Vänskap.

Och nu...

Vänskap.

Detta inlägg har jag börjat på typ trettio gånger. Men jag får inte till det. Vet inte hur jag ska börja, fortsätta eller avsluta.

Och jag har jag försökt. Believe you me!

Så här har jag hållit på.

Utan mina vänner. Vad vore jag då...?
För förutsägande och pretentiöst.

Jag har många fina vänner...
För skrytsamt.

Jag har genom åren haft många bästisar. Redan på dagis...
Och där somnade nittio procent av mina läsare.

Så jag sköt upp inlägget. Tänkte att om några dagar vet jag vad och hur jag ska skriva.

Jag försökte igen.

Min make. Min bästa vän.
Oh, dear God!!! You have got to be kiddin´ me!?!

Jag lät det gå några dagar till. Provade så igen.

Jag har vänner. Nära vänner, bekanta...
Men please! Det kan inte vara möjligt att jag har så usla uppslag till detta viktiga tema.

Vänner! Liksom. Det viktigaste man har.

Jag skjuter upp det igen, tänkte jag. Eller så skriver jag inte om det alls. Alla vet ju andå att vänner är viktiga.

Men så kom helgen. Då jag åkte hem till Dalarna, där jag växte upp. Och jag har tänkt så mycket på alla mina vänner.

Då är det väl självaste, ni vet vem, om jag inte skulle kunna få ur mej något vettigt om det.

(Vänskap, alltså. För er som tappade tråden.)

Så nu skriver jag om det. Vänskap (ja, du sa det, vänskap).

Käraste vänner!

Ni vet vilka ni är. Var och en av er. Ni som alltid finns där. Ni som skrattar med, och för all del, åt mej. Ni som svarar när jag ringer, vare sej jag klagar, berättar något ointressant eller bara vill ha sällskap i bilen. Ni som älskar mej, trots all drama, allt tyckande och allt nojjande. Ni som funnits länge i mitt liv och ni som nyss lärt känna mej.

Ni som hängde med mej i skolan, fick mej utslängd från lektionerna när jag skrattade mej fördärvad åt era skämt. Ni som lät mej hållas när jag visade Bon Jovi-videos till dödagar. Ni som orkade läsa min noveller om olycklig kärlek och ni som fick detaljer om sådant man inte vill ha detaljer om.

Ni som delar med er av era liv. Ni som ger mej ert förtroende. Ni som, på rikigt vill veta hur jag mår, ni som bryr er om mej och mina pojkar. Ni som gläds tillsammans med mej om jag lyckas, ni som tröstar när jag misslyckas. Ni som inte sviker mitt förtroende och ni som fattar att jag ibland bara behöver medhåll eller en kram.

Ni som vet allt om mej och ni som vet en del. Ni som inte skräms av det jag berättar, ni som vill höra mer. Ni som inte dömer utan istället delar med er av liknande känslor, tankar och funderingar.

Ni som tillhör min familj och också är mina bästa vänner, ni som orkar med mej trots det.

Ni som har känt mej för längesen och nu tagit upp kontakten igen.

Mina grannar, som många av er, blivit fina och nära vänner.

Ni kollegor som också har blivit och är mina vänner

Alla ni.

Ni betyder massor för mej! Utan er vore jag hälften av den människa jag är idag, hälften så bra på allt.

Er vänskap är ovärderlig. Jag varken kan eller vill vara utan den. Ni lär mej så mycket.

Jag vet att jag gör fel ibland. Tycker saker jag kanske inte har något med att göra, ger råd istället för att bara lyssna. Kanske glömmer jag att svara på ett sms eller ringa fast jag lovat.

Men alltid. Alltid är ni viktiga för mej!

Glöm aldrig det.

All kärlek till er!

Nu läste jag igenom detta inlägg. Mitt sommarprat om vänskap.

Harkel.

När jag tänkte på att jag någon gång under sommaren skulle skriva om vänskap, så sa jag till mej själv, det får inte bli smörigt. Inte för pretentiöst och löjligt.

Om jag tycker att jag lyckades undvika det...?

Not so much!

Men det får vara nu! För vänskap kan inte beskrivas på något annat sätt. Eller rättare sagt, jag kan inte beskriva hur jag upplever vänskap på annat sätt.

Och vem försöker jag lura? Jag är smörig. En gång sade faktiskt en vän till mej:

"Kicki, du får vara discjockey ikväll. Eller jag menar smörjockey!"

Är inte en sådan kommentar sann vänskap, så säg. Ärlig och utan krusiduller.

Nu avslutar jag detta inlägg. Känner mej okej med det jag skrivit, tänker att allt jag präntat ner i ord är exakt så som jag känner.

För mina fina vänner!

Och nu, the smörjockey proudly present;

Till mina vänner. Det finaste jag kan tänka mej att tillägna er. En låt om vänskap av och med...

Å ni ba, suck...