Kicki

Detta är mitt sista sommarprat. Ett inlägg som man kanske kan tycka borde ha varit mitt första.

Och man har helt rätt. Såklart borde presentationen av mej ha kommit först. Men då kände jag inte för att skriva den. Och för mej är det så, jag måste känna för det jag skriver.

Tur då, att jag nu känner för att presentera mej själv. Mer i detalj så att säga.

Ger er alltså sommarens sista "prat", som egentligen borde ha varit det första.

Varsågoda!

Jag heter Christin men kallas för Kicki (till min mors förfäran). Jag är född och uppvuxen i Dalarna. Jag är storasyster till två fina bröder. Jag har många härliga minnen från min uppväxt, en lycklig barndom. I hela mitt liv har det funnits djur i min familj. Hundar, katter och häst. Utan djur känner jag mej halv.

Jag ser mej själv som normalbegåvad. Aningen blåst i vissa avseenden. Jag undviker saker jag inte är bra på. Det som inte faller sej naturligt för mej (oftast inom kategori matte/logik) saknar jag intresse för att lära mej.

Jag har idrottat så länge jag kan minnas. Simning, alpint, längskidor, ridning. Jag idrottar fortfarande. Jag springer. Inte så fort förstås men jag försöker hålla mej i form.

Jag är intresserad av språk. Har halva hjärtat kvar i USA, dit jag alltid kommer att återvända. Jag älskar att resa.

Jag tycker om att laga mat. Jag tycker att det intressant med relationer, mental träning, coachning och jag gillar att samtala med människor.

Jag har nära till skratt. Lätt för att prata och ta kontakt med människor. Jag tycker om att umgås och kan babbla strunt och allvar med vänner i timmar. Jag har nära till alla känslor. Gråter om jag behöver. Är inte rädd för konflikter. Gillar att diskutera och argumentera. Jag är temperamentsfull och impulsiv, saknar tålamod och har ett uselt morgonhumör.

Jag har en skrämmande låg smärttröskel. Jag har brutit nyckelbenet fyra gånger och armen två. Jag har fött två barn. Alla dessa smärtor har jag inte genomlidit i tystnad. Jag är svag på det sättet. Biter sällan ihop och beter mej aldrig samlat när jag lider fysiskt. Med mej är det aaaaaajjjjjjjj-jag-döööör, varje gång jag har ont. (Min man var således inte imponerad av mej som kvinna under mina förlossningar. Men det är helt okej, jag var själv inte särskilt impad av min insats. Men å andra sidan förväntade jag mej aldrig att bli det heller. Kanske gjorde Johan det. Vilken besvikelse för honom isåfall.)

Jag är sjukligt ointresserad av mode. Jag äger endast ett par skor till varje säsong. Jag handlar kläder bara om jag måste. Samma är det med smink. Min kajalpenna är sju år gammal och min ögonskugga två. Jag tvättar bort mitt smink med Euroshoppers handtvål och använder ACO-hudlotion som dag-och nattcreme.

Mitt hem är på intet sätt som taget ur en inredningstidning. Jag har inte öga för sådant. Köper aldrig enhetliga saker till vårt hem. Jag gillar färger och jag vill att mitt hem ska spegla vår familj. Älskar min mans gitarrer på väggen och alla våra foton i ramar med olika former och färger. Jag kan inte sy. Därför måste jag köpa färdigsydda gardiner eller be min svärmor om hjälp. Vårt hem är ofta rörigt och ingenting vi äger är påkostat. Vi är enkla i den bemärkelsen. Lägger hellre pengar på resor och upplevelser.

Jag är rädd för mörker och spindlar. Jag sover helst inte ensam.

Jag blir alltid bajsnödig när jag tittar runt i en bokaffär eller ska handla kort på Gallerix.

Jag älskar musik. Tycker om att dansa. Gillar att sjunga.

Jag är en sucker för feel good filmer och jag tycker att det är som bäst när slutet är precis som jag förväntat mej.

Jag älskar skräpmat. Skulle lätt kunna leva på Mc Donalds. Jag dricker cola light nästan varje dag.

Jag har varit förälskad och kär i både män och kvinnor. Men nu tillhör mitt hjärta min man (och Jon Bon Jovi).

Jag är stolt över mycket men mest över mina barn. Att de blev så fina både på in- och utsidan.

Ja....

...

Hmmmm...?

Allt det jag har skrivit i detta inlägg är jag. Allt jag skrivit i sommarens alla inlägg är jag. Ni minns väl att jag skrev det i början, att allt som skrivs i min blogg är vad jag känner, tänker och är.

Nu har jag försökt avsluta detta inlägg ett antal gånger. Men varje gång jag ska publicera får jag prestationsångest och raderar slutet. Tänker att shit, det måste ju bli ett bra slut. Ett slut där läsaren ba, nämen guuuud, nu bara måste jag fortsätta följa den här bloggen.

Ett slut löd:

"Jag älskar mycket men mest älskar jag att skriva."
Men det är ju orimligt! Jag älskar min familj mer, till exempel!

Ett annat slut började:

"Den jag är och det jag..."
Och där slutade jag för guuuuuud, hur tänkte jag avsluta liksom?

Så nu tänker jag att skitsamma hur jag avslutar. Jag avslutar bara. För egentligen avslutar jag inget. Jag ska ju fortsatta blogga.

Och dessutom inser jag, efter att ha läst igenom min presentation att jag faktiskt vill skriva om fler saker i krönikaform. Det kommer jag förmodligen göra också. När jag känner för det.

Men tack till dej som läst i sommar. Tack för alla fina kommentarer. Och tack till er som delat med er av era tankar efter några av inläggen!

Hoppas att vi ses i fortsättningen!

Så skulle jag välja musik. Bon Jovi vore ju det självklara valet. Men jag inser hur tjatigt det måste vara för er som inte gillar den sortens musik.

Då ska vi se...

Smör eller rock eller smör eller rock eller så är det samma sak ibland.

Äh, vi kör på smör! Rakt igenom smör.

Denna låt går way way back. Gud, som jag har lyssnat på den.



Nu säger jag tack då. Igen.

Och så en trött bild på mej. En bild som visar att jag faktiskt är lite sliten så här i sommartider med liiiiite för många glas alkoholhaltiga drycker. Inte bra...