Tungt.

När jag var ung. Eller ung och ung. Det är jag ju fortfarande. Jag menar förstås när jag var yngre, skrev jag ofta när jag var ledsen eller nere. När jag funderade på något. När jag inte var så lätt till sinnes.

Så är det inte längre. Nu är det tvärtom. Nu skriver jag oftast när jag är glad och upplyft.

Därför har jag inte skrivit på sistone. Jag har inte varit särskild glad.

Men nu börjar det tunga att lätta. Det är skönt.

Så nu lägger jag ut några bilder som gör mej glad. För att hjälpa det lätta på traven.

Och hur kan man inte bli glad av denna bild? Lennon med sin fina Stina <3

Eller den här. Igen, Lennon och Stina.

I helgen har bästa mormor och morfar varit här. Det har också gjort mej glad.

Mys och kramar med så många fina ungar. Här med Vince och Maja.

Sliten och osminkad jag med en väldans söt Nova.

En glad Vince är en glad mamma Kicki. Här med ny cykel.

Varm och stor eld på Valborg. Det var fint och jag kände mej glad.

Men så kom jag på att Johan jobbade och då blev jag lite låg igen. Han är ju så fin och då är det väl självaste fan att han måste jobba jämt (överdrift, but still).

Fast så kom jag på att det finns så mycket att vara glad för.

Barn som leker och är så söta, så söta,

eller barn som äter godis och tittar på elden med stora ögon.

Dock varade inte min gladhet så länge, eftersom flugorna från helvetet invaderade vår fasad. Och detta är bara en liten del av vårt hus. Hela jävla södersidan var täckt.

Vi googlade och det stod att det är ett typiskt beteende av "vindsflugan", att välja ett hus, och jag upprepar, 1 hus och sedan värma sej där. Nämen, jag känner mej utvald och unik. Verkligen. Det är kul att dom verkar gilla det. Vårt hus. Vårt jävla hus och ingen annans. FAAAAAN!

Men jag ÄR glad. För helgen har varit fin. Rolig lördag med härliga människor, relax, vin och hotellnatt med pipp...nä, jag menar en god natts sömn.

Imorrn blir det dock tungt igen. Men sen hoppas jag att det är över, allt det tunga.

En fin vecka, önskar jag iallfall er!