Det är mysigt.
En chokladpralin - smak, hallon. Ett glas med dryck - färg, rött. Jag saknar inget. Inget!
Oh, well. Maken, då ;)
I ett fönster hänger min nya stjärna. Kameran gör den INTE rättvisa. Men gud, jag älskar den! Lila, lila, lila. Purple, I love <3
Idag har mina små grabbar bråkat lite. Inte så mycket. Men lite. Although, very annoying!
Stora: "Om du inte slutar med det där gnället så får du gå upp på ditt rum!"
Lilla: "Neeeeeeeeej! Viv (läs: Vince)!"
Stora: "Joooo! Gå upp på ditt rum! Du gnäller ju! Då måste man gå upp på sitt rum. Jag orkar inte lyssna på ditt gnäll!"
Lilla: "Nääääääääj! Viiiiivvvv!"
So to sum up.
Lennon använder mina ord. Exakt! Vince skiter fullständigt i vad någon säger, svarar; "Nääääääj! Viiiivvv!" på allt man säger till honom.
När jag hör Lennon hota Vince med rumuppgående, känner jag mej HELT övertygad om att hot INTE är en bra uppfostransform. Det låter hemskt, hemskt illa. Så jag bestämmer mej för att sluta med sådant.
Ett par timmar går. Bröderna Agnemyr sitter i soffan. Ett bråk bryter ut. Lennon säger att Vince slog honom medan Vince skriker; "Näääääj! Viiiiiivvv!"
Jag: "Nu är det ni som är snälla mot varandra! Annars blir det inget godis!"
Så var det med det. Hoten verkar sitta i ryggmärgen.
Suck...
Jag undrar ofta! Ofta! Varifrån den lillas humör kommer ifrån.
Nä, det är klart att jag inte gör! Undrar, alltså. Vi alla vet varifrån.
Mej.
Och för det är jag lite besviken på mej själv.
En till pralin som tröst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar