Men nu måste jag få lov att använda just det ordet. Hata.
För jag hatar verkligen maskrosor. Så mycket att jag får ont i käkarna varje gång jag tittar ut genom fönstret och ser dom jävlarna. Hur vinner man kriget, liksom? När till och med maken har gett upp.
Fy fan!
Men mest denna sommar hatar jag nog dessa äckliga, äckliga kryp! Alla sju satt runt Ozzys hals.
Men det är inget man vill läsa om en söndagskväll, inser jag förstås. När man sitter där i soffan å ba, fuck, helgen e över! Då vill man kanske läsa en blogg som livar upp. Så kommer mitt hat. Ledsen för det, men jag var bara tvungen.
Nu, hatet åsido.
Det finns så många fler saker jag älskar. Å det är ju tur.
Till exempel:
När mina vänners cyklar står parkerade på vår uppfart,
för att dom sitter på min altan och dricker rosé en solig fredagseftermiddag. Vännerna, alltså! Inte cyklarna (funderar på syftningen i den meningen...? Lärarjäveln?).
En lyckad after work, ordnade vi iallfall, jag och Hanna.
Jag älskar också att min mamma åker många mil för att gå på Visukal (musikal på teckenspråk och svenska),
tillsammans med mej, min moster Lena och min kusin Maria. Åh, vad dom är underbara!
Angenämt är också när svägerskan dyker upp från tomma intet med den finaste Violen on earth <3
Så älskar jag ju mina ungar. Jag tjatar och dom gnäller, helgerna igenom. But oh, the love!
Dock är min stora sjuk. Jag tycker så synd om honom att jag vill gråta.
Det gör inte lillebror. Han är 2 år och då finns där inte mycket empati för sjuka familjemedlemmar. Han kör sitt lilla race. "Jaga mej då, Lennon! Lennon! Lennon! Lennon!"
Dryg och söt som satan!
"Varför du inte gå närmare, mamma?!?!" frågade ungen idag på promenaden.
Och jag ba, okej...lite då. För att kortet till bloggen ska bli bra.
Men närmare än så här vågade jag mej inte. Den krökte huvudet så konstigt.
Maskrosorna from Hell. Fästingarna från samma ställe. Ormar på vägar och i vatten. Alldeles för många glas rosé. Härliga skratt. Fin familj och fina vänner. Brist på vatten (nackdelen med att bo på landet med egna brunnar). Grillat. Sjuka barn. Och sång (mycket mer om det i ett senare inlägg;).
Det får summera denna långa helg som varit alldeles för kort.
Och vi bor i paradiset. Sannerligen.
Ååååh! Vilken härlig helg!!!
SvaraRaderaOch du är ju bara bäst på att skriva så man förstår...precis...! Din blogg läser man med ett leende på läpparna!!
Kram Marie
Och du, tack för att jag fick se hur fästingar ser ut! Aldrig sett nån, tack och lov...
Det är bra ni gör bort att vara sjuka innan vi kommer för då ska det busas :-). Men oh my lordie...jag som är livrädd för fästingar (för att de är enormt sällsynta i vår landsände. Där-ngt bra med att bo här!:-) ska alltså ta min dotter till en plats där djuren är stora som gåsägg??????? Huuuu... Hur var musikalen, eller var det som du skrev en viskal-alltså musikal i visform? Alltså, jag raljerar inte, det kanske är ett nytt grepp..:-). Puuuusss på er familjen. Vi ses om dryga veckan
SvaraRaderaJa du dina inlägg får mig le, skratta & bli lite äcklad.
SvaraRaderaÄcklad av de där fula gula blommorna, fästingarna & ormen... men dina barn & vänner & annat blir jag glad av. :)
Kram
Hej på dig!
SvaraRaderaTittade in i din fina blogg! Hoppas vi ses snart!
Ha det bra ! hälsa mannen och barnen!
/Jonasfru stina