Höst då...

Internet har inte funkat på läääänge. Och jag är inte alls beroende av det. Närå! Detta datorhaveri har inte bekommit mej det minsta.

Fast det är ljug.

Jag har varit ytterst irriterad och därmed irriterad på att jag varit irriterad på sådant trams. Jävligt irriterande!

Men nu är nytt modem införskaffat och jag har trängt bort minnena från gårdagen då jag lät två timmar med ungarna slip away eftersom tiden istället ägnades åt Telias 55-minuters kö samt 45-minuters support. Visade sej dock att vårt modemhelvete strulade.

Although, märker jag att det inte funkar klockrent nu heller, trots nytt modem. Men det spelar ju ingen roll. Som tidigare skrivet, det bekommer mej inte (igen, lögn! jag är asaberoende av denna uppkoppling).

Let´s see...

Vad hade jag tänkt blogga om under datastrulet...?

Appearently, inget av vikt. För jag kan inte minnas en endaste liten bloggtanke. Eller jo! Det kan jag ju visst. Det här med min klädsel. Hur jag liksom in absurdum tänker att det inte spelar någon roll för Johan hur jag ser ut eftersom vi är gifta.

Torsdag kväll.

Obekymrat bad jag honom ta en bild. Sweet Jesus! Det här lantlivet!

Senare i soffan.

För att fötterna blir så lena. Tänkte even sova med plastpåsarna, men tänkte sedan att det nog finns någon sorts gräns i den äktenskapliga sängen.

Nu är det helg. Vi har städat ute och inne. Jag har bytt lakan.

Bilden är sorglig på många sätt. För vi har alltid haft samma täcke. Ett stort. Men nu har vi bytt. Till varsitt. För att maken fryser och jag svettas. Vi har gått vidare i vårt äktenskap. Vidare till separata täcken. Ålderdomligt.

Nu sitter vi i soffan. På varsitt hörn. Jag med vin, han med öl. Så stereotypiskt.

Ålderdomligt.

Och nu är det höst. Johan har tänt i kaminen (för sådant gör mannen i vår familj),

och jag har snöflingor på mina mjukisar.

Allt känns lite vemodigt. Ruggigt. Mörkt.

Fast jag är glad och lycklig. Andå!

Ni vet, sådär sorgset glad som i en amerikansk film, när tjejen går längs en parkväg med snyygg stickad tröja och en orange halsduk och är sådär naturligt vacker och fundersam. SÅ, så känner jag mej :)

Nu måste jag prata med Johan. Gud, vi måste hitta tillbaka till ungdomen. Separata täcken och stereotypa könsroller går inte för sej längre!

Kramar till er som läser. Ni betyder mycket!!!