Gud, helg slut.
Men måndag är också en dag. Lika fin som alla andra. Absolut!
Idag går mina tankar till min yngsta son. Som jag, för att klargöra, älskar högt.
But!
A very big but(t)!
Hans humör. Ungens humör. The Humör!
Det är ORMILIGT!
Söt som socker, hell yeah!
Men hur hanterar man den lille mannen? HUR?!?
En liten bildserie för att illustrera.
Vi gick på café, för Viff ville ha glass.
"Viff glass. Viff glass. Viff glass. Viffglassviffglassviffglassviffglass..."
Så det fick han. Och blev glad.
Gladheten varade i tre sekunder och sen blev han arg. För att Johan bar honom till bordet. Jag befann mej alltså längre än tre millimeter ifrån honom och då får man ju förstå hans ilska. Vilket fruktansvärt svek!
Så fick han chokladsås, som han ALLTID vill ha. Då skrek han neeeeeeej! För det borde jag väl fatta att han inte ville ha just idag.
Sedermera tog han Johans glass och skrek åt mej att "mamma inte smaka helller!!!!"
Johan ville smaka sin (rättmätiga!) glass. Men se det fick han (för i helvete!!!) inte göra.
HUR fräck kan en pappa vara, liksom?!?!
Jag ville överraska ungen. Därför jag köpte festis, som han i vanliga fall älskar, men såklart skulle det vara vatten denna gång. Såklart!
Och så där höll det på. Glad arg glad arg glad arg glad arg gladarggladarggladarg...
Som på nätterna.
Hela nätterna.
Glad arg glad arg...
Ja, ni fattar.
And again, jag älskar honom! Älskar honom!
Det är så svårt bara. Det här med hans humör. Jag vet varken ut eller in. Hur menar han, liksom?
Och det värsta av allt. Så här har alltså Johan känt, since the day we met. Hur menar HON, liksom?
As they say - äpplet faller inte långt ifrån trädet. I vissa fall, faller det knappt.
Som i detta fall.
Men det hade ni redan fattat.
Hopplösa fall.
Jag och Viff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar