Svårt det här.

Nämen, på riktigt! Det är ju fruktansvärt tråkigt det här.

Det blir ju aldrig färdigt.

Känns som om vi åkte med två väskor och kom hem med trettio. Och nu står dom bara där. Ouppackade. Jag blänger på dom varje gång jag går förbi. Ibland plockar jag med mej en trosa eller ett par kalsonger eller en strumpa eller nåt annat litet klädesplagg. Bara för att.

Tvättmaskinen går å går. Men ändå är tvättkorgen full.

Och det är det jag inte fattar. Om allt fortfarande är ouppackad men samtidigt ligger i tvättmaskinen eller i tvättkorgen. Hur kan det då ligga kläder och pinaler everywhere?

Hur är det möjligt?!?

När slipper man plocket? Golvplocket, bordsplocket, tvättplocket, diskplocket, hyllplocket, lådplocket, sängplocket, ögonbrynsplocket...

Never ending story.

Min finaste 5-åring...

...verkar inte ha särskilt mycket till övers för en plockande mamma som jag. Han tycker nog mest att jag tjatar. Inte låter honom leka med kompisar till midnatt. Ger honom annan mat än korv. Ber honom duscha och borsta tänderna. Ja, och en massa andra jobbiga saker.

Och jobbig är precis vad jag känner mej. För han har rätt. Jag tjatar bara. Men hur slutar man? Barn måste ju äta och komma in på kvällen och borsta tänderna och tvätta sej och pussa sin mamma.

Svårt. Jag går sönder av kärlek. Jag saknar honom ju. Han vill som aldrig hänga med mej.

"Men alltså, mamma! Jag måste gå till Liam nu. Typ."

Jamen, jag då...? En liiiiten puss först? Nähä, inte det nej.

Tänker rymma med honom någon eftermiddag. Bara han och jag. Så får Johan ta hand om den andra.

Den där 2-åringen. Den lilla.

Han som mest går omkring och frågar om han får godis eller glass eller chips eller godis eller glass eller chips.

När han inte får det, frågar han om han får godis eller glass eller chips efter maten.

När han inte får det heller, blir han arg. Gastar och så. Sen brukar han hitta en legobit eller nåt och då fipplar han i tystnad. I några sekunder.

Sen frågar han igen. Godis, glass eller chips. Om han skulle kunna få.

Neeeeeeeeej! Vill jag skrika.

Men du kan få en puss. För du är orimligt söt!

Svåraste jag är.

Mamma.