Koppor.

Så skulle vi fira jul med bror Jonas och hans flickor. Barnen har längtat så efter att få mysa med sina kusiner. Då tycker tydligen mina barns pappa att det passar sej att utveckla en barnsjukdom. Vid 34 års ålder (?!?!). Visst, visst. Det ÄR synd om honom! Verkligen. Men ååååhhhh, så irriterande! Särskilt som våra barn klarat sej från värsta vattkoppsepidemin i mannanminne (läs: Sjöboviksminne).

Såklart ville inte brorsan med familj träffa oss. Åh, vad ledsna vi var. Pojkarna, för att de inte fick leka med Olivia. Jag, för att jag inte skulle få pussa på nyfödd Viola.

Lennon var otröstlig. Därför bestämde vi oss för att ändå åka till Dalarna och träffa mormor och morfar, som tillhör den normala populationen och har därmed fixat prickarna under barndomen. Till min stora glädje insåg jag också att jag faktiskt själv skulle kunna åka och träffa Olivia och Viola. Mina prickar är ju avklarade sedan 30 år tillbaka (som sej bör!!!).

Sagt och gjort. Till Dalarna körde vi, på uselt väglag. Men det var det värt. För kolla! Vi kom till snön!!!

Våra barn har den finaste morfadern i världen, hands down!

Det tycker iallafall vi <3

OCH den finaste mormodern som fixar godaste julbordet på tre sekunder.

Efter lite lunch åkte jag till Olivia och hennes nya lillasyster. Och herre, så gott det var att få lukta på bebis!

Och pussa på stolt storasyster <3

Det är tur att jag har TVÅ yngre bröder som kan producera några mini-människor till. För då kan jag snylta på deras :)

En mysig lördag, alltså. Å inte behöver vi sakna våra katter heller. För här bor deras kattmamma Alma och kattbror Jan.

Nedan, Johan och Jan.

Innan läggdags, legobygge med koncentrerad morfar.

Imorrn åker vi hemåt igen. Och hoppas (förmodligen förgäves) på att vuxenkopporna inte hoppar över till våra små. Jamen, mirakel sker! Har jag hört...