Mycket mer behövs inte innan mamma Agnemyr blir darrig och blek. Försökte tejpa så gott det gick.
På jourmottagningen kunde de inte sy utan att söva. På akuten blev de sura på mej (?!?!) för detta. Efter två timmars väntan och en hög med timjävlar utan att vår 1-åring fått mat,
blev vi inkallade till kirurgen. Som en skänk från ovan tyckte han att vi kunde testa med lim och tejp. Så slapp vi narkos med övernattning på sjukhus.
Traumatisk upplevelse för mamma Agnemyr som fick ligga på ungen samtidigt som pappa Agnemyr och läkaren höll hans huvud medan sköterskan limmade och tejpade.
Allt har gått bra, alltså. Jag var lika fräsch som på frukostbilden i förra inlägget,
Vince piggnade till och blev åter sitt vilda jag efter lite pommes,
och han verkar inte ha lärt sej ett skit av sitt slänga-huvudet-rakt-i-soffkanten-misstag utan klättrar obekymrat vidare.
Jag vet det! Han blir min död. Hjärtattacken ter sej allt närmre.
Oj, stackars Vince. Hoppas allt gick bra.
SvaraRaderaGe honom en kram från mig (även om han inte känner mig).
Kram till dig.
Åh, fy!! Vad hemskt förstår att du va typ darrig!!! Gaaah! Jag hade varit galen...
SvaraRaderaMEN TUR att det gick så bra!
Och åter igen, du skriver så man tappar andan när man läser...bra där, jag är fast! =)
Hoppas det läker fint och ni får sova i natt.
Kram
Gud måste ha tyckt att du fick det för lätt m stora och bestämt att ge dig en handful haha... huga, otäckt! Skönt att allt gick bra. Tur att min lilla ännu inte ens kan rulla över på sidan... mitt hjärta skulle ha stannat! puss och mys fr oss
SvaraRaderaAj aj aj... Lilla stckare. Jag vet precis hur du har det... Har ju ocxå en hulligan här hemma som vägrar vara stilla... Han börjar lugna sig en aning, Ja bara lite... Så det finns ju hopp;-)
SvaraRaderaKram K