Lycka är...

Jag fattar inte. Verkligen! Att tiden går så fort. Det är vansinnigt och jag hinner inte med. Och det är på riktigt.

Jag anar att det kanske har att göra med mitt jobb. Att jag trivs så bra. Och med min familj. Att jag trivs så bra. Och med mina vänner. Att jag trivs så bra. Och... Ja, nä. Ni fattar :)

För att förtydliga, jag försöker inte låta överdrivet lycklig. Jag blir till och med irriterad på  mej själv när jag klyschar på med ord som lycklig, trivs, gott, härligt, fantastisk and u name it. Men faktum är att jag talar sanning. Och därmed slutar jag irritera mej själv. För jag anar att det är så här livet är tänkt att te sej. Lyckligt.

Eller?

Jag vet inte.

But I like it! I like it! I like it! I like it! I lalala like it, lala like it, here we go, oh!  Rockin´....

Nä, det var ett skämt! Ett uselt sådant, kanske. Men absolut ett skämt! Jag lovar.

Ser tillbaka på veckan.

Workwise - Oh, my GOD!

Familywise - Kanske aningen för lite tid tillsammans. Men det råder vi bot på i helgen <3

Friendwise - Gott. Eftersom en av bästa vännerna kom på kort visit. En övernattning på väg till Göteborg. Ulli, kallar jag henne. Hon heter egentligen Ulrika. Men det brydde jag mej inte om på gymnasiet. Så Ulli she is. Still.

Hon kom iallafall instormande med sina två ungar. Och vi drack bubbel och babblade. Jag tog ett kort på henne, som hon lovade att ladda över till min dator. Men se, det gjorde hon inte. Istället fann jag dessa bilder.

Först. Våra barn. Som inte verkade klicka...

Och man tänkte ju att det var typiskt. Men tiden gick. Och se! De drog på smilbanden.

Till slut, till och med tittade på varandra :)

Den lilla dock. Not so excited.

Underbart iallafall. Att de kom. Ulli, Joseph och Ophelia.

Jag har ätit en del denna vecka. Inget nytt under solen, alltså. Ätit, jobbat och sovit uselt. I blame the 2-åring för det sistnämnda.

Tänkte ta några joggingrundor men halsontet stoppade. Det ontet har nu försvunnit och därmed BÖR jag ge mej ut imorrn. Fast det är mycket man bör.

Mina små. Dom är så underbara och jobbiga. Dom skrattar och skojar och bråkar. Jag väljer att haka upp mej på deras fina stunder.

Som när storebror hämtar lillebror på promenaden.

Så rart. Så rart att jag glömde bort att lillebror, sekunden innan, skrikande sprang åt motsatt håll. Så rart att hundens bajstäckta nos blev en parantes denna dag. Och DET. Det händer inte ofta. Att jag skiter i bajstäckta nosar (ordvitsigt skrivet).

Imorrn - häng, häng, häng (och städ).