkel förklaring.

Jag älskar skräpmat. Jag gör verkligen det. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra.

Det värsta är att denna dag inte, på något sätt, är särskilt olik någon annan.

Å kom inte å säg att jag inte varnade er!

Om helgen.

Härlig sommarhelg vid vattnet. Massor av sol och ljumma vindar,

känns jävligt avlägset när man måste dra på sej mössan på springturen.

Tur att helgen har förgyllts av goda vänner med fina ungar. Vince verkade villa byta föräldrar...

Glad Signe tittade snällt in i kameran.

Storasyster Alma och storebror Lennon var mindre roade av mitt "gör si, gör så, säg cheese". Men för att få tyst på mej ställde de upp till sist, med stela leenden.

Jag och Vince myste med en väldans lättroad bebis, lilla Hedvig. Och jag ber så hemskt mycket om ursäkt för min morgonlook.

Vince och jag ville pussas. Hedvig verkade inte misstycka.

Idag firade vi en cool 5-åring med konstiga paket. Jag kommer aldrig att fatta leksakerna ungar leker med nowadays. Och ja, jag ÄR gammal som gatan.

Sång och tända ljus för kusin Axel.

Så gott fika att man gick upp tre kilo bara av att titta på det.

Vince var i paradiset. Kusinernas storkusin, Albin

OCH Alma som lekkamrater. High five!

Nu är det tyst här hemma igen. Eller tyst och tyst. Barnen har ju inte somnat än, men snart är det tyst. Inga gäster är kvar. Alla har dom åkt hem till sitt.

Jag fick lite ont i magen när jag tänkte på att Malin och Maj är hemma i (dumma) Norrland igen. Efter sej lämnade de söta blommor. Fint och ledsamt på samma gång...

Och det var det djupaste jag orkade med idag.

Nu tänker jag lägga barnen och sedan mej själv. Jag ska krypa ner och titta på en film, sen somna på Johans arm (nej, det ska jag inte för det är så jäkla obekvämt, men det låter kärleksfullt och mysigt).

Skulle förbereda sängen mysigt. Ett nytt typ av plock. Sängplock. Never ending story, plocket...

Så jag kryper ner med riddarsvärdet och önskar er en god natt.

Och en fin vecka, såklart!

Det måste få ett slut.

Jag fattar ju det, att det finns gränser. Men jag orkar verkligen inte. Skulle bara ut med hunden och tänkte att om jag bara gick snabbt så skulle ingen se mej.

Då var det synnerligen korkat att vandra ut i en självlysande fleecetröja. Jag blev obekvämt medveten om det när grannarna i ett av husen verkade ha fest. Jag småsprang för att ingen skulle se mej i min utstyrsel, men den som missade mej måste vara blind.

Jag blir så trött på mej själv.

I have no limits. Whatsoever.

Förlåt, Rosie och Pia. Förlåt!