Åh.

Ikväll är en sån där åh-kväll.

Ni vet.

Förkylningen tog omtag - åh, nej!

Lennon är fortfarande sjuk - åh, neej!

Jag satte på tvättmaskinen för sent och måste därmed sitta upp tills den är färdig - åh, så drygt!

Katten hänger sönder nätet på studsmattan - åh, din dryga fan!

Jag glömde ge samma katt p-pillret igen - åh, helvete vad jag inte vill ha kattungar!

Jag åt för mycket mat - åh, vad mätt jag blev och nu orkar jag inte äta glass!

Allt plock efter nattning tog hela kvällen i besittning - åh, man hinner inget!

I could go on. Men det tänker jag inte. För vem bryr sej, liksom? Knappt jag.

Jag satte mej på altanen en stund.

Åh, vad fult det är med en studsmatta som stör idyllen.

Sen tittade jag på dataskärmen och blev vettskrämd.

Look at the giant spider!!!

Fick inte till någon klar bild eftersom handen darrade av rädsla. Åh, vad jag avskyr dem!

Men så...

Åh, vad jag älskar syrenen på vår framsida!

Så.

Slutet gott, allting gott.

(but still... åh, vad drygt med en tvätt som inte är färdig än på några timmar.)

Himmel och helvete.

Jag hatar inte mycket här i livet. Faktum är att jag sällan använder ordet hata.

Men nu måste jag få lov att använda just det ordet. Hata.

För jag hatar verkligen maskrosor. Så mycket att jag får ont i käkarna varje gång jag tittar ut genom fönstret och ser dom jävlarna. Hur vinner man kriget, liksom? När till och med maken har gett upp.

Fy fan!

Men mest denna sommar hatar jag nog dessa äckliga, äckliga kryp! Alla sju satt runt Ozzys hals.

Men det är inget man vill läsa om en söndagskväll, inser jag förstås. När man sitter där i soffan å ba, fuck, helgen e över! Då vill man kanske läsa en blogg som livar upp. Så kommer mitt hat. Ledsen för det, men jag var bara tvungen.

Nu, hatet åsido.

Det finns så många fler saker jag älskar. Å det är ju tur.

Till exempel:

När mina vänners cyklar står parkerade på vår uppfart,

för att dom sitter på min altan och dricker rosé en solig fredagseftermiddag. Vännerna, alltså! Inte cyklarna (funderar på syftningen i den meningen...? Lärarjäveln?).

En lyckad after work, ordnade vi iallfall, jag och Hanna.

Jag älskar också att min mamma åker många mil för att gå på Visukal (musikal på teckenspråk och svenska),

tillsammans med mej, min moster Lena och min kusin Maria. Åh, vad dom är underbara!

Angenämt är också när svägerskan dyker upp från tomma intet med den finaste Violen on earth <3

Så älskar jag ju mina ungar. Jag tjatar och dom gnäller, helgerna igenom. But oh, the love!

Dock är min stora sjuk. Jag tycker så synd om honom att jag vill gråta.

Det gör inte lillebror. Han är 2 år och då finns där inte mycket empati för sjuka familjemedlemmar. Han kör sitt lilla race. "Jaga mej då, Lennon! Lennon! Lennon! Lennon!"

Dryg och söt som satan!

"Varför du inte gå närmare, mamma?!?!" frågade ungen idag på promenaden.

Och jag ba, okej...lite då. För att kortet till bloggen ska bli bra.

Men närmare än så här vågade jag mej inte. Den krökte huvudet så konstigt.

Maskrosorna from Hell. Fästingarna från samma ställe. Ormar på vägar och i vatten. Alldeles för många glas rosé. Härliga skratt. Fin familj och fina vänner. Brist på vatten (nackdelen med att bo på landet med egna brunnar). Grillat. Sjuka barn. Och sång (mycket mer om det i ett senare inlägg;).

Det får summera denna långa helg som varit alldeles för kort.

Och vi bor i paradiset. Sannerligen.

Sjuk måndag.

Lille Vince är sjuk. Därmed är han och jag är hemma och myser.

Med andra ord - han sover,

och jag äter glass.

Man är simpel. Gottar sej så att man slipper dela med sej till sitt barn. Och som vanligt, man som i jag.

Vi behövde lite luft och tog en promenad med hunden. Då är det klart att man måste ta med sej bankdosan, två legodäck och en legogubbe. Det måste man ju förstå. Viktiga saker att ha med sej på en promenad.

Cute little weirdo!

Jag skulle laga lunch och eftersom storebror inte var hemma, lagade jag lax. Jag och Vince älskar det. Johan och Lennon tycker precis tvärtom. Jag blev bjuden på en supergod laxgryta i helgen men glömde ta receptet. Så jag var lite kreativ.

And voila!

Verkligen gott! Det tyckte både friska och sjuka.

Dessutom enkelt.

Bryn laxbitar och purjolök. Salta och peppra med citronpeppar. Häll över grädde och en klick dijonsenap. Sedan i med lite dill och gräslök. Låt puttra. And done!

Nä, kanske man skulle göra lite nytta. Städa badrummet eller nåt. Man som i not me. Lägger mej bredvid sjuklingen istället.

Det sa dom alltid på BVC när mina ungar var bebisar. Passa på att sova när din bebis sover. Och eftersom Vince fortfarande är min bebis, så tänker jag att jag följer de kloka barnsköterskornas råd.

Jag passar på.

Helg slut.

Fotbollslekis för vår stora idag. Så spelar dom match. Tre mot tre. Å min nya idol är genast deras fotbollstränare. För gud, hans tålamod. Som en ängels.

Min sons lag spelade inte med varandra utan mot varandra. När dom väl hade bollen alltså, vilket inte var särskilt ofta förekommande. Två tjejer i andra laget hittade en bebismask som de ville ta hand om och visa både sitt lag och motsåndarlaget samt sina mammor. Annars var det också roligt att brottas, jaga varandra och vinka till mamma och pappa. Tränaren var helt fantastisk! Tappade inte tålamodet en endaste liten gång. Hjälpte dessutom till med maskens sovplats. Guuud, jag hade fått en hjärtattack på stört.

Jag fick anstränga mej för att inte styra upp och ba, kom igen nurå alla 5-åringar! Läs spelet!!!

(jag skämtar!)

(typ)

Och nu måste jag tydligen klippa honom också. Så att han ser bollen. Finaste fotbollskillen, ever!

Den lilla var lite arg. Han ville ju också spela fotboll. Och inte fick han plocka bort konerna som visade vart spelplanen slutade heller. Orättvist!

Härom natten var han också arg. Gastade som en galning klockan 04 någonting. Ville ha sina "domma". Sina "domma" som han har när han klipper gräset.

Så han fick sina "domma". Och sov som en gris resten av natten.

And I couldn´t care less vad han har på sej om nätterna. Bara han sover!!!

Igår drog min make upp maskrosor från vår gräsmatta. Jag hatar maskrosor. HATAR DOM! Därför satt jag och tittade på när han slet upp dom. Jag var så upprörd att jag bara kunde sitta å vara arg. Ni fattar inte hur många dom är! Till sist bjöd jag till i några minuter. Hämtade varsitt glas öl. Det var jag värd efter all ilska. Johan fick också en ;)

Han må vara söt, ungen. Men jag lovar, det var svårt att säga tack och låtsas som att jag menade det.

Annars har vi haft finbesök. Cissi, Hugo och Stina. Det var mysigt, tyckte jag.

Häng med härliga tjejer för mej på lördagskvällen och häng med fina grabbar för mina pojkar hela helgen.

Så rara, så rara.

Kalas sen. Och det var kul. För barnen. Inte för mamman!

Jag bor nämligen i ett område som har irriterande många tårtbakande mammor. Duktiga sådana. Sådana som ger en prestationsångest med sina kreationer.

Sandra, inget undantag. Kolla, liksom!

Jag är sjukt imponerad! Hade hon inte bjudit mej på bubbel igår, hade jag inte gillat henne. Alls, faktiskt ;)

Alltså, pressen! Hur ska jag toppa det här i september på Lennons kalas?

(jag skämtar!)

(inte)

Önskar er så en fin vecka!

Hur jag är.

Det här, Christin Agnemyr! Det här får du göra om!

Måndagsfika på jobbet.

Men jag ursäktar mej med att nattsömnen varit usel. Fullmåne och vaken Vince. Nog var jag värd en cola på måndagens förmiddags(!!!)fika.

Ikväll har jag dock inte orkat hitta på någon lam ursäkt. Jag ville helt enkelt inte ha te till mina (onyttiga) kvällsmackor.

Klockan tolv åt jag lunch. Jobbade till klockan halv fem. Kom hem, lagade middag åt övriga familjen. Var fortfarande mätt efter lunchen. Medan familjen åt gav jag mej iväg på en springtur. Kom hem, nattade ungar och nu detta "näringsrika" kvällsmål.

Jag tänker att detta är bedrövligt. Att jag måste skärpa mej.

Så känner jag bara, vem bryr sej?!? Inte jag, inser jag.

Jag gör faktiskt inte det. På riktigt. Jag är förvånad själv.

Så är det med det, alltså.

Jahapp, jahapp...

Ni vet, vår yngsta. Lille Vince. Han brukar hänga upp sej på saker. Läser samma bok i tre veckor. Bygger samma sak av legot tusen gånger. Sjunger samma sånger tills man ba, please!!!

Just nu går/åker/springer han omkring med hörselskydd mest hela dagarna.

Å när han tilltalar någon av oss, skriker han. Som om vi skulle höra lika dovt som han. Guuuud, denna unge. Han är så konstig. Kan han inte ha efter mej ;)

Sitter i soffan och låtsas att jag tycker att det är okej att det är hockey på teven. Att det är självklart att Johan får se på det. Att det är spännande med landskamper. Att jag hejar på Sverige och tycker att det är en väldigt spännande match..

Fast i hemlighet hoppas jag på att Sverige ska förlora. Att alla lag ska förlora. Så att det blir slut på det här tramset. Så att jag kan fortsätta blippa fram och tillbaka mellan kanalerna och störa mej på att det inte finns något vettigt att titta på nu för tiden.

Mysigt sällskap har jag iallafall.

Man är gräslig.

Man, som i jag.