Syskon.

Jag har alltid älskat mina bröder. Såklart! De är ju mina syskon.

I tidig ålder I used to hate en av dem, men jag växte upp och insåg hur lyckligt lottad jag är att ha båda mina lillebröder.

De jobbar långt borta. I Chile. Jag träffar dem sällan. Ibland är jag ledsen för det.

Jag saknar dem ofta. För att de är väldans fina.

Det ser ju vem som helst!

Och så saknar jag dem för att mina barn gör det.

För att båda mina bröder älskar mina pojkar. Så där så att det syns tydligt.

Visst gör det...

Innan Vince gjorde entré, funderade vi på att inte försöka få fler barn. Jag får ont i magen när jag tänker på det. Känner djup tacksamhet över att Vince ignorerade mitt p-pillerknaprande och blev till.

Jag är oändligt glad att mina pojkar har varandra, för syskon är det finaste man kan ha.

Det är djur också.

Jag vet att Viola håller med.

Och Vince.

Jag är glad för hela min familj. Och för alla våra djur. Att de finns runt omkring mej.

För jag är ledsen.

Och det gör ganska ont.

Då är det en välsignelse att inte vara ensam.