Sjukt.

Sjukt fullspäckad vecka blev till sjukvecka.

Lennon har fortfarande feber och hela vårt veckotänk falerade. VAB och pussel. Vi har löst det bra men det gör mej inte stolt när jag hör mej själv säga; "Jag kan inte vara hemma på måndag. Inte på tisdag eftermiddag heller och inte på onsdag förmiddag."

Att fortbildningar och möten går före min sjuka unge är inte okej!

Men ändå blir det så ibland. Och eftersom det stör mej väldigt mycket så kommer hösten och våren vara en tid då jag och maken funderar över framtiden och hur vi vill leva. Verkligen leva. På riktigt. Hur mycket ska vi jobba? Med vad? Var? Vi behöver paus och den pausen ska vi ta utomlands. Många hinder och mycket att ordna för att uppnå detta mål. Det kommer förmodligen bli tufft och krångligt men iväg ska vi! Har numera en ny mening framför mej på mitt kontor:

"Hinder är vad du ser när du viker blicken från målet."

Så det är vad vi gör. Fokuserar på målet. But oh my God, att vi behöver påminna varandra, jag och maken. För ibland skulle det sannerligen vara lättare att bara ge upp och tänka att det inte är meningen.

Men aldrig att vi ger upp!

Lennon har haft feber sedan i fredags natt. Kvällarna är värst. Dagarna däremot, när febern inte är lika hög, då kickar rastlösheten in.

Således idel konstiga påhitt med lillebror.

 

När man antingen jobbar eller tar hand om sjuka barn och inte hinner ut i spåret, då kör både maken och jag hemmaträning.

 

Vissa andra hakar glatt på.

 

 

Annars är jag skyldig min man en hel del. Han har ganska många upp, om man säger så. Under hans eftermiddagsvab tog han tag i den värsta uppgiften ever. Den som vi har skjutit upp sedan snön försvann.

 

Bajsplocket.

 

Det som göms i snö, kommer som bekant upp i tö. I detta fall, vinterns hundbajs som fyllde två påsar.

Jag får helt enkelt betala denna skuld i natura.

Jobb och vab imorrn för oss båda. Kvällsjobb krockar med föräldramöte. Om inte Lennon blir sämre kommer farföräldrar och sitter barnvakt. Som sagt, detta eviga pussel.

Nu te och knäckemacka.