Jag i Umeå.

Hemma igen. Efter några dagar i mörkaste, härligaste Norrland.

Ett mirakel i sej, att jag är hemma. Jag är så glad över livhanken att jag vill gråta. Jag vet inte, men jag tror att förste och andrepiloten hade någon sorts tävling med varandra om vem som kunde styra bäst på så låg höjd som möjligt. För vi flög i molnen under minst halva resan, så att planet kastades runt i stormbyar på miljoner sekundmeter. Ohövligt av dem, kan jag tycka. Men vem är jag att döma vad folk väljer att tävla om?

Jag har haft underbara dagar i Umeå. Kursen har uträttat underverk med min hjärna. Dock inte med min mage som antagit oanade proportioner. Mat var tredje minut och dessutom god sådan. Nu är jag så mätt och illamående att jag inte vill äta något mer någonsin. Så jag tar lite glass. Någonsin är ju väldigt lång tid när jag tänker efter.

Det bästa med hela kursen var helt klart läget. Att den hölls i Umeå, där en av de finaste jag vet bor. Hon nedan, hon som jag pussar. Malin <3

Hon har dessutom lyckats avla fram en unge som är i klass med mina söners söthet.

Ljuvliga Maj <3

Nästan så att jag vill hoppa i säng och tillverka en egen till ;)

En härlig bortavistelse men också gott att komma hem till grabbarna som jag längtat efter. Det hade dom också gjort, längtat efter mej. Den lilla visade det genom att gå runt och gråta efter mormor.

Andra advent. Kan det vara möjligt?