Söndag.

Det brukar vara livliga diskussioner om vems/vilkas tur det är att hoppa på studsmattan. Många barn som vill samtidigt, hela tiden och jämt. Eller barn och barn. Katter också. Tydligen.

Man måste turas om. Alla kan inte få allt samtidigt, hela tiden och jämt.

Liten 2-åring får heller inte följa med storebror på första fotbollsträningen. Det suger, tycker Vince.

En förväntansfull storebror och en avundsjuk lillebror.

Svårt det där med "jag vill också buäääää buääää buääää!".

Senare under dagen lämnades ingen unge utanför. Alla fick göra samma (för guds skull!!!).

Den lilla tyckte dock att det hade slarvats. Outsinlig energi.

Fiske sen. För barnens skull. BARNENS SKULL.

Då är det tråkigt när vissa pappor ba, kolla på mej!

Medan andra pappor lägger en trygg arm även runt våra ungar.

Så lungt och fridfullt. En sten. Ett fiskespö. Glittrande vatten. Blicken på flötet. Gupp, gupp...

Nä, just ja. Vi hade visst några ungar att ta hand om också.

"Nä, sitt inte där!" "Var försiktig!" "Nu räcker det med kakor!" "Akta kroken!" "Nej, nu är det brorsans tur!" "Nu är ni för många på stenen!"

Etc etc tills jag sa tack och hej för mej. Lämnade maken med grannpappan och ungar. Behövde duscha efter springtur (så fick jag det sagt också).

Men se det kunde jag se mej i stjärnorna om. För det fanns inte så mycket som en droppe vatten i kranarna. Nähä, tänkte jag och hällde upp cola med is i stället (jag var förstås asa-irriterad men det är så I-landsaktigt att jag gärna inte erkänner det).

Så kom grabbarna hem och jobbade vidare på gräsmattan.

Jag fortsatte att dricka min cola och tänkte att det varit en väldans härlig helg. Lugn och skön.

Gott.

Önskar er en fin vecka!