Att leva ihop.

När jag var liten pratade jag ibland med mina kompisar om föräldrars skiljsmässor. Det var ganska ovanligt att folk skiljde sej då, på den tiden. På 80-talet, that is.

Jag kanske var 11 år när en vän frågade mej;

- Kicki, hur många procents risk tror du det är att dina föräldrar skiljer sej?

Jag svarade, sanningsenligt;

- 0,5%.

Vännen tittade på mej. Sen sänkte hon blicken. 

- Dina då?

Frågade jag, obarmhärtigt. Jag hade uppenbarligen noll känsla för stämningar vid 11-års ålder. 

Hon höll blicken sänkt, pillade på duken. Hennes röst var låg.

- 98%.

Minnet är så tydligt för mej, än idag. Jag ångrade förstås att jag frågade. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vågade heller inte fråga varför hon trodde det.

1 år senare var hennes föräldrar skiljda.

Jag tänker på min mamma och pappa. Jag tänker på alla gånger jag skämts för dem. Inte för att de har betett sej illa, utan för att de har varit pinsamma. Pinsamma och pussats, in public. Hållit handen. Visat sin kärlek öppet.

Jag var aldrig rädd för att de skulle gå isär när jag var liten. Jag funderade inte ens på det. Jag var fullt upptagen med att tala om för dem hur äckliga de var som jämt skulle pussas, kramas och säga att de älskade varandra.

Nu har jag barn själv (nähä?!?!). Och det är nu jag fattar att mina föräldrar lyckats med någonting otroligt svårt. 

De har hållit ihop. Länge. Och de gör det fortfarande. Dessutom med kärleken i behåll.

Ofta tänker jag att det är mer normalt att vilja gå isär än att leva ihop resten av livet. Att leva ihop och fortsätta älska varandra, no matter what, är inte enkelt.

För mej.

Jag träffar människor, både i mitt yrke och privat, som går igenom tuffa tider i sina relationer. Några separerar, andra vet varken ut eller in och en del skiljer sej.

Det får mej att fundera på mitt eget äktenskap. Jag sitter där i soffan på kvällarna och är orimlig.

Typ så här.

- Johan, kan du fatta att det är mej du ska sitta här i soffan med i många år framöver?

Johan, ba.

- Ehhh, ja...?

Jag fortsätter.

- Jamen, på riktigt! Det kan väl inte kännas särskilt spännande?

Johan, ba.

- Hur tänker du då?

Jag förklarar.

- Ingen annan. Bara jag. Kicki. Min kropp. Mitt sällskap. 

Johan, ba.

- Ja......?

Jag tycker att han är trög.

- Meeeeeen!!!! Om tio år är det fortfarande jag som sitter här. Ingen annan. Är inte det lite tråkigt?

Johan, ba.

- Tycker du det, eller?

Jag skruvar lite på mej.

- Jomen, på riktigt. Det känns ju orimligt. Om tio år liksom! Alltså, jag fattar ju att det var det jag lovade när vi gifte oss och det är självklart det jag vill också! Men det är så svårt att fatta. Det är så lååååång tid.

Men Johan är Johan. Klok och lugn. Han svarar mej.

- Jag tänker inte så. Jag tänker att vi har det bra nu och varför ska jag sia om framtiden? Vi får väl se till att ha det lika bra om tio år också. Ta hand om det vi har.

Då tänker jag tyst för mej själv. Tänk om det vara han som ställde en sådan fråga till mej. Oh, the scenario! Jag ser det framför mej. Hur jag flyger upp ur soffan och stirrar på honom med panik i blicken.

- Jaha!!!! Vad heter hon?!?!?!?

Oh, my God! Det säger jag bara. Jag skulle tro att han redan hade skiljsmässopapper redo och innan han hunnit förklara att det bara var en öppning för ett samtal om vårt äktenskap, hade jag förmodligen redan hunnit ringa runt till några av mina bästa vänner och ba, han har träffat en annan och vill skiljas, buäääääää!

Som en 16-åring. En ganska jobbig sådan.

Jag försöker bete mej som 35 år. För jag vill att mina barn ska få uppleva det jag har gjort som barn. Den där kärleken som mamma och pappa alltid haft. Pussar, kramar och fina ord. Det må vara pinsamt ibland, men alla pinsamheter gjorde att jag aldrig någonsin var orolig för att de inte älskade varandra längre. Alla "äckliga" pussar gjorde att jag såg hur viktiga de vara för varandra och det i sin tur gjorde mej trygg. Jag har alltid känt det under min barndom, trygghet.

Såklart vet jag att barn som har föräldrar som separerar också känner trygghet. Att leva ihop resten av livet är inte alltid den bästa lösningen.

Men återigen. Detta är min blogg och mina tankar.

Jag vill att vår bästa lösning ska vara för resten av livet. Jag vill leva med Johan. Jag vill inte att kärleken ska ta slut. Jag vill inte skiljas.

(nä, det fattar jag att ingen vill, men ni fattar vad jag menar) 

Jag vill att mina söner ska se oss älska varandra (obs! inte med varandra). Men jag vill också att de ska se att ibland är vi oense. Ibland bråkar vi.

Jag vill att de ska få tillgång till alla känslor...

Nä, ni! Nu får jag fan sluta! Det här slisket går inte att läsa längre. Pretentiöst dravel!

Så kort och gott.

Jag vill fortsätta vara Johans fru!

Älskade Johan,

Jag blir din död, I know it! Jag är orimlig och barnslig (pretentiös också, uppenbarligen). But I do love you! Och jag gör mitt bästa för att inte helt tappa koncepterna. 

Jag här tänkt en del. Det är bäst att vi håller ihop, du och jag. För du skulle inte orka skilja dej från mej. För du fattar ju konsekvenserna av det. Du skulle aldrig orka med ett ex som jag. 

So bear with me!

Yours forever,


C