Måndagsfika på jobbet.
Men jag ursäktar mej med att nattsömnen varit usel. Fullmåne och vaken Vince. Nog var jag värd en cola på måndagens förmiddags(!!!)fika.
Ikväll har jag dock inte orkat hitta på någon lam ursäkt. Jag ville helt enkelt inte ha te till mina (onyttiga) kvällsmackor.
Klockan tolv åt jag lunch. Jobbade till klockan halv fem. Kom hem, lagade middag åt övriga familjen. Var fortfarande mätt efter lunchen. Medan familjen åt gav jag mej iväg på en springtur. Kom hem, nattade ungar och nu detta "näringsrika" kvällsmål.
Jag tänker att detta är bedrövligt. Att jag måste skärpa mej.
Så känner jag bara, vem bryr sej?!? Inte jag, inser jag.
Jag gör faktiskt inte det. På riktigt. Jag är förvånad själv.
Så är det med det, alltså.
Jahapp, jahapp...
Ni vet, vår yngsta. Lille Vince. Han brukar hänga upp sej på saker. Läser samma bok i tre veckor. Bygger samma sak av legot tusen gånger. Sjunger samma sånger tills man ba, please!!!
Just nu går/åker/springer han omkring med hörselskydd mest hela dagarna.
Å när han tilltalar någon av oss, skriker han. Som om vi skulle höra lika dovt som han. Guuuud, denna unge. Han är så konstig. Kan han inte ha efter mej ;)
Sitter i soffan och låtsas att jag tycker att det är okej att det är hockey på teven. Att det är självklart att Johan får se på det. Att det är spännande med landskamper. Att jag hejar på Sverige och tycker att det är en väldigt spännande match..
Fast i hemlighet hoppas jag på att Sverige ska förlora. Att alla lag ska förlora. Så att det blir slut på det här tramset. Så att jag kan fortsätta blippa fram och tillbaka mellan kanalerna och störa mej på att det inte finns något vettigt att titta på nu för tiden.
Mysigt sällskap har jag iallafall.
Man är gräslig.
Man, som i jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar