Nervöst...

Det känns nervöst. Men jag gör det. Jag presenterar min idé.

Och det är nu jag behöver er hjälp. Er ärliga hjälp.

Jag kommer att skriva ett kapitel ur en bok som jag har i mitt huvud. Ett kapitel. Sen vill jag att ni säger till. Ska jag skriva ytterligare ett. Eller är det en dålig idé?

En gång i veckan skriver jag ett vanligt blogginlägg. Men i övrigt tänkte jag sätta boken i huvudet på pränt. Eller boken... Jag vet inte ens vad det är.

Men jag vet att jag behöver era ärliga åsikter. Vill ni läsa mer eller är det tråkigt att läsa.

Okej...

Lets do it.

Vem bryr sej om hundra år, liksom...?

Håll tillgodo (eller tillondo).

Sara.

Hon hade märkt det på hans sätt att se på henne. Eller kanske var det sättet han inte såg på henne. Hon hade känt den ett tag, hans distans. I början lade hon inte så stor vikt vid det. De var ju trötta, både han och hon. Och vilken småbarnsförälder var inte det, hade hon tänkt. Mer vardag än så här kunde det väl inte bli. Dessutom hade han precis börjat sitt  nya jobb. Såklart hade han inte lika mycket energi och tid över till henne.

Det hade börjat som en vag oro i magen. En aning om att hon nog borde prata med honom. Fråga hur det var med honom. Hur han mådde. Varför han inte längre satt nära henne i soffan. Varför han alltid somnade utan att ens pussa henne godnatt.

Men hon hade avfärdat sin oro. Intalat sig själv att det var en fas de gick igenom. Dessutom visste hon inte hur hon skulle uttrycka sig. Hon visste knappt själv vad den där oron stod för.

Så istället levde hon vidare som vanligt. Tänkte att klumpen i magen nog skulle försvinna i takt med att han kände sig mer trygg i sitt nya jobb. Förresten kanske det var så här det skulle kännas efter några år som gifta och med barn att uppfostra.

Niklas

Han minns precis när han fattade. Det var över en öl med grabbarna. Hans barndomsvän hade pratat om sin fru. Pratat om hur stolt han var över henne som avancerade i karriären samtidigt som hon var en fantastisk mamma och en kärleksfull fru. Han såg den i sin väns ögon, kärleken. Han såg hur vännens ansiktsdrag mjuknade, hur hans axlar sjönk, hur avslappnad och nöjd han verkade.

Det var i det ögonblicket han hade förstått. Insikten hade träffat honom som en knytnäve i magen och den gjorde honom illamående.

Han var inte längre kär i sin fru.

De hade inte haft det bra den sista tiden. Han hade känt att han nog borde prata med henne. Prata om deras relation och om hur det kändes. Fråga hur hon kände det. Om hon också undrade om det var så här de hade tänkt sig äktenskapet när de valde varandra.

Men han hade valt att ignorera känslan. Det hade känts lättare så. Dessutom visste han inte hur han skulle uttrycka sig. Han visste knappt själv vad den där känslan stod för.

Början

Barnen hade somnat. Han satt i soffan med datorn i knät. Hon kröp upp bredvid honom, satte sig nära och lade huvudet mot hans axel.

- Bra dag på jobbet? frågade hon.

- Mmmm... mumlade han.

Hans blick var fortfarande fäst vid datorn.

- Jag har längtat efter dig idag, sa hon.

Han svarade inte.

- Du! Jag har längtat efter dig idag, upprepade hon lite högre.

Hon knuffade på honom.

- Aj! Sa han irriterat och flyttade sig längre ifrån henne.

Hon tittade förbluffad på honom. Han stirrade fortfarande på dataskärmen.

- Hör du vad jag säger?

Hennes röst var gäll.

- Ja, jag hör dig, suckade han.

Fortfarande hade han inte lyft blicken från datorn.

Hon reste sig upp. Grep tag i datorn och kastade den till andra sidan av soffan.

- Se på mig för i helvete, nästan skrek hon.

Han lyfte blicken. Såg henne i ögonen. Hans röst var stadig när han pratade.

- Jag vill inte se på dig, sa han.

Så reste han sig.

- Jag är ledsen, Sara. Men jag vill inte se på dig.

Sen gick han förbi henne. Tog på sig sin jacka och sina skor. Öppnade dörren och klev ut. Han stängde försiktigt efter sig.

Hon stod kvar med blicken fäst på platsen i soffan där han just suttit. Hon kunde inte röra sig. Hennes kropp lydde henne inte. Hon stod bara där.

Så kom tårarna.