Livet då.

- Vad menar du? frågar jag och tittar på henne.

- Vaddå, vad menar jag?

Hon tittar frågande på mej.

- Ja, vad menar du? upprepar jag.

Hon skakar på huvudet. Ser på mej.

- Hur kan du vara så blind? frågar hon.

Det känns konstigt. Jag mår illa. Vill egentligen inte fråga mer. Men det gör jag. Jag frågar. Och när jag får svaret måste jag springa på toa och kräkas.

Det är 2004. Jag bor i Washington DC. En fantastisk tid på många sätt.

Jag pluggade och jobbade. Dansade salsa nätterna igenom. Åkte till New York nästan varje helg. Festade. Träffade massor av männsikor. I was living my dream.

Trodde jag.

Det som fanns hemma i Sverige hade jag glömt. Efter att jag sagt upp mej från mitt jobb där, hade jag inget som höll mej kvar. Inget jag längtade till. Visst saknade jag familj och vänner men inte så mycket att jag någonsin funderade på att åka hem.

Eller hem...

DC kändes som mitt hem. Då.

Jag var förlovad. Kär. Galen. Med betoning på galen. Jag gjorde saker jag nu inte kan tänka på utan att få en stor klump i magen. Jag var gränslös.

Familj och vänner hemma i Sverige var sjuka av oro. Men det sket jag i. Jag gjorde verkligen det. Jag gav blanka fan i vad de kände och tyckte.

Mitt liv i DC var fantastiskt. På många sätt. Men tiden där är den mörkaste i mitt liv.

Vi satt i bilen, han och jag. Han körde. Varken han eller jag var nykter. Vi åkte på motorvägen. Så tryckte han på gasen.

- Jag vill köra ihjäl mej, sa han

Mitt hjärta började slå.

- Är du galen, viskade jag.

- Ja.

När jag tänker tillbaka på denna händelse idag blir jag livrädd. Min puls stiger. Jag vill nästan skrika.

Men då. Då satt jag bara där. Tänkte att ja, han är galen. Det visste jag ju. Och här sitter jag nu. Dör jag, så dör jag iallafall tillsammans med honom. För mej var det det enda som betydde något.

Han.

Tårarna jag grät under tiden tillsammans med honom borde ha räckt för en livstid. Dom borde sedan länge vara slut. Det är märkligt att jag ens har några kvar.

All ängslan och oro. All rädsla.

Jag var tvungen att åka hem till Sverige ibland. För att andas. Men när jag kom hem, grep ångesten tag i mej. Det spelade ingen roll vad någon sa. Jag var tvungen att åka tillbaka. Fort. För att kunna andas igen. Det som jag hade åkt hem för att göra.

Ställena vi bodde på. Jag minns dom så tydligt. Smutsiga. Utan möbler. Hans vänner. Alltid fulla av sprit eller höga på droger.

Han var fin. På många sätt. Men på lika många sätt var han elak.

Jag minns alla skratt. Allt det roliga vi delade. Kärleken.

Men dessa minnen ter sej allt suddigare ju längre tiden går. Det jag minns nu är det mörka. Det otäcka och jobbiga. Det som skrämde mej. Det han gjorde mot mej.

Hennes blick borrade sej rakt in i mej. Igen skakade hon på huvudet.

- Varje gång du åkte till jobbet, till skolan, till Sverige...

Hon tystnade. Tände en cigarett. Så satte hon sej på trottoarkanten, visade med sin hand att jag skulle slå mej ned bredvid henne.

Hon blåste ut röken, såg ner i marken. 

Jag minns det ordagrant. Det hon sa.

- Evertime you left, Christin....he crawled right into bed with me. Everytime.

I två år var vi förlovade. I två år var dom förlovade. I två år älskade han mej och henne samtidigt. I två år älskade vi honom. I två år skadade han mej mer än någon annan någonsin har gjort, kan göra eller kommer att göra.


2 år av mitt liv. Som han tog.


Men det värsta är nog, att utan dessa år, hade jag aldrig fattat. Aldrig fattat vad jag egentligen är värd.

Sjukt.

But again, jag måste testa. Jag måste känna, uppleva och se. Annars tror jag sällan på något.

De gifte sej. Han och hon. Sen tog han livet av sej. Han sköt sej själv. Och hon försvann.

End of story. Slut.

Men för mej tar det aldrig slut. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att glömma.

Jag lever fortfarande. Jag mår bra. Ni minns väl mitt första inlägg. Det som handlade om mej och Johan. Minns ni att jag skrev att det är viktigt för mej att ni läser det först. Kanske är det mest viktigt för mej själv att jag skriver det först. För det är det livet jag lever nu.

Ett tryggt liv. Ett bra liv. Ett liv fyllt av kärlek.

Och med kärlek menar jag inte galen kärlek. Jag menar inte blind kärlek. Jag menar inte kärlek där jag låter mej behandlas hur som helst.

Kärlek och respekt. Kanske är det det jag menar.

Livet då. Jag trodde aldrig att det kunde hända mej.

Det är mycket man tror...

Musik jag lyssnade på. Det knyter sej i magen fortfarande.

När jag hör den här.