Besök.

Man behöver vara ensam ibland.

Vilken man? Och varför behöver man det?

Undrar jag.

För jag vill sällan vara ensam. Det räcker med några kilometer löpning ensam längs vägarna. Eller de få timmar jag får när Johan jobbar kväll och barnen sover. Eller de minutrar det tar innan jag somnar då jag bor ensam på hotell för jobbets räkning.

Annars vill jag vara med folk. Eller folk och folk. Jag vill hänga med människor jag tycker om. Det är verkligen det bästa jag vet!

Den här veckan har varit så himlans fin.

Långväga besök. Mycket prominenta gäster.

Maj. Så söt att man trillar omkull.

Jamen, kolla!

Majs mamma. Också söt. Kanske inte inom trilla-omkull-skalan. Men världens bästa och finaste!

Det tycker mina söner också.

Dom gillade också Maj. Gillandet var ömsesidigt.

Mycket bus.

Åh, vad det är gott! Och åh, vad det suger att Maj och Malin bor miljoner mil härifrån. Dumma Norrland!

Jag, grabbarna, Maj, Malin och Geisha tryckte in oss i en bil som luktade gammal spya (Vinces fel) för att åka och hälsa på Annica med döttrar, som även de hade långväga gäster.

Gulliga Nora med mamma Sofia. Också all the way från (dumma) Norrland.

Ett kort på Sofia fick jag inte ta, minsann. Inte på mej! gastade hon. Men det är ju lite olika, det där. Hur man är och så. Eller hur, Sofia ;) Iallafall gott att få träffa henne och märka att allt är som förr. Lättsamt och roligt. 

Hemma hos Annica och Henrik är det full fart. Mamma Annica ränner runt som en skållad råtta mellan amningar och blöjbyten. Men nog skulle man väl kunna få ta en bild av hennes äldsta dotter utan störande bakgrund av ovannämnda mamma.

Flytta på dej, sa jag.

Men hon tycktes inte höra.

Då visade jag henne hur hon tedde sej som bakgrund. Snällt flyttade hon på sej och lät mej fota storasyster Elin ifred.

Fick också en bild av lillasyster. Dock inte så nöjd. 

Emma tycker som jag, det är tråkigt att vara ensam. Dessutom på golvet, medan alla andra fikar. Förskräckligt!

Vi gick tolkutbildningen ihop. Jag, Malin, Annica och Sofia. Vi hade fantastiskt kul tillsammans. Jag har många fina minnen från den tiden. 

Den tiden. För ganska så många år sen...

På den tiden när man kunde börja berätta en sak och avsluta berättelsen inom rimlig tid. Händer aldrig numera. Jag måste hinna torka bajs, svara på trettioelva frågor samt lyfta upp och ner ungar hundra gånger innan jag kan avsluta det jag börjat berätta. 

Det blev så tydligt nu när vi träffades, vi fyra. Att vi har liiiite annat fokus nowadays.

"Berätta! Hur mår du? Hur är det?"

"Jo, det är..."

"Mammaaaaaa! Färdig!!!!"

Bajstork.

Vidare.

"Som jag sa, det är..."

Och där vaknade en bebis av mina grabbar som sparkade boll högt och ljudligt.

Upp med bebis.

Vidare.

"Jo, det är..."

"Mamma!!!! Min filt!!!"

Leta snutte.

Vidare.

"Det är bra. Full fart och..."

En unge klättrar på olämpligt ställe.

"Nej! Gå ner därifrån!"

Und so weiter.

Time flies. Allt har sin tid. 

Så är det på riktigt. Och i med användandet av dessa klyschor och det faktum att jag även tycker så, inser jag att ungdomens tid är över.

Fan!!!

Jag trodde verkligen inte det.

Och ikväll är jag ensam igen. Johan jobbar. Blir väl lugnt och skönt. Men jag trivs bättre i flock.

Jag gör verkligen det.