I ett tidigare inlägg på min gamla blogg, skrev jag en gång om hur det känns att vara mamma. Jag skrev som det är, att det känns som om jag ritat med tusch. Ni vet, på lågstadiet, när fröken sa att nu ska vi rita, men börja med blyerts och fyll sedan i med tusch. På så vis kan ni sudda ut om det blir fel. Utan undantag, gjorde jag aldrig som hon sa. Jag tyckte det tog för lång tid. Så jag brakade på med tusch direkt. Fort och fel. Som vanligt.
Så känns det för mej att vara mamma.
Inte fel kanske. Men fort och ofta känner jag att är jag ute på jävligt hal is. Det känns som att jag gissar mej till allt som har med mitt motherhood att göra.
Hur man handskas med trots - beats me. Men jag hittar på.
Tider och rutiner - I don´t know. Men jag härmar vänner jag litar på (ofta min makes syster).
Mat - anar att det ska vara hälsosamt. Men vad fan betyder det? Borde barnen bara vegetarianer? Man hör ju så ofta nu för tiden att det är det bästa. Hur ofta är det okej med halvfabrikat?
And so on.
Ibland... Ibland känner jag mej, på riktig, som en väldigt olämplig mor. Jomen, det är säkert! För jag anar att jag saknar det mest väsentliga - ett tålamod.
I have non.
Och idag insåg jag vidden av det. Att inte ha något. Tålamod.
Skrillor. Med allt vad det innebär.
Knytaknytaknytaknyta.
Hållahållahålla.
"Bra!" Jo, du KAN!"
Trots att ungen ba, neeeeeeeej, jag kan INTEEEEE! Men vägrar att byta om till skor.
Dom lär sej. Det fattar jag, såklart. Men att bygga en stabil grund, har jag hört är viktigt. Och om mitt tålamod är, i det närmaste obefintligt, hur i jösse namn ska jag då kunna grunda väl?
Va? Va?! Va?!?!?!
Äh, vi tar en skön lunch ute i solen istället.
Och tror man inte på fan, att det även där behövs massor av det där jag saknar. Tålamod.
Vingligt bord. För varma hamburgare. Vissa vill bara sippa festis. Kladdig ketchup. Ni med småbarn fattar vart jag vill komma.
YOU HAVE GOT TO HAVE TÅLAMOD!
Massor av tålamod.
Om man inte vill:
1. Skrika "tyyyyysssst och ääääät!!!" jävligt högt.
2. Skilja sej med barnens pappa.
3. Inte sälja hunden som gör det vingliga bordet ännu vingligare.
Och en massa andra olämpliga saker.
Så för att knyta ihop inlägget där jag började. Det här med att rita med tusch.
Skulle jag verkligen ha gjort det? Ritat med tusch - alltså, pippat utan skydd.
Var det verkligen lämpligt? Fixar vi det här, jag och maken? Kan vi bygga en stabil grund åt dessa underbara ungar?
OCH vilja pippa MED skydd tills döden skiljer oss åt?
Borde vi månne ha fortsatt rita med blyerts...?
Vet inte vad jag skriva, men de få gånger jag har sett er med barnen så är ni bra föräldrar! & jag tror ni kommer ge de en stabil grund.
SvaraRaderaSkickar en kram!
Haha...japp, måla med tusch gjorde jag med i alla avseenden. Vem orkar skissa när man kan gå på det roliga/viktiga direkt. But you gotta pay, så är det bara:). Era barn kommer att bli bäst, det vet jag det! Puss
SvaraRaderaDu är så fantastiskt mitt i prick! Vet ingen som kan beskriva föräldraskapets vedemödor och glädjeämnen i en salig blandning så väl som du kan! Och det kommer att bli bra, man kan inte göra mer än sitt bästa.
SvaraRaderaHaha:))) Underbart!! Och många igenkännande nickningar:) // Bodil
SvaraRaderaRocktjejen: Tack och kram!
SvaraRaderaMalin: Gotta pay, ja... Skönt med gott sällskap av dej! Puss!
Anonym: TACK! Vad glad jag blir av dina ord :) Vem är du...?
Bodil: Kramar till dej!
Visst är det lite synd, att samtidigt som våra älskade barn föds, så sås också ett stort frö av tvivel i oss?! I allafall i mig!! Gör jag nog för mina barn? Är jag en tillräckligt bra förälder? Osv, osv. Men vet du vad? Många har tvivlat före oss och det verkar bli "folk" av dom små till slut i allafall :) Ibland måste man få bryta ihop, inse att man inte är nån superwoman med oändliga krafter och tålamod. Huvudsaken måste ju vara att barnen vet att vi älskar dom med hela vårt hjärta, trots allt. Och att du älskar dina, råder inget tvivel om <3
SvaraRadera