Besökare

söndag 18 september 2016

Om att hoppa

"Jaru, det här blir spännande att se. Eller nä, det blir jobbigt att se. När du misslyckas. När du inser hur dumt gjort det var att säga upp dej från en heltidstjänst med bra betalt. Och jag upprepar och betonar; HELTIDSTJÄNST MED BRA BETALT. Men visst, visst. Följ ditt hjärta du. Ditt löjliga lilla hjärta som såklart inte förstår konsekvenserna av att säga upp sej från en HELTIDSTJÄNST MED BRA BETALT. Ett hjärta som omöjligt kan veta att du har en familj, ett hus, två bilar, studielån och tja, diverse andra utlägg. Men som sagt, följ hjärtat du. Jag menar, vem är jag att komma och säga att det blir katastrof? Fast alla normala människor på denna jord självklart fattar det. Ja, utom du och ditt hjärta då. Suck..."

Om ni visste hur högt den här rösten ekar i mitt huvud. Om ni visste hur många andetag jag måste andas i lugn och ro för att tysta den. Eller tysta den förmår jag inte, men jag lyckas åtminstone tygla den och mej själv. Mej själv, så att jag inte ska lyssna på den och springa tillbaka till min arbetsgivare, falla på knä och böna och be; Ge mej mitt jobb tillbaka! Jag ångrar mej! För faaaan!

Det här är det läskigaste jag någonsin, någonsin gjort. Det går inte ens att jämföra med hur läskigt jag tyckte det skulle bli att trycka ut en unge från ett ställe som jag liksom på intet sätt kunde fatta var till för att trycka ut ungar ifrån. Men det gick ju. Alldeles utmärkt. Tre gånger dessutom! Så då borde väl detta gå också.

Right...?

I måndags, efter att jag skrivit under den där raden på pappret som talade om att jag nu inte längre hade en FAST ANSTÄLLNING MED BRA BETALT, och jag gick för att möta min familj, tänkte jag att jag nog måste ha blivit galen ändå. Inte för att jag kände mej rädd eller orolig eller på något sätt ångrade mej, utan för att jag INTE kände dessa känslor överhuvudtaget. Jag var helt enkelt rädd och orolig för att jag INTE var rädd och orolig.

Mental träning. Ironin i att det är vad jag ska jobba med nu framöver fast mest behöver det själv just nu. Men jag antar att det väl är bra, att jag liksom får använda mej av de verktyg jag hjälper andra människor att använda sej av. Nu får jag återigen se om min mentala styrka kan hjälpa mej. Såsom den har hjälpt mej genom saker jag gått igenom som jag från början tvivlade på. Saker jag gått igenom som då liksom nu, fick mej att på allvar undra om jag ändå inte blivit skvatt galen.

Men samtidigt!

Den här härliga känslan av frihet! Spänning! Hopp! Glädje! Pirr i magen! Shit, alltså, det är coolt! Jag satsar verkligen på det jag drömmer om att få jobba med - Mental Träning. Jag ska alltså, genom att uttrycka mej både verbalt och i skrift (en dröm i en dröm, eftersom jag älskar att skriva) samt genom yoga, kanske inspirera andra människor till att hitta sin väg i livet. Sin lycka. Sin styrka. Och sin glädje.

Hemsidan är ute. Ett instagramkonto är öppnat och jag har redan börjat med några små, små uppdrag i rätt riktning. Hösten kommer jag att ägna åt till att - och detta kommer bli en stor utmaning för mej - marknadsföra mej själv. Hitta vägar till att sprida vetskap (kanske inte korrekt uttryckt på svenska men ni fattar) om att jag finns och om vad jag gör.

Det är verkligen verkligt. Jag har verkligen satt bollen i rullning. I verkligheten! Underbart, fantastiskt och så sjukt sjukt utmanande att jag svettas. Och det ymnigt.

Men hur det nu än känns. Hur högt den där rösten än hånar mej. Så finns det inget annat alternativ för mej. Jag vill detta! Så mycket, så mycket. Och att jag inte skulle testa, att jag inte skulle kasta mej ut för att se om det är en fallskärm eller ryggsäck jag har som "säkerhet", finns inte som valmöjlighet för mej.

Dumdristigt, hånar rösten mej.

Det enda rätta för dej, viskar mitt hjärta.

Och det är, som ni förstår, den sistnämnda stämman jag lyssnar och tror på.

Som det alltid varit för mej. Ända sedan jag var mycket, mycket liten. Det jag kände, det gjorde jag. Hur rädd jag än var. Hur tokigt det än kunde gå. Hur mycket "förnuftet" än skrek neeeeeeej, nej för i helvete! Många gånger gick jag vilse. Många gånger utmynnande de vägval jag gjorde i förtvivlan, olycka och sorg. Men lika många gånger blev det så rätt. Så härligt. Så fantastiskt. Och så alldeles, alldeles underbart!

Det fina med allt det här då. Med val jag har gjort och som lett till både "bra" och "dåliga" saker, är ju det att hela alltet har format mej till den jag är idag. Hela alltet har gett mej allt jag har och gör idag. Min familj, för att ta det mest fantastiska exemplet. Utan alla olyckliga år, hade jag aldrig träffat Johan och inga söner hade då blivit uttryckta därifrån jag aldrig trodde att de skulle kunna komma. Så att säga :)

Så hur det nu än går med detta, så kommer det att gå bra. Jag kommer att göra det jag är menad att göra och jag kommer att få lära mej det jag behöver lära mej. Om jag bara kan ha ett öppet sinne och fortsätta våga se mej själv som den jag är och våga lära mej sådant jag kanske är rädd för men behöver lära mej.

Och som en klok vän skrev till mej igår; Ingenting händer som du inte är förberedd för.

Det känner jag också, någonstans djupt därinne. Jag är redo! Redo för whatever comes my way.

Så. Bring it on!


Vince: "Nej, mamma! Gör det inte! Tänk om du ramlar när du står på huvudet!"

Jag: "Jo, ta kort nu!"

Vince: "Okej!"


Jag: "Åh, tack!"

Vince: "Hahahahahahahahahaha!"


"But we're never gonna survive, unless
We get a little crazy."

Klicka och lyssna; CRAZY Det gör jag. Typ hundra gånger om dagen!

Och när ni ändå klickar; http://mentalstyrketräning.nu/
Instagram: mentaltraningforforaldrar



fredag 26 augusti 2016

Om sommaren och hösten och om att följa sitt hjärta

Sensommar. Min härligaste tid, näst efter hösten. Åh, jag älskar när det fortfarande är varmt men ändå kan man känna det där krispiga i luften. Kvällarna! Alltså, kvällarna! Det luktar så gott i luften och gräsmattan är fuktig. Morgnarna också ju! Daggen. Den klara och höga luften. Aaaahhhhh...

Spanarna. I hög och klar morgonluft medan jag yogar där bakom...


Mamma Baby och baby Texas. Den sistnämnda the only one left from kattflock. Lugnet i bilden förmedlar inte alls sommarens cat mayhem. Om jag säger så här; det har varit en intressant upplevelse med fem galna kattungar i huset. Bajs i kattlådan in absurdum, häng i gardiner och blommor tills man skrek; "Men för faaaaaaaan, kattjävel!" Jo, man gjorde det. Skrek och förfärades en del. Men man gosade mycket också. Gick till överdrift med det många gånger.

Crazy cat lady!


But the crazy days are over. Katterna är utspridda hos diverse vänner och bekanta. Och så här i efterhand gör jag exakt som jag gjort efter vart och ett av mina barn när deras bebistid är över - jag glorifierar. Åååååhhh, men det var väl mysigt med kattungar ändå. Kanske ska vi ha en kull till. Jag menar lite bajs i lådan, häng i gardiner och galenskap, det kan vi väl ändå stå ut med.

Frågan är bara om min man håller med. I wanna say no...

Texas <3



Mästerkatten!


En sommar full av katter har det alltså varit. Men också en sommar full med sol, bad, lek, mat, fest, besök av vänner, besök hos vänner, kvällar på altanen, glass, vin, öl och lite träning så där (Johan som bestatt, jag - not so much).

Sommaren 2016 var också sommaren då jag ammade mitt sista barn. Jag sörjer det. Mest i smyg eftersom min man på intet sätt har någon som helst medkänsla.

Jag när Floyd blev 10 månader och heeeelt ointresserad av att ligga still vid min barm: "Kanske måste jag sluta amma..."

Min man: "Ja, helst förra månaden."

Jag kämpade en stund till. Men när ungen började bitas gav jag till slut upp det mysigaste jag vet. Faktiskt. Och det sörjer jag lite. Om man ändå skulle tänka tanken att en fyra...

Hahahahahahahaha! Närå. Jag ska inte ens skämta om det. Det blir så otrevlig stämning här hemma då.

Min sista sista bebis. Jag orkar snart inte lyfta honom! Buhu...


Nåja, han har i alla fall inte börjat skolan än. Som de andra två storingarna.

Storingar to die for <3 (Som snällt och stelt ställer upp sig för bild eftersom "farmor och mormor vill se hur dom ser ut på skolavslutningen". Läs: Eftersom mamma kanske vill instagramma, facebooka eller blogga med tusentals bilder stup i kvarten.)


Jag dör för dem any second. De dör nog inte för mej. Men! De dör för sin lillebror any hundradel. Deras kärlek till honom är så stor så stor så stor att jag ibland fruktar att lillebror kommer att bli odräglig. Men hallå, är det ingen som ska roa mej nu, liksom? Eller hämta det jag pekar på eller plocka upp det jag kastar ner från stolen.

Underhållning vid varje tillfälle.


Jaha, men här sitter jag alldeles ensam. Ser ni inte min övergivenhet? Förmedlar jag den inte väl med mitt hjälplösa uttryck? Where is the crew, liksom?


Storebrorsor och lillebror. Min ungar. Gud, MINA ungar <3


Det går mot höst. Min allra allra bästa tid! Fina färger, frisk luft och mörka kvällar (förväxlas inte med det kolsvarta mörker som lägger sej över Norden klockan tre på eftermiddagarna i midvintertid och som gör att man ibland undrar på riktigt om dagsljus ens existerar!). Denna höst kantas också av så många hisnande chansningar för min del att jag mår illa bara jag tänker på dem. Jag känner mej så rädd och så uppspelt och så många andra känslor att jag måste bajsa typ hela tiden (visserligen bra för mina extra gravidkilon som jag inte orkat träna bort).

På min ena axel sitter en liten Djävul och skakar på huvudet åt mej. Säger med sin nedvärderande röst; "Du är galen! På riktigt, alltså! Ska du göra det där! Tror du verkligen att DU klarar det?!? Hahahahahahaha! Shit, vad du lurar dej själv! Dummer! Dumsnut! Sluta upp och drömma och ta ansvar, för fan! Du har en familj att försörja, ett hus att betala osv osv osv osv! Tänk på det du din flummare!"

På den andra axeln sitter en liten yogini och säger med mjuk stämma; "Heja dej! Följ ditt hjärta! Dröm stort och följ dina drömmar! Skit i att du tvekar, hoppa ändå! Allt kommer att ordna sej på ett eller annat sätt. Du förtjänar att lyckas! Du är bra! Du kan! Din dröm är inom räckhåll! Förresten har redan många av dina drömmar slagit in. Se hur du lever nu bara. Precis så som du vill! Du gör det du älskar varje dag! You go, girl!"

Och "flummig" som jag är, eller galen, så lyssnar jag på den sistnämnda. För mej finns det liksom inget alternativ. Och om jag misslyckas så tänker jag se det som att jag bara blir omdirigerad. Som nähä, nä okej... What else is possible? Om det här nu inte var rätt. (Ni kan ju för övrigt påminna mej om det om jag vältrar mej in my despair.)

Jag kommer såklart att berätta vilka mina planer är. Men jag vill först ha färdigt min hemsida, så kan ni titta in på den och läsa. Och jag vill ha er hjälp också. Hemsidan är snart som jag tror att jag vill ha den och då behöver jag tyckanden. Hoppas att ni vill stå till tjänst!

Och nu måste jag bajsa...

Så.

Jo!

Jag tänkte avsluta med hur jag tror att det är. Det här med att leva det liv man drömmer om. Hur man kanske kan komma dit, om man nu så vill. Hur jag i alla fall har tänkt och gjort och fortfarande tänker och gör. Kanske inspirerar det nån...

Så här;

Jag tror på att göra sådant man älskar. Att en längtan inom en säger väldigt mycket om den väg man ska gå. Så var det för mej när jag utbildade mej till tolk. Jag hade en stark längtan och fullkomligt älskade teckenspråket och tolkning. På den tiden var det väldigt svårt att komma in på utbildningar för att bli tolk och många var de gånger då jag tvivlade på att jag skulle klara det. Lönen var usel också och folkhögskola var jag tvungen att gå fastän alla sa att universitetsutbildningar var bättre. Men trots tvivel och oro and what not så blev jag tolk. Och herregud vad jag älskade det! Varje dag! Jag hade kunnat jobba gratis! De första åren hade jag aldrig semester. När jag var tvungen att ta semesterdagar åkte jag bara norrut och jobbade för andra företag. Att jag tjänade pengar var bara en bonus.

Jag lovade mej själv att jag alltid skulle känna så för mina sysselsättningar och det har jag hållit. När jag efter några år som tolk kände att jag behövde utmaningar, åkte jag till USA och lärde mej amerikanskt teckenspråk och tolkade lite där. Sen blev jag utvecklingsledare och började jobba med mental träning. Fortfarande älskar jag det jag gör. Jag vägrar vara en människa som har söndagsångest och bara längtar till helgen eller till semestern eller till festen eller vad det nu är som känns så mycket bättre och roligare än vardagen. Herregud!!! Det skulle ju betyda att jag bara är lycklig och nöjd några procent av mitt liv! Absurt! Jag har kanske bara ett liv!

Nu är jag alltså på väg igen. Inte så långt iväg, men en bit. Mer om det på hemsidan sen.

En dröm som alltid funnits levande hos mej är att leva på ett författarskap. Ni som följt mej vet att jag har skrivit en bok. (Kanske undrar ni hur det går med den. För att göra en lång historia kort kan jag säga att två förlag tackat nej men att ett återstår och att jag ska skicka den till fler. Men skrivandet slutar ju inte i och med den boken, jag skriver vidare på fler romaner.) Jag har så länge jag kan minnas älskat att skriva! Om allt mest hela tiden. Fiktion som direkt ur mitt liv. Jag har alltid varit öppen som en bok (finurligt skrivet av mej, va...?) och aldrig haft svårt med att dela med mej av både glädje, sorg, oro, rädsla och allt däremellan. Jag tycker helt enkelt om att dela med mej av mej själv och mina tankar. Jag bara äääääälskar sociala medier, det kanske ni redan har förstått. Jag älskar att det är så enkelt att få kontakt med så många människor utan en massa strings attached och dåligt samvete för att man inte hör av sej till nån man kanske borde. Jag älskar att se vad andra pysslar med, hur de tänker och känner och hur de lever. Jag älskar att vänner, bekanta och främlingar kan, om de vill, ta del av det jag skriver och delar med mej av. Skrivandet alltså, en passion!

Så fick jag Floyd. En trea var, som jag förut skrivit om, inte alls en självklarhet för oss. Men min längtan blev så stark. Så sjukt stark. Den störde mej. Varför ville jag ha ett till barn...? Vad stod den längtan för? Så blev han till i alla fall. Floyd. Vår sista lilla unge. Vår tredje son. How blessed can one be?!? Och mer meningen än honom kan ingen vara. På så många sätt.

Med honom har jag insett vad det är jag vill pyssla med på heltid (hemsidan kommer att avslöja vad). Med honom har så många ideer om små projekt fötts. I och med honom har också jag och Johan fått tagit itu med en massa som gjort oss både annorlunda och starkare.

Med Floyd och ett gäng galna kattungar föddes så idén om;

Sagan om Kattpojken



Baserad på verkliga händelser...


Jag tycker att det är som magi nästan, hur en sak ger en annan som påverkar en annan som genererar i... Och så vidare.

Jag tror att om jag följer min längtan, mina drömmar och mitt hjärta, så leder det mej vidare på den väg som gör mej lycklig. Inte bara målet, dit jag siktar, ska göra mej lycklig, utan också vägen dit. För mej är det exakt så.

Jag har alltid tyckt att det varit intressant med språk - det gav mej engelskan som gav mej USA och min familj där. Det gav mej teckenspråket som gav mej tolkyrket som gav mej oändligt med glädje och kunskap och vänner.

Jag älskar att tolka - det gav mej intresset för fördjupning och viljan att utvecklas som gav mej det amerikanska teckenspråket och jobbet som utvecklingsledare som gav mej intresset för mental träning som gav mej fantastiska kurser och vänskaper med människor jag aldrig annars träffat.

Jag älskar mental träning - det gav mej styrkan att våga drömma, våga hoppa och chansa som gav mej det jag nu påbörjar...

Jag har alltid älskat att resa - det gav mej vänner över hela världen, det gav mej yogan och det gav mina barn ynnesten att få lära sej engelska och se världen.

Jag har alltid älskat att skriva - det gav mej en femma i svenska (jamen, DÅ var det jättestort för mej). Det gav mej glädjen när andra berördes av det jag skrev som gjorde att jag ville fortsätta skriva som gav mej bloggen och i och med den vänner jag aldrig annars hade haft. Det gav mej en vän som också älskar att skriva som gav oss idén om Kattpojken som... Här skriver jag fortsättning följer.

Jag älskar att dela med mej av mej själv - det har gett mej många vänner och många förtroenden. Det har gett mej podcasten som gjort att jag varje vecka får ett sms, ett mail eller ett meddelande på Facebook om att det jag och Stina pratar om i podcasten har hjälpt någon att utvecklas.

Såklart har mina vägar kantats av olycka, sorg och "misslyckanden" också. Men utan det hade jag heller inte hittat rätt. I livet ingår allt.

Jag tror att mitt hjärta vet. Eller min själ. Eller vad det nu än är i mej som gör mej till den jag är. Jag tror på att titta inåt för att ta reda på vad som verkligen gör mej lycklig. Jag tror på att våga hoppa och riskera. Jag tror inte på att spela med säkra kort och stanna där jag inte vill vara. Jag tror heller inte på att söka efter lyckan utanför mej. Jag tror inte på att materiella saker någonsin kommer att göra mej lycklig eller stilla något begär. Jag tror inte på status.

Jag tror att vi alla har unika gåvor att dela med oss av och som kommer att gagna andra människor och världen. Det gäller bara att ta reda på vilka gåvor. Det gör man genom att ärligt erkänna för sej själv vad man drömmer om. På riktigt, alltså! Utan begränsningar! När man vet det, så ska man göra mer av det. Jag säger inte att man ska springa och säga upp sej från sitt nuvarande arbete bara för att man plötsligt vågat erkänna att man vill bli skådespelare eller sångerska eller nåt annat, men ett steg i den riktningen. Din passion kommer att leda dej rätt. Till rätt plats och till rätt människor.

Tyvärr tror jag tror att det är med många som det var med mej...

Inte kan väl jag! HUR ska det gå till?!? Jag har faktiskt en familj att försörja. Djävulens röst. Den nedvärderande. Tvivlets och hånets röst. Hahaha, följa sitt hjärta, vad är det för trams?!? Och så stannar vi där vi är. Vi har det ju ändå ganska bra. Varför riskera det, liksom?

Men han kan få sitta där på ena axeln, Djävulen. Och prata hånfullt. Visst. Men vad du än gör så bråka inte med honom, då skriker han bara ännu högre och säger ännu värre saker. Lyssna på den andra rösten istället. Den som viskar tyst men oftast blir överröstad. Fokusera på den så blir den starkare. Och en dag vågar du chansa. Du vågar hoppa.

Det är i alla fall vad jag har gjort!!!

Och nu måste jag bajsa igen...

Så från min sommarstatus till tankar och känslor inför hösten till att följa sitt hjärta. Man kan ju inte säga annat än att jag gillar att skriva och dela med mej. Av ALLT :)

Med all kärlek!

Kicki




tisdag 5 juli 2016

Vad gör vi med hatet?

Jag vet. Man vill skrika och hata. Man vill berätta för hela världen hur vidrigt man tycker att det är. Man vill att de ska få de värsta straffen och man vill att de ska lida lika mycket som det lidande de orsakat. De som våldtar, de som bombar, de som mördar och de andra människorna, om man ens kan kalle dem för människor, som gör ont.

Men.

Det gör inget gott. Alls. Faktum är det bara bidrar till hatet och ondskan. Ännu mer. För ju mer ilska, hat och förakt vi delar, desto mindre chans att sprida goda ringar på vattnet och vända den här otäcka färdriktningen världen färdas i.

Så här;

Om jag ger utlopp för mitt förakt och hat, om jag sprider min ilska i mina möten med människor eller via social media, om jag sitter och pratar om hur onda, vidriga och hemska en del människor är och också får respons på detta, då växer det negativa, det jag hatar. Det jag minst av allt vill ska ske får mitt fokus och därmed blir det också större. Dessutom är känslan i min kropp negativ och gör att jag inte mår bra, vilket i sin tur gör att jag förmodligen heller inte är särskilt trevlig eller härlig att vara nära. Kanske blir jag irriterad på småsaker, brusar upp och blir arg för minsta lilla utan att riktigt ha koll på varför. Jag hamnar i konflikter och bråk, kanske börjar någon tycka illa om mej för att jag så starkt uttrycker mitt hat för ett visst parti eller en viss typ av människor eller vad det nu kan vara. Allt detta är av ondo för både mej och min omgivning. Jag delar med mej av dåliga energier och det är exakt lika illa som alla miljöutsläpp vi utsätter världen för och nu inser att vi måste stoppa.

Så vänder vi på det;

Jag ser och tar in allt som händer runt om i världen nu, ont som gott. Jag blundar inte för något, jag ser både det goda och också ondskan och de ondskefulla handlingar vissa människor begår. Men istället för att hata och förakta det sistnämnda, väljer jag kärleken. Kärleken och ljuset som faktiskt råder överallt, också där vi minst anar det. Till exempel, jag känner och delar med mej av kärleken till kvinnan som blev utsatt för den mest fruktansvärda handlingen. Jag känner och ger kärlek till alla män som faktiskt inte våldtar och misshandlar. Ja, kärlek till ALLA som gör oändligt mycket gott runt om i världen. JO! De finns visst! Och de är fler än vi tror. Jag ser till att i samtal och möten med andra betona och sprida det fina. Jag ler till människor jag möter. Jag säger hej, tack och ha det bra! Jag gör detsamma med mina barn. Pratar om det goda, visar att kärlek, respekt och generositet är vad som måste råda för att vi människor inte en dag ska förgöra oss själva. Jag uppfostrar mina pojkar till män med respekt, INTE mina flickor till rädsla och försiktighet. Min kärlek är vad som gör att jag kan göra gott. Att jag får kraften att agera för det goda. Det jag ger är viktigt! Jag är viktig! Bara mitt leende, är oändligt mycket viktigare än vad jag tror. När jag ger det till någon, kanske denne någon ger det vidare som i sin tur ger det vidare som gör att någon gör en annan glad, som gör att någons dag blir bättre, som gör att någon utför en god gärning som gör att en annan hjälper någon som hjälper någon som... Keep adding! Och kanske! Kanske har mitt leende, som jag egentligen inte tror är särskilt viktigt, gjort att en soldat, i slutändan, lägger ner sitt vapen.

Vi har alla ett ansvar i allt som råder och därför har alla också ett ansvar att sprida gott. För om vi inte gör det, låter vi ondskan ta över. Vi ger den vår goda kraft. Vi spelar den rätt i händerna när vi låter hatet bli till vårt hat in return. För även om vi tycker att vårt hat är rättfärdigat, jag menar, handlingarna är ju vidriga och oförlåtliga, så är det likväl hat och med hat kommer ytterligare hat and here we are...

Hur fel det än känns, så MÅSTE vi vända andra kinden till. Det är det enda som hjälper oss att hitta rätt väg. Vi kan inte kämpa och jobba MOT, vi måste kämpa och jobba FÖR!

FUCK CANCER! Ja, det är ju det man vill. Fuck it, liksom! Dra! Försvinn! Åt helvete med dej! Låt oss ha kvar dem vi älskar, för faaaan! Men vad vi gör när vi kämpar mot den, är att ge den fokus och hat och därmed låter vi den växa sej större, den får vår kraft utan att det är vad vi menar. Istället - FÖR hälsa och friskhet! FÖR förebyggande medel. FÖR botemedel. Inte MOT!

Därför är det så sjukt viktigt att vi, var och en av oss, inser hur viktiga vi är. Allt vi säger, allt vi gör och allt vi känner, sprider vi och vi behöver inse vikten av det och av att det är gott.

Och det betyder ABSOLUT INTE att jag godkänner onda gärningar!!!

Det fina i kråksången så;

Din lycka är viktig! Att du mår bra och lever det liv du vill är avhängigt för hur du mår och därmed också för vad du sprider. Du har alltså ett ansvar, jag också - att finna meningen med våra liv och därmed också bli lyckliga. Och det ännu finare i denna sång är att min rätta väg, likväl som din, är en väg som kommer alla till gagn. Vi har alla speciella gåvor inom oss, sådant vi är bra på och sådant världen behöver. När vi får fatt i den gåvan, vet vi också vad det är vi ska göra och det vi ska göra är också det som gör oss och andra lyckliga. Är inte det heeelt fantastiskt ordnat, så säg!

Nu gäller det bara, att lämna våra egon därhän och istället lyssna inåt. Till våra hjärtan. Till våra själar. Till vårt sanna jag. Till kärleken! And then it begins. Då vänder vi den här skutan. Tillsammans <3

Be the light you want to see in the world.




måndag 27 juni 2016

Sommarstatus

En morgon;

Lennon: "Mamma, varför bäddar du? Det gör väl aldrig du?"

Jag: "Vi får besök."

Lennon: "Jaha! Ja, jag undrade liksom för du bäddar ju aaaaaaaaaldrig!"

Senare samma dag efter en välbehövlig dusch;

Vince: "Ska du på fest mamma? Du är så fin!"

Jag: "Åh, tack! Nä, jag ska inte på fest. Tycker du att jag är fin verkligen?"

Vince: "Ja, du har ju rena kläder och ser så fräsch ut."

Några dagar senare hemma hos mina föräldrar;

Brorsdotter Viola: "Kicki?"

Jag: "Mmmm...?

Viola: "Det ser ut som att du har en till bebis i magen!"

Ovanstående konversationer pretty much sums me up. Det känns fint att man görs medveten om sin status av skarpt iakttagande samt ärliga barn. Inga förskönande omskrivningar. Bara, här har du! This is you. Peppande så här i bikinisäsong!

Äsch! Whatever, liksom. Huvudsaken är väl att jag har rena kläder ibland i alla fall. Tänker jag. Och att jag är glad. Och att fjäskbädda är och också att bädda. Och det vet ju alla, att om man bara har en bikini så har man en bikinikropp. Inte för att jag har någon bikini som passar men nakenbad är ändå skönast. Nakenkropp är ju dessutom så mycket kropp som en kropp kan bli. Om man säger så.

Jag och Happy är asahappy! I rena kläder, minsann...


Dom hära, är också happy. Not so much about korttagning, though men i övrigt happy. Sommarlov och allt.


Min man, barnens pappa, är också happy. Tror jag i alla fall... Och en mycket, mycket opassande oansvarig midsommarfirare.


Nog för att man är mer avslappnad med trean, but I´m thinking there are limits ändå...

I övrigt i livet;

Vi har ju en hel hög med katter nowadays. En kattmamma med fem stycken fyraveckorsungar.

Så här ligger dom INTE hela tiden;


Inte så här heller;


Dom är så dryga att min övermobila bebis bleknar i jämförelse.

Dryg men förlåten pga av söthet <3 Tungan!!!


Varje dag tycker jag synd om min älskade kattmamma som har fem att sörja för. FEM! SMÅ! Och när två äter så sitter en på hennes huvud medan en annan biter på hennes svans. Den tredje hänger och slänger i gardinerna. Stresspåslaget man skulle ha, alltså!

Själv har jag tre. Och då är två stora och typ självgående. När de inte syskonbråkar, då. Eller ska ha mat eller måste snyta sej alternativt duscha. Då måste man sörja för dem, precis som kattmamman måste sörja för sina fem. Då sörjer jag dessutom i dubbel bemärkelse. För hur? Jag undrar, HUR, kan det vara så jobbigt att duscha och snyta sej...?!?!

Oh, well.

Stora, typ självgående söner;


Som dessutom hjälper till att sörja för den lilla dryga;



Den lilla dryga. Kylskåpstjuven. Knappt förlåten pga av skralt antal timmar sömn per natt.


Sommarlivet här hemma, alltså;

Glada sommarbarn. Sunkig mamma som varken bäddar eller tvättar kläder. Dryga och sjukt söta kattungar. Dryg, söt, glad och tjyvaktig bebis som uppenbarligen klarar sej på två sekunders sömn per natt.

Sen tillkommer förstås yoga vid vattnet, bubbelvin på altanen, besök av vänner from all over Sweden AND America (yay!!!) och såklart; sol och bad och lata dagar.

Exakt precis som det ska vara.

Namaste. Tack. Och så där <3


måndag 30 maj 2016

Johan

Det är en söndag i maj. Din födelsedag. Närmare bestämt den 29 maj. Jag tittar på dej, fast det vet du inte, för du har fullt upp med att gödsla vår onödigt stora gräsmatta (vems idé var den egentligen, att den skulle bli så många mil...?). Några meter ifrån dej står vagnen med vår tredje unge i. Han sover nu. NU, sover han. Det gjorde han inte i natt dock. Inte igår natt heller. Eller natten innan det. Han är sjuk, vår lilla bebis. Feber och rossel och snor och slem och gnäll.

Våra stora killar är på kalas. Vi hade nyss en dust med vår mellersta. En kläddust. Det brukar vara så med honom. Det är speciellt det där, med vilka kläder man har på sej och så. Du blir galen på det. Jag också, men inte lika galen, för jag ser mej själv i honom. Hans temperament, hans motto som mitt - my way or the highway. Jag vet att du för en kamp inom dej, med att välja dina strider med honom. Jag känner mer att fan också, att mina gener slog igenom så hårt. Därför har jag bättre tålamod med honom. Det är väl typ på det enda området jag vinner över dej i tålamod. I övrigt är det du som har ton av det. Me - not so much. Det är du och vår äldsta unge som bidrar med tålamod, lugn och lättsamhet i vår familj. Inte så mycket high maintenance med er. Med mej och mellersta - a lot. Vi fick liksom en unge var, både till sätt och utseende. Undrar vem den tredje lutar åt... Han är i alla fall den enda av våra tre ungar med dina blå ögon. Och alla säger pappas pojke när jag kommer med honom på armen. Jag blir varm inombords då.

Så har vi ju en katt också. Och just det, hon ligger i soffan och föder. Inget som du såg till att hon skulle göra, du ville inte ens ha en katt från början. Så vi skaffade två. Men det blev ju bra, en av dem försvann så kvar blev bara hon, hon som numera är mamma till fem ungar. Du valde bort den striden med mej. En katt, liksom, what harm can she do, tänkte du kanske. Men jag lovar dej, min älskade, att från och med nu är det du som fattar de stora besluten i vår familj. Jag har inte rösträtt längre. För när katten låg där och krystade och den första ungen inte kom ut, förbannade jag mej själv och mina "det skulle vara mysigt och spännande och roligt och nytt med kattungar". Det är så himla mycket i livet som jag tycker skulle vara mysigt och spännande och roligt och nytt och sen gasar och kör jag. Det är drygt. Mysigt, spännande, roligt och nytt, javisst! Men shit vad jobbig jag är när jag ska hålla på och vilja en massa!!! Två, tre månader, sen är de borta, har jag sagt när jag tjatat om att det skulle vara mysigt med kattungar. Va?!? Ska vi inte ha kvar ALLA?!? Skrek vår mellersta unge igår. Igen kände jag att det var väl smart av mej, att skapa lite fler strider med honom.

Men som sagt, du fattar besluten från och med nu. Det blir bäst så. Fast erkänn, vi stod ju där igår och höll om varandra ömt, tittade på kattungarna och tyckte att det var både mysigt, spännande, roligt och nytt. Du till och med sa det, när jag frågade vad som varit bäst med din födelsedag, att det här, så pekade du på katten och ungarna, det här var ju lite nytt och roligt.

Jag älskar det med oss! Att vi, som det så klyschigt heter, kompletterar varandra så fint. Utan mej - inte så mycket nytt. Utan dej - alldeles för mycket nytt. Fast som sagt, you´re in charge, from now on.

(Yeah right, like that´s gonna happen...)

När jag stod där och tittade på dej genom fönstret, pirrade det till i magen på mej. Det gör det ibland när jag ser dej, fortfarande efter tio år. Det trodde jag aldrig! Jag som typ slutat vara kär i någon efter en minut efter det att vi blivit tillsammans. Hur tråkigt, liksom, att vara med samma människa dag ut och dag in! Men med dej är det annorlunda. Det kände jag direkt jag blev kär i dej, att här, här händer det grejer. I början av vår relation, som jag trodde bara var en liten fling, var jag noga med att betona att det inte skulle bli nåt allvarligt av oss, att vi typ bara kunde hänga och ha kul. Kul som i att ligga, då. Jag skulle ju flytta tillbaka till USA sen, vettu. Du var, som alltid cool och ba, jag tar det kallt, sluta tjata om det där nu. Och så låg vi.

And bam!

En stund senare var vi gifta, hade hus, ungar, hund och katter.

Jag tänker så ofta, vilket jag gjorde den här söndagen i maj också, att allt blev så oväntat. Vi, du och jag, vi var så oväntade tillsammans. Det här är ett utklipp från ett mail som du skickade till mej när jag befann mej i USA;

Har just beslutat mig för att aldrig skaffa barn, villa eller fast jobb, hoppas du står ut med det!! Alla jag känner, nån gång har träffat eller bara hört talas om skaffar barn i indisk takt! Skrämmande!

Jag svarade antagligen att det var något jag absolut stod ut med, för jag skulle då inte ha några barn jag heller! Ånä!

Detta mail är så underbart på så många sätt! Jag skrattar och skakar på huvudet och vet inte vad jag ska känna när jag läser det. Det här med sömn, till exempel. Det mest sällsynta, näst efter att få gå på toa själv, när man får barn. Hur roligt, eller sorgligt, beroende hur man ser på det, är det inte när man läser ur samma mail;

Har precis ätit middag med familjen, lugnt och trevligt men jag är sjukt trött och blotta tanken på att förlora en timmes sömn inatt pga sommartiden får mig att vilja slå folk!!! Tanken på vad tömda telefonkort gör med mig får mig att vilja mörda! SÅÅ frusterande igår kväll!

And here we are, not sleeping at all! En timme! En liten jävla timme och vi gick bananas när vi förlorade den. Och betänk då, att vi endast hade oss själva att ta hand om. Vi kunde sova typ när vi ville. Sova ikapp den där timjäveln om den nu var så viktig. Tänk om vi hade vetat då, hur sjukt jävla lite vi skulle få sova de kommande åren. Minns nu Vince? Snittade han tre timmars sömn per natt fram tills han var två år, tro...? Njae, kanske var det bara två. Gud!

Alltså, Johan! Hur blev det så här galet, oväntat, fantastiskt, rörigt, fint, bedrövligt, härligt, otippat, tufft, tungt och alldeles alldeles underbart?!? Stod det skrivet i stjärnorna att vi två skulle träffa varandra och hitta på det här livet vi nu lever?

Kanske var det så här universum bestämde;

Dom där! Dom där två ska träffa varandra. Hon den där galna och han den där lugna. Men först ska hon gå vilse. Väldans vilse! Låt henne ha några miserabla förhållanden först, jamen ge na några kvinnor att dejta också så att hon får det ur världen, annars kommer hon alltid undra hur det skulle ha varit. Se till att hon drar till USA och ge henne också en galen latino och visst, visst, se till att de förlovar sej och att hon tror att det är dom för alltid. Han kan vara lite elak också, eller nä, mycket elak förresten! Och otrogen. Det blir bra. Den där Johan då, hmmm... Låt honom dra ut på några långresor med sin gitarr och sitt långa hår. Se till att han träffar några tjejer också. När han kommer hem från Australien kan han få bo hos sina föräldrar och känna att han måste dra igen, att han vill jobba ihop pengar för ytterligare en resa. Och sen! Sen när dom båda tror att dom vet hur dom ska leva, då! Då träffas dom på ett tåg mellan Eskilstuna och Örebro. Dom känner ju varandra redan innan, så hon kan få följa med honom hem direkt när tåget är framme i Örebro och väl hemma hos honom kan vi låta det bero. Dom kommer inte att kunna hålla tassarna borta från varandra, believe you me.

And the rest is history.

Och när jag står där i fönstret och tittar på dej, känner jag djupt djupt inom mej, att det inte hade kunnat bli på något annat sätt. För mej fanns det ingen annan och inte för dej heller. För det var vi som till slut skulle träffas. För om vi inte hade gjort det, så hade världen aldrig berikats med hundar, katter och ungar, framavlade av just oss. Och det hade verkligen varit en förlust för så många. Hahahahahahahahaha!!! Nä, kanske inte. Men på riktigt, vi var meningen. Så sjukt, jävla meningen.

Kanske var det inte vad du drömde om, där du gick på bananplantagen i Australien i dina bästa år, att du skulle fira din 39-årsdag tillsammans med din fru, som hela dagen gick omkring i pyjamas och inte hade tvättat håret på flera dagar, i ett hus med kattungar och moderkakor all over, en sjuk bebis och två andra ungar varav en ärvde hela din frus temperament och all hennes vilja plus lite till. Och kanske fanns det heller inte i mina tankar i USA, where I was living my dream, eller ja, vad jag trodde var living my dream, att jag skulle leva ett familjeliv på landet i en stad i Sverige med en och samma man UTAN en salsaklubb så långt ögat nådde. Men det var nog så ändå, att det var skrivet i stjärnorna, att vi en dag skulle träffas och bli så kära i varandra att inget annat hade någon betydelse att få vara tillsammans.

Och jag tror att det är med oss som det är med allt i livet, att saker och ting måste ske i en viss ordning. Att det finns saker man måste gå igenom för att veta, erfara och lära sej, innan man landar på en viss plats.  Och att ingen plats är konstant och att inget varar för evigt.  Life truly is a journey, not a destination.

And how lucky am I, to share this journey with you!

Johan, jag säger det för sällan, jag är inte lika bra med ord live som jag är med dem i skrift, så nu skriver jag det istället. Det jag känner varje dag, även när jag väser elakt till dej i min trötthet under vakna bebisnätter;

I love you! I love you, I love you, I love you! Av hela mitt hjärta, varje dag. Jag älskar dej! För den du är och för allt vi har tillsammans. Du är snygg, sexig, rolig (det tar hårt att erkänna din rolighet, dock), klok, smart och så oändligt snäll och omtänksam. Jag har sagt det till dej, men jag vet inte om du förstår att jag verkligen menar det och gör det, att jag varje dag, flera gånger säger tack för dej. Du finns med i mina tacksamhetsböner varje dag, varje gång. Jag älskar dej för att jag med dej fattar att gräset på intet sätt är grönare på nån annan sida och för att inget med dej är tråkigt och enahanda. TROTS att vi bor i Sverige och inte i USA ;)

Det är dock liiiite synd och tråkigt att vi är vuxna och fattar hur dåligt det är att röka för det var ju en del av det jag föll för. Dej, med en cigg i mungipan;


It takes two, when i it used to take only one...


Tänk allt vi har lyckats med, som vi aldrig trodde. Tänk om vi tror, vad vi kommer att lyckas med då!


Grattis, älskling! May this be an even better year than the good ones we´ve already had!

I love you and us <3


Cause I know, you´re only in it for (the) Kicks!