Jag och vikten.

Det här med kroppen. Oh, my...

Sedan högstadiet har den varit ett stort issue för mej. Min kropp.

Den har varit för lång, för kort, för stor, för liten, för fet och mina bröst har varit för små, min rumpa för stor, för platt, jag har haft för omuskulösa ben, mina armar har varit för smala.

Jag har övertränat, undertränat, överätit, underätit, kräkts upp det mesta, soppbantat, USA-ätit och inte ätit överhuvudtaget.

Blablablablabla...armen!

När jag vägde 65 kilo var jag för fet och när jag vägde 52 kilo var jag för fet.

Orimligt, ju.

Och det är det. Ätstörning. Orimligt.

Det är nu man förväntar sej, med tanke på min mogna ålder, att jag ska skriva:

Idag älskar jag min kropp. Jag tycker att den vacker. Den har burit liv. Gett mej två fina pojkar. Jag har närt dem vid min barm och nu tycker jag att mina små tuttar är fantastiska. Mina ben har burit mej på många vandringar genom livet. Mina armar stöttat min vänner och burit mina barn. Mina händer har....

But let me stop me right there.

För jag kan inte låta bli att fnissa. Jamen, ärligt. När jag läser sådant som texten ovan, så har jag liiite svårt att tro på det. Oftast är det insändare på någon föräldratidningar som skriver så. Som om de försöker övertala sej själva.

Alltså, jag fattar ju att det finns kvinnor som känner så, på riktigt. Men långt ifrån alla de som påstår det.

Fast det är ju såklart bara vad jag tror. Det ligger ju ingen forskning bakom den tesen, liksom.

Själv är jag realist, in this matter. Och det är otippat, att jag är realist. För det händer sällan. Som ni minns - svart eller vitt, det ena eller det andra, inga gråskalor.

När jag speglar mej ser jag att jag är normalstor/liten. Jag har små tuttar. Platt rumpa. Omuskulösa ben. Asasmala armar och förvånansvärt kraftiga vader (icke att förväxlas med muskulösa).

Men numera känns det okej. Not great! But fine.

Jag vet att jag borde äta färre kladdkakor, hoppa över skräpmaten, dricka vatten istället för cola, strunta i glassen och leva tråkigt ever after.

Jag vet!

Men jag har ju för fan fullt upp med att inte hinna diska, städa, laga överdrivet nyttig mat, rensa ogräs, döda mördarsniglar, hänga tvätt och uppfostra barn.

Jag varken hinner eller orkar ha ätstörning, nowadays.

Jag hinner ju för fan knappt spegla mej.

(And just to be clear, jag är fullt medveten om hur farligt just ätstörningar är! Det är egentligen inget att skoja om.)

Igen vill jag gå tillbaka i tiden. Prata med mej själv som tonåring. Försöka få mej att fatta att livet är på tok för kort för att inte njuta. Det är dumt att sippa buljong och sedan ha ångest för att det kanske satt sej på höfterna, magen eller rumpan. Jag vill nog kanske smälla till mej själv också. Skälla på mej för att jag spydde upp maten ibland. För att jag tränade miljoner gånger i veckan. För att jag bantade eller försökte banta 350 dagar om året.

Men mest vill jag få mej att fatta att det inte sitter i kilona. Eller i tuttarna.

Det är märkligt, tycker jag. Att jag blev sjuk. Att jag inte tyckte att jag dög.

För mina föräldrar har alltid fått mej att känna att jag duger. Jag har aldrig känt att jag behöver vara på ett visst sätt för att de ska älska mej. För det har de alltid gjort. No matter what.

Ingen kille har någonsin sagt att jag inte är fin. Att jag är för fet.

Ingen vän har fått mej att känna mej mindre värd.

Ingen har velat ändra på mej.

Och ändå.

Det är märkligt.

Jag är glad att jag har två pojkar. Jag har alltid önskat mej söner. Nästan varit orolig för att föda en dotter.

För tänk om hon skulle bli som jag. Tänka om sej själv som jag gjorde då, när jag var yngre. Göra mot sej själv, det jag gjorde.

Klart att det kan hända pojkar också. Men inte på långa vägar lika ofta som det händer tjejer.

Again, min uppfattning.

Att inte tycka att man duger för att man ser ut på ett visst sätt. Tro att det är si eller så man ska se ut och gör man inte det är man inte värd att älskas. Det händer allt för många unga tjejer.

Nu är jag alltså äldre (ååååååjjjjj!). Tänker inte så om mej själv längre. Tycker att jag är okej.

Det är skönt. Skönt och avslappnande.

Att inte ens behöva hålla in magen när jag ska hångla. Tänk att jag behövde bli 35 år för att sluta med sådant trams. Om man ändå fått magrutor av allt magspännande. Då kanske det hade varit värt det ;)

Jag anar att barnen och Johan har ett finger med i spelet. Att de är en av orsakerna till att jag gillar mej själv mer. Att jag känner att jag duger. Att jag, på riktigt, vet att jag inte behöver se ut på ett visst sätt för att älskas.

Men det är ju bara jag som kan göra jobbet. Bara jag and only jag som kan ändra på mina tankar.

Och det har jag gjort. Jag tänker på det ofta. Jag tänker att nu tänker jag fel och nu måste jag tänka annorlunda för att tänka rätt. Förstår ni hur jag tänker? Mycket tänkande blir det ;)

Vad dumt det är ändå. Att jag inte kunde göra det redan för 15 år sedan. Vad är det med tiden som hela tiden måste gå för att jag ska fatta poängen?

Irriterande att ligga där på hemmet å vara närmare hundra å ba, nähä, det spelar alltså ingen roll hur fast min rumpa är. Å det har alltså ingen betydelse vilken färg mina bröstvårtor har heller. Ojdå, det hade väl någon kunnat tala om för mej lite tidigare!

Fast ärligt, hörrni!

Några rutor skulle ju inte skada...

Nu, musik.

Jag skulle åka bort en gång. Vi var nyförälskade, jag och Johan. Jag satt i bilen med en vän och lyssnade på en cd som han hade fixat till mej.

He made me a mixed tape! Och det, trots mina väl inbäddade magrutor och aningen för stora vader.

Här kommer en av låtarna han valde till mej.