Vince

Min minsta fyllde 2 år den 11 januari.

Vince.

Min Vince, som inte alls var planerad. Men som var oändligt välkommen när gravidchocken lagt sej.

Han kommer att bli min död, that I know. Men först kommer han att göra mej gråhårig. Sen orolig intill olidlighet. Och därefter dör jag.

Han är galen, min minsta. Hans känsloregister, som mitt. Lika arg som glad. Lika lycklig som ledsen. Han är motoriskt otrolig. Gick när han var nio månader, sprang tre sekunder senare. Galen, som sagt.

Och så fantastiskt underbar, söt, härlig, fin, go och den bästa yngsta son jag någonsin hade kunnat få.

Vince,

jag är så glad att du sket i att jag åt p-piller! Jag är så lycklig över att just du flyttade in i min mage, fastän jag inte godkänt det. Jag är är så oändligt tacksam för att jag får vara din mamma, se dej växa upp och följa dej genom livet. Utan dej vore jag inte den jag är idag. Utan dej skulle mitt liv kännas halvt och tomt.

Du är meningen. Du är MIN mening.

Jag älskar dej, min fina unge. ÄLSKAR DEJ <3