Koppor.

Så skulle vi fira jul med bror Jonas och hans flickor. Barnen har längtat så efter att få mysa med sina kusiner. Då tycker tydligen mina barns pappa att det passar sej att utveckla en barnsjukdom. Vid 34 års ålder (?!?!). Visst, visst. Det ÄR synd om honom! Verkligen. Men ååååhhhh, så irriterande! Särskilt som våra barn klarat sej från värsta vattkoppsepidemin i mannanminne (läs: Sjöboviksminne).

Såklart ville inte brorsan med familj träffa oss. Åh, vad ledsna vi var. Pojkarna, för att de inte fick leka med Olivia. Jag, för att jag inte skulle få pussa på nyfödd Viola.

Lennon var otröstlig. Därför bestämde vi oss för att ändå åka till Dalarna och träffa mormor och morfar, som tillhör den normala populationen och har därmed fixat prickarna under barndomen. Till min stora glädje insåg jag också att jag faktiskt själv skulle kunna åka och träffa Olivia och Viola. Mina prickar är ju avklarade sedan 30 år tillbaka (som sej bör!!!).

Sagt och gjort. Till Dalarna körde vi, på uselt väglag. Men det var det värt. För kolla! Vi kom till snön!!!

Våra barn har den finaste morfadern i världen, hands down!

Det tycker iallafall vi <3

OCH den finaste mormodern som fixar godaste julbordet på tre sekunder.

Efter lite lunch åkte jag till Olivia och hennes nya lillasyster. Och herre, så gott det var att få lukta på bebis!

Och pussa på stolt storasyster <3

Det är tur att jag har TVÅ yngre bröder som kan producera några mini-människor till. För då kan jag snylta på deras :)

En mysig lördag, alltså. Å inte behöver vi sakna våra katter heller. För här bor deras kattmamma Alma och kattbror Jan.

Nedan, Johan och Jan.

Innan läggdags, legobygge med koncentrerad morfar.

Imorrn åker vi hemåt igen. Och hoppas (förmodligen förgäves) på att vuxenkopporna inte hoppar över till våra små. Jamen, mirakel sker! Har jag hört...

"Stil"

Klockan är halv tio och det är torsdagskväll. Jag vaknade just. Så skönt att somna med barnen. Absolut inte lika skönt att vakna och minnas köket med all disk, de oskrivna julkortskuverten, de obakade saffransskorporna och det sminkade ansiktet som behöver tvättas av.

Hade maken varit hemma skulle jag be honom bära mej till sängen och bädda ner mej. Det känns som det är det minsta jag kan begära. Jag menar, jag har ju fött hans barn och närt dem vid min barm.

Imorrn blir jag och mina kollegor bjudna på julbord av jobbet. Lyx! Läste just några kollegors kommentarer på FB om funderingar kring klädsel inför morgondagens julfest.

Själv bor jag på landet och verkar helt ha tappat stinget.

En liten stilstudie.

Först. Kväll i soffan. När jag ser mej själv i spegeln, tänker jag att det måste vara svårt för min man att hålla tassarna i styr. Vad finns under alla lager, liksom.

Springtur med broddar på skorna. Pannlampan drog jag på mej efter kortknäppandet.

Kvällskiss med hunden. Återigen alla dessa lager. Snyggt!

Det är tur jag har vänner som ibland tvingar ut mej på shoppingrundor. Och med shoppingrundor menar jag snabbspring i max tre butiker.

Utan Pia och Rosie, vore jag långt ifrån lika snyggt klädd om dagarna. Titta så glad jag gör dem när jag snällt provar det mesta de letar fram.

Något av de plagg som inhandlades häromdagen får bli julbordsstassen. Skönt, då var det löst!

I övrigt har jag inte löst så mycket. Inga adresser skrivna på några som helst kuvert och inte en endaste liten saffransskorpa så långt ögat når. Mycket, mycket dåligt!







Ja!

Det är ofta man säger nej nuförtiden. Och med MAN menar jag, JAG.

"Mamma, jag vill ha många halstabletter."

"Nej."

"Mamma, jag vill äta smörgås istället för mat."

"Nej."

"Mamma, jag vill dricka cola till maten på en söndag."

"Nej."

"Mamma, får jag titta på Star Wars?"

"Nej."

"Mamma, jag vill öppna alla luckor i chokladkalendern på en gång."

"Nej."

Alltså, jag är så oändligt trött på mina nej. Därför tränar jag. På att säga ja. Jag är förvånad över hur svårt det är. Det är ju svårare än att träna upp farten på löprundan. Och det säger en hel del!

Barn vill göra så mycket konstigt. Det blir liksom konsekvenser av allt de gör. Ofta oönskade sådana. Stökigt och rörigt, vilket iof kanske inte är så farligt. Men gråten och gnället när någon inte blir nöjd med vad någon annan gjorde. Sen det här med våra djur, att de liksom också får ta konsekvenserna av vissa påhitt.

Bara ett exempel.

Lennon: "Mamma, jag vill bygga en koja med Geishas bädd och alla kuddar i soffan och sen vill jag putta Vince i den."

Jag: "Ne...."

Eftersom jag tänker.

A: Geisha ligger och sover gott i sin bädd.
B: Vince kommer inte att gilla att bli puttad, vilket medför gråt och gnäll.
C: Jävlar, vilken röra det kommer bli med kuddar, filtar, och hundhår.

Sen tänker jag om. Fanimej, om jag inte ska klara av att vara en ja-sägande mamma. En sån där galen och rolig en.

Så jag säger;

"Jaaa! Vilken bra idé!"

Vince: "Neeeeej!!!! Sluta putta!"

Lennon: "Jo, Vince! Jag lovar att inte putta hårt."

Vince: "Neeeeej, putta! Stopp!"

Suck...

Senare.

Vince: "Pippi, offan"

Jag: "Vill du titta på Pippi i soffan, för hundrade gången idag? Ne...."

Den här är klurig, för;

A: Han har redan tittat på film i en timme.
B: Lennon kommer att vilja titta på något han också och det kommer inte att vara Pippi.
C: Vi kommer inte att hinna ut innan lunch.

Sen tänker jag att WTF! Hur svårt kan det vara att säga ja?!?

"Jaa!!! Klart du ska."

Lennon: "Men då vill jag titta på Star Wars!"

Vince: "Neeeeej! Viiiv (Vince)!!!!"

Jag: "Vi går ut istället!"

Lennon: "Neeeeeeeeeej!!!"

Vince. "Neeeeeeej!!!!!

Jag: "Jo!"

HA! Det går ju lysande, det här med att säga ja :)

Asadrygt att vara en ja-sägare. Om jag ska ha något ja kvar till maken ikväll ;) krävs påfyllning!

Fika, alltså!

Trevlig tredje (3:e!!!!!!!????) advent på er!

Lycka.

LYCKA ÄR.

När mitt kök är fyllt av älskade vänner.

När de dansar i mitt vardagsrum.

När de kommer till mitt hem och förgyller min kväll.

När de bryr sej om alla. Till och med min hund!

När katterna sover lugnt till sorlet av skratt, prat och musik.

När vännerna kommer med blommor, vinflaskor, praliner och döskallar.

När alla jag ser i mitt hem är människor jag verkligen älskar och alltid vill ha i min närhet.

En av dem;

När jag vaknar, ensam i mitt hus och upptäcker att hunden fyller makens tomma plats.

När grannen droppar av sin underbara hund och jag plötsligt har två.

När jag får dricka cola till frukost och inga barn tror att det är okej eftersom de är hos älskade släktingar som tar hand om dem, medan jag har fest och maken träffar sina vänner.

ALLT DETTA ÄR LYCKA FÖR MEJ <3

Idag går mina tankar till vännerna som inte kunde komma till festen. De som bor för långt borta, de som går igenom tuffa saker i livet, de som är ute och reser och de som hade andra planer. Lika älskade är NI <3

TACKSAM.

Jag i Umeå.

Hemma igen. Efter några dagar i mörkaste, härligaste Norrland.

Ett mirakel i sej, att jag är hemma. Jag är så glad över livhanken att jag vill gråta. Jag vet inte, men jag tror att förste och andrepiloten hade någon sorts tävling med varandra om vem som kunde styra bäst på så låg höjd som möjligt. För vi flög i molnen under minst halva resan, så att planet kastades runt i stormbyar på miljoner sekundmeter. Ohövligt av dem, kan jag tycka. Men vem är jag att döma vad folk väljer att tävla om?

Jag har haft underbara dagar i Umeå. Kursen har uträttat underverk med min hjärna. Dock inte med min mage som antagit oanade proportioner. Mat var tredje minut och dessutom god sådan. Nu är jag så mätt och illamående att jag inte vill äta något mer någonsin. Så jag tar lite glass. Någonsin är ju väldigt lång tid när jag tänker efter.

Det bästa med hela kursen var helt klart läget. Att den hölls i Umeå, där en av de finaste jag vet bor. Hon nedan, hon som jag pussar. Malin <3

Hon har dessutom lyckats avla fram en unge som är i klass med mina söners söthet.

Ljuvliga Maj <3

Nästan så att jag vill hoppa i säng och tillverka en egen till ;)

En härlig bortavistelse men också gott att komma hem till grabbarna som jag längtat efter. Det hade dom också gjort, längtat efter mej. Den lilla visade det genom att gå runt och gråta efter mormor.

Andra advent. Kan det vara möjligt?