Here we go...

Hur vågar du leva med mej? frågade jag Johan idag.

Han tittade på mej. Undrade vad jag menade.

Jag förklarade för honom hur jag tänkte. Jag tror att han förstod. Som vanligt.

Som vanligt förstod han.

Jag tror inte att jag skulle gifta mej med mej om jag träffade mej själv. Om jag berättade för mej om hur jag levt och vad jag gjort. Hur jag tänkt och vad jag känt. Jag skulle nog tycka att jag var aningen överdriven. Lite för mycket av en drama queen. A bit over the top, liksom. Kanske lite dryg till och med. Hur orkar jag, skulle jag tänka.

Kanske Johan tycker allt det där. Kanske är det därför han älskar mej.

Jag brukar fråga honom ibland. "Varför älskar du mej, egentligen?" Då brukar han svara. "För att du är du."

Ett smart svar, tycker jag. Man kan inte förlora på det.

Jag älskar Johan mycket. Ibland så mycket att mitt hjärta värker. Ibland så mycket att jag hittar på att han nog ska lämna mej. Det är en grej jag gör. Spelar upp i mitt huvud att han träffar någon annan tjej, eller kvinna heter det väl när man nått min ålder. Till slut blir min lilla pjäs i huvudet verklighet och jag vågar inte svara när han ringer. För då vet jag inte hur jag ska kunna stå upprätt när han berättar om henne. Och falla kan jag inte. Jag har ju två barn att ta hand om. Det är en dum sak att göra, spela upp skräckpjäser i huvudet. Jag försöker sluta med det.

Jag och Johan träffades första gången för elva år sedan. Hans syster, en fin vän till mej, presenterade oss för varandra. Hon hade sagt till mej många gånger att jag nog skulle gilla Johan och han mej.

Hon hade rätt. Men det skulle ta ett tag för oss att fatta det. Vi hade mycket att göra innan det var dags för oss. Många resor att göra, många människor att träffa, kärlekar att finna och mista.

Var och en på sitt håll.

Men så blev det år 2005. Jag bodde i USA men var hemma i Sverige under några veckor.

Jag minns vår tredje dag tillsammans i hans lilla etta. Han satt i soffan, jag grensle över honom. Jag minns att vi satt tysta. Så ville jag be honom om en sak. Han tittade på mej. Väntade. Jag kommer ihåg att mitt hjärta slog hårt. Att jag blev torr i munnen. Jag minns också att jag undrade varför. Det jag skulle be honom om var verkligen inte något stort. Så sa jag det.

"Lova mej att inte ha några förhoppningar om oss. För jag vet verkligen inte. Du vet att jag snart åker tillbaka till USA, att jag har någon där som väntar på mej", sa jag.

Han satt kvar, lugnt. Tittade på mej och svarade.

"Nej, jag tar det jävligt kallt. Tänk inte på det."

Det var skönt att han sa så. Jag minns att trycket på bröstet lättade. Att hjärtat inte längre rusade. Jag kände mej lugn.

Johan gör det med mej. Han gör mej lugn.

Jag åkte tillbaka till USA. Men inte för att stanna. Bara för att bryta upp. Med han som väntade på mej.

När jag kom hem till Sverige igen flyttade jag in i Johans etta. Hans mysiga etta. Där stängde vi in oss. Länge.

Lugn, var det jag kände. Lugn och ro.

Jag minns att jag låg bredvid honom i sängen, klamrade mej fast vid honom. Kände att jag inte kunde komma tillräckligt nära. Jag sa det till honom också. Att det räcker inte. Det räcker inte att ligga nära. Det räcker inte att älska med dej. Jag kan inte få nog.

Så kändes det länge.

Jag känner så fortfarande ibland. Men såklart har den där första förälskelsen och passionen lagt sej. Den jag var så rädd för att mista. Jag trodde att om den försvann, så skulle vi inte längre vilja vara med varandra.

Jag hade jag fel. För första gången upptäckte jag efter ett par år att jag fortfarande älskade, trots att jag inte längre var blint och galet förälskad. Det hade aldrig hänt mej tidigare.

Jag har alltid längtat ut när vardagen blivit för påtaglig. Känt att nä, nu är det inte kul längre. Så har jag träffat någon annan. Blivit galet förälskad och efter en tid tröttnat och lämnat. Eller blivit lämnad.

Men med Johan är det annorlunda. Jag har aldrig längtat ut. Inte velat lämna.

Vi har pratat om det där, jag och Johan. Om min rastlöshet, min oro för tristessen och mitt nojande över att kärleken ska ta slut. Vid varje samtal har Johan, som vanligt fått mej att känna lugn. Funnits där och lyssnat på mina galna tankar. Lugnt. Inte ifrågasatt, bara nickat, förstått och lugnat. Fortsatt att älska mej.

Det fanns en tid när jag aldrig, i min vildaste fantasi kunde drömma om att träffa en man som Johan. En tid när kärlek för mej bara var rädsla, mörker och oro.

Jag ska berätta om den tiden för er. Men inte nu.

Nu skriver jag om min kärlek till Johan. Den kärlek som jag ibland önskar att jag kunde uttrycka på andra sätt. Kärleken som jag vet att jag måste vara rädd om. Kärleken som jag ibland är orolig ska ta slut, inte längre kännas för honom eller mej. Kärleken som jag ibland tar förgiven.

Det är svårt att leva med någon. Svårt att älska och ha en relation att vårda. Särskilt när man har barn. Jag kommer att skriva om det längre fram. Hur vi gör. Hur vi har det. Hur vi försöker få allt att gå ihop.

Det här inlägget, mitt första i detta lilla sommarprojekt, handlar om mej och Johan. Det känns viktigt för mej, att det är det första ni läser.

För när jag skriver om det som tidigare varit mitt liv, behöver jag hela tiden luta mej mot det jag har idag. Min trygghet. Mitt liv. Min familj.

Jag ångrar inget av det jag gjort. Jag vet att alla mina upplevelser, möten, resor, känslor, skratt och gråt, har format mej till den jag är idag. Fört mej till det livet jag lever nu. Tillsammans med Johan och våra söner.

När jag skriver i sommar, vet jag att jag både kommer att skratta och gråta. Minnas mycket med glädje men också med sorg. Det ska bli kul och spännande att skriva på detta sätt. Som om jag ska lära känna en ny person. Fast det är jag. Den jag varit och den jag är.

Jag har varit gift med Johan i snart fyra år. Tillsammans med honom i sju. Den lyckligaste tiden i mitt liv, utan tvekan. Jag är stolt över att vi håller ihop än. Nu tänker ni kanske, vaddå än? Det har ju bara gått sju år. Men för mej är det stort. Sju år är en lång tid att leva tillsammans med en annan människa.

För mej.

För mej, skriver jag. Allt jag kommer att skriva om handlar om mej och mina upplevelser. Även om jag berättar om människor som har gjort avtryck i mitt liv, så handlar detta om mej. Jag vill att ni ska minnas det. Jag vill inte att någon ska känna att jag skriver om hur andra är, tycker eller känner. Det jag skriver om är endast hur jag har upplevt det.

Jag avslutar detta inlägg med musik. Låten ni hör om ni klickar på play heter Two och är skriven av Ryan Adams. Johan gillar honom och har fått mej att lyssna på hans musik. När jag och Johan hade vår bröllopsfest, sjöng jag för min nyblivne make. Jag sjöng den här låten. Texten säger precis vad jag kände när jag träffade Johan.

Lyssna och njut.

Mest är den här låten till dej, Johan. Tack för att du orkar. Men jag vet ju, you´re just in it for (the) Kicks.